Många kockar är inte alltid dåligt.

Nu har det vänt! Det har vänt mot ljusare tider och längre dagar. Nu blir det ljusare, roligare, bättre. Eller inte. Ljusare blir det i alla fall. Fast vem vet. Det kanske blir kattskit av alltihop. Det tenderar ju att bli det. Bäst att inte ha för höga förhoppningar, då blir man bara besviken. Dessutom är det något fel på solen, det upplyste min bror mig om. Det känns inte som någon nyhet i och för sig. Klart det är fel på solen! Bland annat lyser den sällan på mig och när den gör det är det inte med den rätta värmen och kärleken. Eller så drar den på så att man får brännskador, solsting och cancer. Det har ingenting med mitt val av boplats att göra, nej det här är en personlig vendetta mellan mig och solen. En långdragen historia som jag inte orkar ta upp just nu. Julen ska ju vara en helg av glädje och generositet. Så därför ska jag istället berätta om alla underbara presenter jag har gett och fått. Jo jag gav bort en pocketbok för 72 kr och fick ett vinäger- och olivoljehällningsset i gengäld. Det kanske låter som att jag tjänade på det hela och det är mycket möjligt att jag gjorde det. Jag följde i alla fall budgetreglerna så ingen kan klaga. Regeln var en julklapp för mellan 50 och 100 spänn samt 2 trisslotter. Klapparna lottades ut och lotterna blandades ihop och skrapades tillsammans. Resultatet blev över förväntan, alla fick faktiskt något de på riktigt uppskattade och mest uppskattade var kanske de obligatoriska rimmen. Som "Jag har ingen judenäsa. Så här får du nånting att läsa" och "Krydda din vardag med smake. Här har du en välsvarvad stake" och "...Men om ditt liv nu är misär, vilket det mest troligt är, kan du leva genom andra och läsa om vägen de har vandra..." Även trisslotterna gav utdelning. 8 nya lotter räckte det till. Så idag blir det skrapning igen och det är alltså då jag kommer att bli miljonär. Jag förväntar mig ett gäng nya vänförfrågningar på fejan. Några som ser sin chans att få sig lite vardagslyx genom att känna en multimiljonär. Kanske hoppas man få vara med på någon av mina framtida kändisfester eller få sig ett champagnebad. Det kan hända. Förutom fantastiska julrim och julklappar så har julmaten varit över förväntan. Att bjuda hit 3 kvinnor (inte mig inräknad) visade sig vara ett utmärkt drag. Deras bidrag till julbordet är inte att förringa. Mina bröders bidrag brukar just vara ganska ringa. Det är inte så att de är snåla men de bidrar inte aktivt med matlagning och bakning, däremot inhandlar de snällt vad min mor ber dem samt bidrar generöst med högljudda diskussioner, mestadels av politisk karaktär. Kort och gott: det har varit en smakrik och stundom något hetsk jul. Sedan igår eftermiddag är det jag, mamma och katterna. Lugnt, skönt och trivsamt. I alla fall för mig. Mamma är ute och skottar snö. Snart bryts lugnet och prästgården invaderas igen.

Rädda Midvinterblotet Jimmy!

Årets midvinterblot blev inte som den brukar. Den inleddes med ett dåligt julbord till lunch med genomstekt kött från diverse djur. Ingen blodsmak och mordisk stämning alls. Ingen stämning i huvudtaget faktiskt. Lite senare under årets mörkaste dag åts det sockerkaka och dracks Blossas saftglögg i köket på Hamngatan. Förutom färgen på drycken var det absolut ingenting som påminde om Midvinterblotet på den gamla goda tiden med Oden och gänget på Torslundabacken. Ack det märks vid tillfällen som denna hur ny denna by i den norrländska urskogen är. Här saknas den rätta känslan för kultur och tradition. Här saknas rötterna till det ursvenska arvet. Här talas det en märklig avart av norskan och folk äter renstut och gillar friluftsliv. Inte ett vikingaskepp så långt ögat kan nå och inte så mycket som en gravhög bjuds det på. Jag har inte sett en runsten sedan jag flyttade upp till denna kulturfattiga och torftigsa plats. Jag saknar historiens vingslag i ansikten när man åker fyrjhuling ned för Uppsalahögarna, jag saknar eken i torslunda som vittnar om mången hängd träl i midvinterblotets anda. Jag saknar sammanhållningen och det rytmiska trummandet under den bistra midvinternatten medan man plikttroget hugger huvudet av folk från grannbyn och hänger frunntimmer i eken. Jag saknar det sötsura mjödet och det härskna fläsket, det larvätna barkbrödet och de dragiga husen. Jag saknar våldtäkterna, röveriet, människohandeln och de stinkande kropparna. Den fina svenska kulturen är vad jag saknar. Gör något Jimmy Åkerlund - gör något!

Senaste avslöjandet från Wikileaks: Tomten är Bin Laden.

December är en bra månad. I alla fall för norrmännen som slipper betala skatt. Och för alla handlarna som vi lägger våra surt förvärvade och högt skattade och beskattade löningar på. Det torde även vara en bra månad för alla självmordsbombare med tanke på så många spontana folkhopar och presumtiva offer det finns överallt. Nej men usch det där var inte alls kul tänker du kanske nu. Hon är väl inte så förtappad att hon har börjat skoja om terrorattentat?! Neee naturligtvis inte. Det var bara ett konstaterande. Precis som att det är kallt, mörkt och allmän misär - jag säger inte att jag försvarar systemet med 6 månaders vinter, en månads vår, en onsdag sommar och resten höst - jag bara konstateras att det är så. Precis som att det måste vara sjukt trist att misslyckas med ett självmordsattentat. Tänk att vara så engagerad i något att du är villig att offra ditt liv för det och så ramlar du på målsnöret mitt framför 70 hånleende oskulder. Det måste som va svårt att peppa sig att sadla om - byta bana och skola om sig till hudterapeut. Attans kanske man tänker då. Attans jävla skit orvar.

December måste också vara en dröm för alla mediakåta 80-talisttomtar som får springa runt och spela allan dagarna i ända. Att tomtar ens kan vara tillåtna förresten, i dessa tider av terror- och pedofilskräck tycker jag är anmärkningsvärt. Fatta själv: du har legat och tryckt i en grotta i Pakistan sedan 2001 å plötsligt behöver du inte ens raka av dig skägget för att undkomma misstankar. Jag har väntat på att USA ska förbjuda tomten i flera år men icke. Det är väl de där flata demokraterna som sätter käppar i julen kan jag tänka. Just frågan om tomtens vara eller inte vara måste vara väldigt problematiskt för Sverige Demokraterna att ta ställning till. Å ena sidan är jultomten en fin genomsvensk tradition precis som kåldolmen, kebabpizzan och runstenen som alltså bör och måste bevaras om vi inte helt ska tappa all moral och social sammanhållning. Å andra sidan vet vi inte vem som gömmer sig bakom tomteskägget - tänk om det är en vänsterpartist?! Ett dilemma svårt som något. Själv är jag så gott som övertygad om att det är Bin Laden som gömmer sig bakom tomtemasken. Det avslöjas i den senaste läckan från Wikileaks.

Det oväntade folket.

Det är upplyftande när folk gör oväntade saker eller väntade saker fast på oväntade sätt. Min kompis Carso gör oväntade saker mest hela tiden. Hela hon är faktiskt rätt oväntad. Det var oväntat när hon sa "Det kan du va" åt vår förra ridfröken (det var, så vitt jag vet, inte därför hon slutade, ridfröken alltså). Det var också oväntat att det var möjligt att faktiskt lyckas missa att julafton var på fredag för att ca en timme efter att hon fått den upplysningen frågade "vadå är det julafton på tisdag". Sånt är kul, oväntat och charmigt. Jag har en förmåga att dra mig till oväntade människor. Det är ju så fantastiskt mycket roligare att umgås med folk som gillar folkölsfestivaler i min säng och som snattar kundkorgar från Ica för att dra ölen i än de som är så jävla väntade liksom. Väntade folk är de som aldrig skäller ut pratsjuka män på krogen, som duschar varje dag, som inte skulle kunna tänka sig att såga sig en präktig julgran med en förskärare i Torvalla centrum mitt på ljusan dan, som inte utmanar grannarna i balkongtävlingar fast man är den enda på gatan med balkong, som smörjer in hela benen med brun utan sol istället för bara framsidan, som inte jagar elaka kärringar runt halva stan, som för det mesta tänker rationella tankar och som påstår sig älska alla minoritetsfolk. Det är de sjukt jävla väntade och allt igenom pk men också sjukt jävla tråkiga människorna. Nej då föredrar jag de politiskt inkorrekta och fullständigt oväntade människorna - mina människor. Jag ser fram emot nästa oväntning. Tack för att ni finns underbara oväntade människor!

Det var inte punkarens fel.

Jag vill att ni ska veta att jag skriver den här skiten från en nagelstor mobiltelefon. Den går faktiskt att ringa med också och det är ju bra. I alla fall så har inte jag haft internetuppkoppling sedan en månad tillbaka eller så. Det klappade ihop i samband med att min favoritpunkare var på besök. Var det nu punkarens fel? Nej förstås inte. Bara för att man har trasiga byxor så betyder det inte att man är en vandal. Hur som helst så har jag alltså inget internet och jag skulle behöva testa uppkopplingen mot en annan dator. Men hur jobbigt är det inte att gå hem till en annan människas hem, låna den människans dator, släpa hem den människans dator i fryskalla grader, vadandes i en halvmeter snö, koppla in den människans dator för att eventuellt upptäcka att det faktiskt är min dator det är fel på? Jag föreställer mig att det måste vara bland det värsta. Kanske som att bestiga Frösöberget i Susannas leopardpumps. Ni hör ju själva. Nu har ju utvecklingen som tur är gått framåt så jag kan kontakta världen utan min dator. Så i väntan på att jag på riktigt verkligen behöver mitt internet så tror jag att jag nöjer mig med den nagelstora modellen.

En återställare för mycket.

Julklappshysterin började strax efter att den sista nubben på kräftskivan började sina ur blodomloppet. Vuxna människor lägger ned tid, pengar och mängder med ångest på att bräcka föregående års julbudget på julklappar åt andra vuxna människor som lider av samma syndrom. Jag är glad att denna destruktiva och misslyckade art för en gångs skull försöker göra nåt bra. Vi försöker ställa till rätta den finanskris som vi givit världen genom att skapa en ny. Det är en fin tanke men om du vill göra en insats så odla potatis på balkongen istället, det känns som en bättre idé. Kanske tänker man sig att marknaden behöver sig en rejäl återställare för att komma i form igen. Det kan funka. Sista dagen på festivalen, när man vaknar i ett skållhett tält i sina egna kroppsvätskor och kravlar sig ut i sörjan av urin, öl, lera och suspekta sekret, desperat sökande efter friskt vatten för att dämpa det outhärdliga huvuddunket och ökenkänslan i munnen och allt du hittar är en avslagen öl med fimp i då är en rejäl Mintu kanske det enda som kan rädda dig. Men alla ni som har provat vet att det blir jobbigt i längden att vara full jämt. Det blir som trist tillslut och väldigt dyrt. Så jag tror att det är bättre att sätta sig i en snödriva och titta på stjärnorna och hoppas att det går över. Krisen, krigen, Sverige Demokraterna, misären, parasiterna och fanatismen.

Självmål i livets Idoluttagning

Frågesport och gissningslekar kan vara kul. Men det kan också vara väldigt trist och irriterande, speciellt när frågorna missstämmer med de svar man har. Eller att frågeställarna inte förstår facit. Likväl som du inte ska ställa en fråga om du inte vill veta svaret ska du inte rätta andras svar om du har fel i facit eller inte förstår facit eller helt enkelt inte ens begriper frågan. Det hände på förra pubquizet då frågeställaren ville ha namnet på tre parasiter. Frågeställaren hade en lista på fem parasitsorter. Skrev du 10 parasitarter med deras latinska namn och hela kitet men de inte hittades på frågeställarens wikipediade lista så var det kört. Som tur var är jag inte parasitforskare för annars hade jag säkert blivit lite sur. När tävlingen äntligen var slut så hamnade jag i en tävling i onödigt vetande (sport) helt mot min vilja. Jag förstår att det kan vara kul att tävla om man får bestämma reglerna själv. Det tyckte iaf den överförfriskade sporttönten i baren. Jag som helt ofrivillig och oskyldig tyckte inte alls att det var roligt. Det här kanske låter extremt men är mkt vanligare än vad man kan tro. Överallt finns det folk som tävlar med eller mot dig i störta diskretion. Är du inte observant kan du när som helst falla offer för en grym besserwissertävling du omöjligt kan vinna. Snubben i baren som hade memorerat varenda tröjnumer på alla fotbollsspelare mellan Korpenlirare i Sveg till proffsspelare i Sydafrika sa helt seriöst att han skulle vinna mot mig i samtliga grenar i hela världen. När jag ställde mig skeptisk till det och menade att jag mest sannolikt faktiskt nog ändå var bättre på både hästar, att måla naglar och att tänka i störta allmänhet så bestämde han helt sonika att de grenarna var så fullständigt meningslösa att de inte fick vara med. Varför i helvete ska man kunna hantera hästar om man vet oddsen på favoriten vid nästa V75? Jag var fast i en tävling jag aldrig kunde vinna eftersom förutsättningarna och reglerna hela tiden ändrades och alltid till min nackdel. Den här gången visste jag iaf att jag var en tävlande, värre är det om du inte ens vet att du är anmäld till start. Som för Vickans grannar som är helt ovetande om att de är med i en tävling om snyggas balkongpynt. Från grymma barhängsquiz till livets Idoluttagning. Om jag bara hade vetat i vilken gren jag tävlar i hade jag kanske kunnat ha en sportsmössa. Och om reglerna inte ändrades i lönndom hela tiden hade jag kunnat lära mig dem. Men så fort jag börjar lära mig att man bör undvika självmål så har det plötsligt bytts både regelbok och tävlingsgren. Jag är dessutom en sån där person som både har otur i kärlek och i spel. När jag för första gången i mitt liv hade alla rätt i en kunskapstävling så hade de fel i facit och vägrade ändra. Det är just min tur det.

Pohlman tog finvädret och drog.

Om det är någon som tror att det är kul och lätt att frukta för sitt liv så fort man ska ha närkantakt med kranvatten eller när man tvingas ut på hala gator i sibiriska vindar så är det ett missförstånd. Det är varken kul eller lätt. Jag skulle rent av vilja påstå att det är trist och svårt. Som om plågorna inte vore nog så har ett metrologiskt underverk skett: dimma och tropisk luftfuktighet i kombination med 20 minusgrader. Tack SMHI! Det här hade aldrig John Pohlman tillåtit. När jag tänker efter så har det bara gått utför med vädret sen Pohlman slängde in handduken. Orkaner, tromber, överstämningar, köldrekord, extrem värme, global uppvärmning, ändrade strömmar och vindar, väderomslag av sällan skådat slag och för lite sol på just mig. Pohlman tog det inte alltid goda men i alla fall förutsägbara vädret med sig och gick hem. Det är lite som att gömma kakburken i fikarummet innan man tackar för sig och säger hej. Eller som att tejpa fast hjulen på chefens kontorsstol när man går i pension. Pohlman saboterade vädret sa tack och adjö och gick hem. Nu vägrar han att berätta hur man återställer det gamla hederliga och pålitliga svenska skitvädret. Frågan är bara vad han hade för motiv. Är det religiös fanatism som har lett honom till denna bestialiska handling? Är han så säker på att det är den rätta vägen till Tors hammare att han är beredd att själv flyta iväg på ett isflak på Storsjön eller grillas i en öken i Åmål? Kanske. Eller är det en hämd mot svt? Kanske kände sig Pohlman missförstådd och hånad under alla år som väderman. Kanske blev han inspirerad av alla skolskjutningar. Kanske finns en film på nätet där han förklarar och legitimerar sitt illdåd. Kanske och mest troligt var det en handling utförd av en mycket sjuk och desperat man. En man som ropade efter kärlek men allt han fick var ett duggregn. Kom tillbaka Pohlman, kom tillbaka! Snälla rara söta Pohlman - säg kan du inte stanna? Vi behöver dig, vill pöka dig, sig inte nej. Du är så jävla "späschel", du är den bästa väderman vi mött. Osv osv (Ronny och Ragges kärlekssång till Anna om det, mot all förmodan, är någon som inte känner igen denna poetiska text). Ronny och Ragge förresten - vafan tog dom vägen? Peter Settman spätter runt som ett annan kapitalistsvin. Han är en skam för Ronny och Ragge. En skam! Ut med Settman och in med Pohlman, Ronny och Ragge så ska ni se att den där konflikten i Palestina löser sig den med.

Anti Stallintrig Missile System

I dessa mörka tider av terror och parasiter vill jag lyfta ett varnande finger för att hamna i skottlinjen på den näst efter Bagdad mest konflikttäta platsen på jorden: stallet. Om du nu ändå vill lämna neutraliteten och bege dig in i konflikten, av rättvisepatos eller helt för egen vinnings skull, så bör du vara medveten om att stallet är en mycket farlig plats och en rekryteringsplats för nästa generations bitterfittor. Hästfolk är nämligen ett intrigmakande folk och det sägs att de är nästan lika stridslystna och skitsnackande som kaninhoppningsfolket. Hjälm, skottsäkerväst, stålhätta och diplomatförbindelser är ett krav om du ska ha en chans att överleva. Krigsföringen i stallet är modern och utomordentligt sofistikerad och samtidigt brutal och blodig. Då fälttågen inte längre är på modet är det småskaliga attacker, hot, terror och ekonomisk krigsföring som gäller. En god lokalkännedom och vapen anpassade för att användas mitt bland civila är något som du bör satsa på om du ska ge dig in i konflikten. En pansarvagn gör sig dåligt i trånga gränder i Bagdad såväl som på ridhusets läktare och i sadelkammaren. Mycket väl utvecklade Anti Missiles Defense Systems är en absolut nödvändighet. Kom ihåg att det framförallt är i avskräckningssynpunkt som du rustar. Slaget om stallet kommer dock aldrig att vinnas så länge som balance of terror råder. Men om upprustningen har escalerat till ekonomisk ohälsosamma nivåer, vilket det väldigt lätt tenderar att göra, är det av ytterta vikt att du parallellt med byggandet av Anti Ballistic Defence Systems även har byggt upp en avancerad underrättelsetjänst. Information är a och o och pålitliga källor kommer att vara din största tillgång. Därför bör du jobba hårt på att skapa goda diplomatiska förbindelser och skaffa dig ett nätverk av läckor. Bestraffa förräderi och myteri hårt och offra gärna en stallkatt då och då som avskräckande exempel.Skaffa dig allierade i styrelsen och bland privathästägarna. Håll dig nära makten, slicka uppåt och sparka nedåt. Barnsoldater är många gånger att föredra. De är alerta, okritiska och billiga i drift. Locka knatteryttarna med My little ponies och de lite äldre stalltjejerna imponerar du på med fejkade hästkunskaper och storartade ridprestationer. Var alltid på din vakt, när du minst anar det kan din allierade hugga dig i ryggen med dynggrepen. Förevändningar och svepskäl för invasion och uteslutning ur bilatera samarbeten är mycket viktigt. Se därför alltid till att ha ständig uppsikt över dina vänner såväl som dina fiender och notera när de klantar sig. Gör dom det inte så gillrar du en fälla. Invagga dem i falsk trygghet så att de dristar sig till att slarva med sopningen eller skvallrar för mycket. Ingen miss är för liten för att inte användas emot dem när de politiska vindarna vänder. Se och lär av USA när det gäller att finna skäl för att starta krig eller störta ledare. Samma taktik används flitigt i stallet för att att attackera de som för tillfälligt hotar den rådande makten. Sist men inte minst - lita inte på någon.

Om jag bara inte hade försovit mig.

Jag hade min chans att förändra mitt liv men jag försov mig. Jag hade förmodligen mitt livs enda chans att bli testchaufför i Tyskland. Och jag försov mig. Jag hade kunnat sitta i en bil med några hyfsat snygga män på väg mot Tyskland. Det hade kunnat vara oerhört tråkigt och trist. Eller alldeles alldeles underbart. Man ska utnyttja sina starka sidor och inte vara så jävla blygsam om man ska komma någonstans här i världen har jag hört. Så jag körde lite självcoaching och presenterade mig som Deutschling för några tysktalande män. Det visade sig att de testkörde bilar i Lappland och mellanlandade i Östersund. Jag har ju körkort och jag är ganska bra på att köra bil om du frågar mig och jag körde dessutom upp i värsta tänkbara vinterväglag. Kort sagt så skulle man kunna säga att jag i princip är en yrkeschaufför. Vem skarvar inte en smula på CV:et? Hur som helst så blev de tillslut övertygade om att det vore skönt med en extra chaufför i lyxförpackning på vägen tillbaka till hemlandet. Kanske var det min eleganta pälskrage och mitt förtjusande sätt mer än mina utlovade bilkörarfärdigheter som fick männen att överväga att ta med mig hem till deras älskade Tyskland. Jag vet inte men från och med nu kan jag alltid hävda att jag hade kunnat blivit testchaufför. Jag hade även kunnat bli supermodell om jag vägde 20 kilo mindre och var 20 cm längre.

Hårt obetalt arbete för karaktär och hälsa.

Nästan en vecka efter något för mig så ovanligt som hårt fysiskt arbete har jag fortfarande ont. 23 hästar är väl ingenting tänkte jag och blickade i minnet tillbaka på min tid som stallflicka åt 50 galna galoppörer. 12 år, ett antal kilon, många laster och bekvämlighetssyndrom senare var det visst inte lika lätt att mocka skit. Trots att arbetsverktygen på ridskolan inte är trasiga järngrepar och skottkärror med lösa hjul och hål i botten som på den gamla goda tiden så började det redan efter ett par boxar att värka i rygg och axlar. Sällskapet var förträffligt och jag behövde inte lyssna på svensktoppen som på den gamla goda tiden. Ingen skrek eller kastade saker efter vare sig hästar eller personal och man behövde inte vada i dynga som på den gamla goda tiden. Det var inte en halv kilometer till dyngstacken och det läckte inte från taken som på den gamla goda tiden. Men det var som sagt ändå jobbigt. Och kul. Framförallt kul. För det finns få saker som är så uppiggande som frisk luft, slit och skit under naglarna. Har man dessutom ett gäng tacksamma hästar som arbetsgivare och en översocial katt som sällskap blir det bara ännu bättre. Det är inte var dag man får stående ovationer när man kliver innanför dörren på jobbet. Det får man i stallet. Man hälsas välkommen med trivsamma frustanden, ett och annat gnägg och ett stort antal irriterade gristjut, gnabbanden och sparkar. Det är mycket trevligare än vad man kan tro. Lite otrevligt är det dock när somliga försöker klättra över boxväggen alternativt sparka sig igenom för att äta upp grannhästen. Och jag som trodde att de var vegitarianer. En annan mindre trevlig sak är att det, olämpligt och typiskt nog, är de största och starkaste hästarna som har dessa osympatiska drag. Det hade varit som lättare om det var Dr Albin på dryga metern som bråkade. Men småponnysarna är istället vända 180 grader i spiltorna hoppfullt och tålmodigt väntande på sin tur med sina lurviga öron framåt. Får de betalt för att vara bedårande? Antagligen.

Vem var det som sket?

Framförallt så är det ert fel sa Patrik med ett förebrående tonfall. Mycket må vara mitt fel men avbefolkningen i Norrlands inland kan jag inte ta på mig. Men Patrik var bestämd på den punkten – det är vi kvinnor som avbefolkar samhällena i Norrland. En och annan karl stannar envist och lojalt kvar i byn medan fruntimren flyr till storstäder som Sollefteå och Dorotea. Maria menade att det kanske är karlarnas fel som inte ser till att det finns något som är värt att stanna för. Jaha du tänker så du sa Patrik och lag sig till med en tankerynka i pannan. Ja hon tänkte så.

Något annat som faktiskt inte heller är mitt fel är parasitjävlarna. Det var inte jag som sket i dagvattnet. Det var någon i Odensala – i precis samma område som jag levde och sket i tidigare. Men det var då och nu är nu. Jag är helt övertygad om att det är bostadsrättsföreningens ordförande herr Goebbels och hans hantlangare som har bajsat sönder hela Östersund. Jag undra hur det känns att vara den som har förgiftat en hel stad? Undrar hur det känns att få sin avföring utkablad till massorna? Jag känner på mig att de känner sig kränkta. Kränkte, nakna och exposed.

Lite mer koskit på Rosenbad tack.

Fransoserna går man ur huse, strejkar, bränner bilar, kastar sten och sprutar koskit på makten. Amerikanen demonstrerar, hånar och kritiserar politiker i talk shows, i musik, böcker och stand ups. Engelsmännen gapar, skriker och häcklar så mycket dom orkar. Svensken knyter näven i fickan och smågnäller lite i smyg. Men bara i hemmets trygga sfär, naturligtvis, noga med att ingen förutom de närmast sörjande får nys om missnöjet. En och annan dristas till att klicka på "gilla" på facebook för att visa att man inte röstar på SD eller att man inte aktivt stödjer barnsexhandel. Fint, verkligen. Men vad fan hjälper ett klick på fejan? Inte förbättrar det vattenkvaliteten, stoppar diskriminering på arbetsmarknaden, sätter stopp för utförsäljningen av våra naturresurser och ger oss bättre vård, skola och omsorg. Man ska vända andra sidan till och inte döma. Vi kan alla göra misstag och även ministrar är människor. Vem fifflar inte lite grann med deklarationen och lite svart städhjälp är väl inget att snacka om? Att kommunpolitiker med sina respektive måste åka på konsert och dricka sprit i representationssyfte är väl inte så märkligt. Nej svensken är tolerant, överseende och naivt dumsnäll. Trots vårt kulturarv och bakgrund som skoningslösa hedingar är vi lättstyrda som Knutbysekten. Man skulle kunna tro att vi är katoliker allihop. Allt kan förlåtas. Gråt ut med Malou och allt är glömt. Inte var väl Ny Demokrati så rasistiska när allt kommer omkring? Det var väl tidsandan, Bert begrep inte bättre. För innerst inne vill alla väl. Vem behöver facket i en värld där chefena, politikerna, direktörerna, kapitalisterna, journalisterna och polisväsendet agerar osjälviskt, kompetent och med sunt förnuft? Nej vi behöver inte ens gå och rösta. För alla är snälla innerst inne.

Skit ska skit ha eller Skit inte där du dricker.

En pessimistisk journalst på en av lokaltidningarna skrev för några veckor sedan en artikel om årets korta julhelg. Rubriken löd "Årets jul - en riktig skithelg". Han hade ingen aning om hur rätt han hade. En betydande minoritet av den delen av kommunbefolkningen som har kommunalt vatten har drabbats av masskläckning av parasiter i sina bukar. Ja ni läste rätt. Parasiterna kan bara föröka sig i tarmarna på vissa däggdjur, såsom människan. De jävlarna har origier i våra organ. Jag tycker själv att jag är hyfsat gästfri och generös men att låta dessa vidriga små varelser bilda familj i min kropp vill jag inte. Och i parasitvärlden är det inga 1,3 barn per familj som gäller. Nej här är det massproduktion som är grejen. Preventivmedel är inte alls inne. Och varför skulle de bry sig? Deras nykläckta bebisar kommer parasitera på andra och inte ligga föräldrarna till last. Vad säger Jan Björklund om att dessa kryp snyltar på oss rekordeliga människor och låter sig försörjas? Hur kan Reinfelt tillåta detta? De måste göra nåt åt detta slöseri med skattebetalarnas pengar! Fler karensdagar åt det drabbade värdfolket känns som en konstruktiv lösning. Hårdare tag mot packet fungerar alltid. En straffskatt för de som skolkar från jobbet och sitter hemma och skiter parasiter skulle också kunna vara en lösning. Huvudsaken att de drabbade lär sig en läxa. De måste bli mer motiverade att sluta vara magsjuka och gå och jobba istället. Jag är säker på att de kommer på en så snedfördelad och orättvis lösning som möjligt. I väntan på det är det med skräckblandad förtjusning jag följer utvecklingen. För lite spännande är det ju. Lite som att det har hittats en helt ny typ av livsform i en saltsjö vilket ökar troligheten om liv utanför Tellus. Spännande och lite läskigt. Fast parasiterna är inte bara lite läskiga. Det enda som gör att jag inte redan har amputerat mellankroppen i förebyggande syfte är att det inte bara är jag som är drabbad. Delad plåga är inte dubbel plåga. Att en hel stad med omgivning är drabbad gör att det inte känns lika skrämmande som om bara jag skulle drabbas. Det är plötsligt inte genant att skita parasiter. Vem kunde tro det? Det är ok att snacka diarré i fikarummet. Hela bajseriet har normaliserats och avdramatiserats. Det är befriande på nåt vis. Det är egentligen inte massmagsjukan som skrämmer mig utan att avloppsvatten går rakt ut i Indalsälven och Storsjön och förpestar vattnet. Det är det som är det förfärliga, inte att tusentals östersundsbor får en gratis bantningskur och att företagare och privatpersoner förlorar pengar. Folk är upprörda,rädda och förbannade. Men inte för att koskit och avloppsvatten förstör vattnet i en av Sveriges största sjöar. Inte för att kommunerna tar strandskyddet med en nypa salt och tillåter byggen och avlopp ett stenkast från det vatten vi dricker. Nej de är upprörda för att vi måste koka dricksvattnet. Människan är det dumt djur som skiter där hon äter. Parasiten är mycket smartare.

Parasiter och giftgrön marsipan.

Att väckas härligt bakis av nyheten att Östersund har drabbats av parasiter i dricksvattnet är bland det tråkigaste jag har varit med om den senaste veckan. Järnhjälm, öken i munnen och inte en droppe drickbart i hela lägenheten, 15 minus, nordliga vindar och "vem är hurtigaste barnfamiljen på stan" lördag. När jag läst Tinas varningssms igår förmiddag så hade jag redan bäljat i mig underbara parasiter hela morgonen. Gårdagen började plågsamt och förblev plågsam. Jag vaknade efter 5 timmars usel sömn invaderad av parasitdrömmar. Förutom att jag var nära att dö av törst och hunger insåg jag att det nog kanske var tänkt att vi just exakt då skulle rulla tryffelpraliner och lyssna på Carolas senaste juskiva. Men ingen hade ringt. Inga arga meddelanden på mobilsvaret, inga klandrande sms och inga lappar inslängda genom brevinkastet (fast det är nog mest grannen som använder sig av den kommunikationsvägen och han var inte bjuden på pysseldagen). Jag misstänkte att de andra tre marsipangrisarna satt på varsitt håll och tänkte att den där rackans odågan låg väl å sov i ångor av sprit. Så jag sms:ade pysselbrudarna mest för att säga "haha jag hann först!". Vilket skick jag, mina lemmar, hjärna och kanske framförallt lägenhet befann sig i behövde ju inte de veta. Vi hade planerat i veckor men hade ändå ingen aning om hur vi skulle göra, vad som behövdes för att göra det, när det skulle göras och framförallt vad vi skulle göra. Att göra godis låter kanske lättare än vad det är. Vi lyckades iaf skrapa ihop några recept vilket resulterade i en ganska imponerande inhandlingslista rent kolestrol. Hjärt- och kärlsjukdomar för 75 kr kilot. Smink är bra tänkte jag och vräkte på så mkt som möjligt för att dölja min parasit- och bakisplågade kropps egentliga skick. Det lyckades inte. Men arvegodset i form av en generöst tilltagen toppluva i dalamönster fungerar alltid. Jag kvälvdes över chokladkakorna och bittermandlarna men klarade mig. Så snart vi klev in i Karl Larsson världen på Brunflovägen med julpynt som skulle kunna få Bin Laden att konvertera glömdes parasiter, uttorkning och järnhjälm bort. Det bakades och producerades allsköns onyttigheter i en hastighet jag inte hängde med i. Jag hade fullt sjå med äggtoddy, glöggprovning och kaffe. När det plötsligt var dags att packa ihop oss satt jag fortfarande och stirrade med tom blick på mina tre bollar hemgjord marsipan i giftiga färger. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Det kan ta tid nämligen. Längre tid än vad som bjuds en pysseleftermiddag. Väl hemkommen hade jag tack vare de något mer produktiva marsipangrisarna godis av volym och kvalitet som lätt skulle imponera på gammelfaster Iris. Min mage var dock inte imponerad och jag är fortfarande utsvulten och uttorkad.

Rödmosiga tanter och Jämtlands Labero.

Papa De. Vad säger man? Världsklass. Dömd för kvinnomisshandel. I ett rum fyllt med läkare, filosofer, kemister, matematiker å cancerforskare är det Papa De som får ligga. Så är det - och det vet han. Men i Norrland kommer han inte riktigt till sin rätt. För säga vad man vill om Jämtlänningar men så kändiskåta är dom inte. Papa De fick nöja sig med Janne på eftersläppet. Janne är en hyvens kille som kan trolla bort servetter och göra tanter sura. Papa De sken upp som en sol när Janne bad honom spela en av artistens 90-tals hits. Janne är en snäll man. Han har hockeyfrilla å guldkedja runt halsen. Jag gjorde dock bort mig. Inte inför Janne utan inför den kvinna jag trodde var Jannes. Hon hade gett mig the evil eye en längre stund. Då jag omöjligt kunde komma på varför någon i huvudtaget skulle kunna tycka illa om mig utan konkreta skäl så drog jag slutsatsen att hon var så vansinnigt undvikande å föraktfull mot mig för att jag pratade med Janne, the love of her life. Det var inte så. Det var helt enkelt så fruktansvärt att damen med rödmosigt ansikte inte tyckte om mig. Jag frågade om jag gjort något fel. Det hade jag tydligen inte. Hon levererade svaret utan att se mig i ögonen och med den irritation jag brukade visa min bror när han retade mig i högstadiet. Hon berättade skvaller till det manliga sällskapet och förklarade väldigt tydligt att hon inte ville dela hennes heta information med någon som mig. Där stod jag med ett harem av män men det enda jag kunde tänka på var att en rödmosig tant gav mig fingret.

Vad är en njure mot New York?

Och så hade vi det där med prioriteringar och att göra saker i rätt ordning. Att ta reda på vad den felande länken med mitt internet är känns mycket jobbigare än att plåga mig på gymet. Jag tvingade en väninna att köra 25 mil för att köpa en värdelös grön köksmöbel innan jag hade en bostad. Jag har snyggaste skohyllan men öppen planlösning in till toaletten. Toadörren ligger nämligen på en bock i vardagsrummet och där lär den ligga en stund till känner jag. Den fyller tomrummet där den tilltänkta fotöljen ska stå och jag har rent av börjat trivas med den öppna planlösningen. Det är roligare att sortera strumplådan än att dammsuga. Det är alltid mer stimulerande att ännu en gång gå igenom smyckeskrinet än att gå ut med soporna. Det känns absolut mer angeläget att shoppa skor än inredningsartiklar. Ändå har jag mage att avundas folk som har mysbelysning och saker på väggarna. Det känns orättvist på alla sätt å vis. Jag har en supertjock tv och en lånad micro. Jag har ingen bil och vågar inte ens drömma om en I-phone. Men jag tvekar inte en sekund på att sälja en njure för en vecka på Manhattan.

I en annan del av Hamngatan.

Men äntligen! Som jag har försökt att få till ett inlägg med min puttelilla mobil. Det har krånglats å vägrats. Varför använda sig av en nagelstor skärm när man har en 17 tummare kan man undra. Jo därför att någonting någonstans mellan det tredje hålet i väggen å min tegelsten till dator inte mår bra. Comhem tipsade om att svarta om datorn, när de besviket fick veta att jag förvisso är nästan blond men att jag faktiskt redan hade provat det fick jag direktiv att stå på ett ben å räkna till 100 medan jag drog ut sladden. Det fungerade inte. Jag som alltid haft så höga tankar om sånt där "it-folk", ja eller allt folk med ngnslags teknisk kompetens egentligen. Koppla in dvd:n å jag är din. Men på senare tid har min romantiserade bild av folket bakom supporten blivit svärtad. De kanske har lika lite aning om vad de håller på med som alla oss andra, de kanske rent av inte alls dricker jointcola, lanar hela nätterna å hackar säpo?! Nej men usch vad dum jag är! Det är klart att de nördar sig som bara den å har minst 100 hjärnceller mer än snittet. Så måste det vara för annars raseras min värld. Om inte "it-folket" har koll - vem har då koll? Kanske ingen! Kanske är det datorerna som har makten. Kanske är det en superdator ngnstans som skrattar rått när jag förundrat inser att jag är inloggad på tre olika servrar parallellt och att de har startat en allians emot mig. En ännu värre farhåga är att hela mitt liv är ett elakt practical joke. Egentligen jobbar jag för Mika och mina jobbiga grannar är personalen på mitt gruppboende. Allt rullas ut på tv 3 med Aschberg som rå kommentator.

Sossepack och virkade boningar.

Virkade levnadsregler och småreligiösa budskap i hallen ovanför den lackade telefonbänken i furu borde vara förbjudet, liksom att vara Världsförälder och samtidigt fnysa åt stadens mindre begåvade, bemedlade och turliga invånare. Jag tänker mig fördomsfullt att de människor som gör sig skyldiga till detta hyckleri är mestadels sörmlänningar och smålänningar. Jag tänker mig att,  medan de  tuggar  i sig svensk husmanskost på GI-vis lyckligt samlade runt matbordet av Indiasnitt, prisar varandras fina insatser i den lokala Hem och Skola föreningen och för att inte tala om alla liv modern i familjen räddar under sin deltidsantsällning som vårdbiträde och hur mycket smartare pappa hantverkare är än chefen, gud  och kommunfullmäktige. Nej då föredrar jag norrländsk bitterhet. Tacka vet jag  norrlänningens öppenhjärtlighet om sin bitterhet, skogsstjärnan i dunken  och skepsis mot allt främmande.

Somliga skyller sina tillkortakommanden på Det socialdemokratiska herrefolket och deras j*vla bonusar (just detta ordval har jag lånat från en farbror från de finare kvarteren i staden som tydligen inte alls ser sig som en del i samhället eftersom han ondgjorde sig över de 100 miljoner som bolaget pungar in i kommunen, de socialdemokratiska herrefolket antar jag är oss andra som glädjs över lokalt elpris och snöröjning), andra skyller på vädret,  en del på invandrarna och så finns det de som skyller sig själva. Själv så skyller jag allt på de virkade boningarna.

Blame it on your mother.

Appropå hjärnor så plågade jag mig med att se en dokumentär om hjärnan och hur man håller den glad och frisk. För att göra det hela pedagogiskt riktigt plockade de ut en hjärna på en tioåring och en hjärna från en 85-åring och höll stolt upp dem framför kameran. Jag var chockad och om 10-åringen och 85-åringen hade överlevt ingreppet så hade de säkert känt sig nakna och exposed. Det är så det går om man ger sin kropp åt forskningen alltså. De spelar boll med ens organ i dansk tv. Nej fy fan tacka vet jag the Amish people.

Hur som helst så satt en äldre dam i vit rock med en hjärna i varsin hand – en liten och skrumpen och en stor och lite slätare. Den stora och lite slätare tillhörde åldringen. Jag fick veta att vecken liksom slätar ut sig lite med åldern och det bidrar till fördumningen. Grejen med hjärnan är att den inte förnyar sig såsom resten av kroppens delar gör. Huden till exempel byter ju celler i en faslig (om än skrämmande snabbt avtagande) hastighet. Men hjärnan den vägrar all typ av förändring. 10 % av vår intelligens förloras mellan 10 och 90 års ålder (huruvida sniffning av tändgas förskyndar processen framgick inte men för säkerhets skull så råder jag er att låta bli). För att illustrera detta så skar damen i den vita rocken upp hjärnorna i tunna skivor, som rostbiff ungefär fast hjärnbitarna liknande mer kalkonkött. Min köttfärspaj blev lite svåräten efter det. Bra bantningstips förresten!

En stor tröst och lättnad är att vi inte just kan göra något åt vårt IQ. Vi är födda med det nervsystem vi har och det är bara att tacka och se glad ut. Född dum – alltid dum. Jag kan alltså släppa mitt dåliga samvete över at jag tränar hjärnan för lite. Jag har nämligen hört att 2 and a half men inte stimulerar hjärnan nämnvärt. All dumhet som produceras från våra hjärnor är våra geners fel och det yttersta ansvaret bär våra mödrar. Eftersom hjärnan består till 60 % av bra fett (och det är tyvärr inte transfetter) så får gravida som äter mycket fisk intelligentare barn. Mammor som äter lite omega-3 får lite dummare barn. Äntligen lite forskning som faktiskt gagnar mänskligheten! Lägg ned all jävla sudoka och mental stimulans. Ge upp och blame it on your mother.

Becquerelhjärnan på autopilot.

Om det mot all förmodan är någon som undrar vad jag har haft för mig den senaste dryga veckan så ska jag härmed räta ut alla frågetecken.

Ctrl + C, Alt + 2, Ctrl D, Enter, Enter, Shift, →, Enter, Shift, Högerklick, högerklick, högerklick, Shift, Enter, Shift, Shift, ↓, ↓, Enter, Högerklick, *, Shift, dubbelklick, högerklick, ev ändra datum, Shift, Alt 2, markera, Ctrl C, Alt 2, Ctrl D, Enter, ←, Enter, Alt 4, Alt 2, dubbelklick, Ctrl F, ↓. Och alltihop om igen. Och om igen. Och om igen.

Det är inte alls så tråkigt som det kan tyckas vid första anblicken utan faktiskt ganska rogivande. Det är dessutom en alldeles utmärkt träning för mina prinskorvsfingrar. Om jag anstränger mig kan jag skönja en viss förändring, de har blivit längre och antagligen starkare vilket alldeles säkert kan öka mina chanser i matchen mot ridskolehästarna. Tyvärr medför det även kramp i höger handled och nackspärr men det vore synd att klaga. Tänk på barnen i Afrika, gruvarbetarna i Kina och handläggarna på Försäkringskassan.

Efter ett par timmar så går det på autopilot och om man nu av någon anledning kommer av sig så dyker allt som oftast en panikaratad känsla upp att man har missat något väsentligt. Tänk om man har råkat ge kunderna Garanterat smutsig el från Polen när de ville ha Bra miljöval. Men då kan man andas ut. För det första så säljer vi inte garanterat smutsig el från Polen (fast det säkert skulle vara väldigt lukrativt, breddar vi oss dessutom med en porr-, knark- och vapenfond så kommer jämtlänningarna kunna få gratis el i all överskådlig framtid men våra ägare kommunen tycker att det är en dålig idé, typiskt offentlig verksamhet att totalt sakna känsla för affärsmässighet, nej tacka vet jag Maud Olofsson, skulle hon få bestämma så skulle tyska imperialister äga hela Norrland vid det här laget och det hade varit förträffligt, speciellt för miljön) och för det andra så har becquerelhjärnan helt utan min vetskap utför uppgiften korrekt och i en hastighet som skulle ha imponerat starkt på min mellanstadielärare som ojade sig åt min oförmåga att lära mig gångertabellerna utantill. Karin – Ulla, 1-0.

Hellre en stor fisk i en liten stad än en mört i Dansbandskampen.

Dansband är ju inte min melodi men då Patrik’s Combo är med så måste man ju titta, när man inte har ett liv ändå alltså. Till mitt försvar så finns det inte så mycket annat att välja mellan. Toystory hade jag nog inte ens gillat om jag var 8 år och Men in Beiget känns just beiget. Och jag orkar inte kolla på gamla kändisar som tolkar varandras låtar. Så Dansbandskampen fick det bli. Patrik har ju en snygg gitarrist och så klär de i kilt – de hade allt att vinna alltså.

Men någonstans på E4:an söderut tappade de charmen och lade sig till med en norrländsk attityd när den är som sämst. Herrarna på täppan har aldrig fått kritik och nu blir det sågade i direktsänd tv. Det måste vara jobbigt för självförtroendet och kanske rent utav för självkänslan. Det är nog bäst för alla att Patrik’s Combo förblir en lagom stor fisk i en liten damm.

I väntan på att vindarna vänder.

När jag var liten kunde jag ibland drömma om att vara modell. En kort och krullhårig modell med putmage. Jag blev helt otippat inte supermodell och det är fortfarande inte inne att var kort, krullhårig och ha putmage. Men jag väntar i min lilla håla och undviker aktsamt solljus som kan förvärra min redan dåliga hy. Den dagen vindarna vänder är jag beredd - blekfet och med svintohåret utsläppt i all sin prakt och en concealer i högsta hugg.

En bra egenskap med modeller är att de gör sig bra på bild, det är väl lite det som är grejen antar jag. Inga fettvalkar och ingen dubbelhaka. Ingen glansig panna och röda prickar. Modeller ska helt enkelt inte se ut som medelsvensson, i alla fall inte på bild. De ska som ha det där suget i blicken, den där oförskämt perfekta hyn och benen ska vara fullständigt oproportionerligt långa. Hälften av äran kan förstås fotografen och retuscheringsprogrammet ta åt sig men det spelar ingen roll – det blir bra. Fake it till you make it.

Svenska reklammakare verkar inte ha fattat det. Modellerna på planscher och på tv är mest bleka och tråkiga och ibland faktiskt rent utav fula. De har avlånga hästliknande ansikten och trött hy. Kanske är jag skadad av 13 säsonger Next Top Model men när jag ser en jätteplansch på en halvgrå modell med lika platt och tråkigt råttfärgat hår som the girl next door brukar jag tänka: vad skulle Tyra Banks säga om det där? Säga vad man vill om Amerikat men när det gäller allt på bild från actionrullar till stilrena modereportage så spelar de i en annan liga (förutom när det gäller ICA-reklam förstås).

Här om dagen blev jag rädd på riktigt när jag såg ett jätteansikte på en nervrotisk massmördare som Din Sko hade smällt upp. Hennes blick var stirrig och hon såg galen ut. Vad var tanken bakom den bilden? Vad var kopplingen mellan iskall galen mördarblick och skor. Kanske var tanken att man skulle bli hypnotiserad och i sitt hypnotiska tillstånd gå in och shoppa skitskor för 149,50? I och för sig är det väl ungefär exakt den blicken man har när det är rea på Scorett så okej I get it. Men säljer det? Jag vet inte, jag skyndande mig hem och låste dörren och drömde mardrömmar om att bli ihjälhackad med en stilettsko.

Snurrade stigläder och stela leder.

Stunder av lycka och sinnesfrid infinner sig inte ofta men är ack så efterlängtade och välkomna när de väl dyker upp. Klockan är bara lite mer än strax efter frukost (20.57 för att vara exakt), hela den kända världen (Mellansverige) är mörkerlagt, det är onsdag OCH november. Suicidrisken torde vara påtaglig. Men icke!

Det är återigen lukten av hästskit som har tinat mitt hjärta. Jag gjorde en "Mr B" och gick hem i lagom tid vid pass elva på förmiddagen. Sara, den ängeln, hämtade upp mig (dock inte vid det rosa huset, vilket var lite tråkigt för jag tycker om rosa, men jag visste inte vilket av Östersunds rosa hus chauffören syftade på och jag kände att det var dumt att chansa).

Väl på plats insåg jag snabbt att mitt släkte utgjorde, om möjligt, en ännu mindre minoritet än förmodat. Vilsen i pannkakan bland tusen barn. Jag fumlade med mobilen och sneglade mig nervöst omkring. Ett barn hade varit den ultimata täckmanteln.Var är de där ensamkommande flyktingbarna när man mest behöver dom? NEJ jag flexar inte ut för att fara på hästhoppning tillsammans med 10-åringar som sitter i spagat över breda ponnyryggar och kniper så gott de kan med lår som är feta som mitt lillfinger. Skulle inte komma på fråga...

Sara hade helt egoistiskt roffat åt sig sin dotter. Jävla Sara - springa där å vara mamma. Stallkatterna bemödade mig inte en blick så jag insåg att jag inte hade något att hämta där och det här med kaninhoppning har jag aldrig riktigt trott på. Framför allt så känner jag ingen kanin. Jag var tvungen att inse att jag var bland de äldre delatagarna på denna tillställning. Jag var hur som helst inte anmäld och utan häst blev det som jobbigt att vara med kände jag. Jag vankade av och an i stallgången och övervägde ett tag om jag istället för att rida själv skulle springa runt och leda barnen i de lägsta klasserna. Men igen – ungarna insisterade på att ha föräldrar och föräldrarna var uppenbarligen inte missbrukande soc-fall som satt å krökade bakom dyngstacken - nej de sprang snällt runt med unge och häst. Attans.

Det visade sig som tur var att det var en handfull vuxna ryttare och två handfulla halv-vuxna så jag var inte ensam om att välja blåbärshoppning framför jobbet. Portos tyckte lyckligtvis att det var en utmärkt idé att bli inplockad från hagen, tills han insåg att han hade blivit lurad. Han hade sett fram emot en power nap och kanske några kila hö i sin bekväma och generöst tilltagna box. Portos är dock inte den som är den. Han låter sig gärna mutas, kliar man honom lite i pannan hoppar han så högt man vill, så länge hans gamla lemmar håller vill säga.

Portos är stor, stark och stolt och regerar sin flock med stadig hov. Under machoytan så är han dock mjuk som en teddybjörn. Speciellt på mulen. Det knäpper lite hemtrevligt i lederna och han låter mig snällt hänga i manen vid uppklivningsmomentet. Portos är nämligen en rejäl grabb och jag lider inte av att vara onödigt lång. Båda häst och sadel är av storlek XL men efter att ha snurrat stiglädren tre varv så nådde jag nätt och jämt ned till stigbyglarna. Jag kände mig och såg ut som Karin 12-år på alldeles för stor ponny. Vi smälte in rätt bra bland höstlovsbarnen tycker jag förutom att Portos var en halvmeter högre än övriga deltagare. Men Portos har inga komplex över sin generösa kroppshydda. Han stod och gäspade och utlovade straffspark i hagen när ponnierna lekte tvärnita-i-sista-sekund-framför-hinder leken. 

Sara och Sven som är lika tighta som GW Persson och Vickan (GW vet bara inte om det än) tog sig runt galant. Jag och Portos kom också runt felfritt men utan stilpoäng. Alla nöjda och glada. Nöjdas var nog Portos som fick spendera resten av dagen i sin efterlängtade box med ett stort fång hö.

Imse Vimse kan du va.

Kanske älskar jag den där tavlan så mycket att jag inte vill hänga upp den på väggen. Kanske är det därför den står lutan mot en vägg i vardagsrummet i perfekt blickfång från soffläget. Ni andra kanske föredrar att ha tavlor hängandes på väggen. Själv ser jag inte riktigt poängen med det, lika lite som jag har förstått vitsen med pälsänglar. Jag har läst biologi och allt sånt där skit men nej jag ser inte alls någon verklig mening med att ett jävla djur ska frossa på bästa gåbortstassen.

Det är å andra sidan rätt mycket jag inte ser någon verklig mening med. Påminner mig om den där sången ” Hurra nu ska vi äntligen få röra på benen. Hela stammen jublar å det sprätter i grenen. ,….., För mordbränder är härliga, ta hit fotogenen. Eftersläckningen tillhör just de fenomenen inom brandmansyrket som jag tycker det är nån nytta med……” Ringer ingen klocka? Nehej. Det var väl det jag misstänkte. Vad är det med dagens ungdom? Vanhedra svensk musikhistoria. Herregud - Härjarevisan kunde man ju utantill innan man kunde gå! Ni 80-talister är alldeles för curlade. Det är så sant som det är sagt. Det ska daltas med dagis och Imse vimse spindel. Vadå imse vimse? Imse vimse på dig själv. Det kan du va.

Å glöm nu inte att jag har sagt det, som Vickans mormor skulle ha sagt. Eller var det farmor? Sak samma. Någon 80-talist var hon då rakt inte.

Filmkaraktärsdyslexi - ett dolt handikapp.

Jag lider av det. Filmkaraktärsdyslexi alltså. Jag har aldrig förstått varför regissörer skall envisas med att använda sig av närmast identiskt lika skådesplare. Vad är vitsen med det har jag undrat när jag förvirrat ser på en film där den onda plötsligt blir god för att i nästa stund bli ond igen. Jag har förstört otaliga potentiellt trevliga filmkvällar med mina idiotiska frågor. Vem är det? frågar jag för att få ett irriterat svar att det är ju huvudpersonen. Ja men invänder jag  - han hade ju keps på sig nyss! Faaan att de ska hålla på att ändra kläder och frisyrer – helt omöjligt att hänga med ju. Det lustiga är att jag är grym, tycker jag själv, att förutse hela filmen med vändningar, dramatik, kärleksbekymmer och allting. Men så har vi det där med ansiktena...

I kväll går en bra film på tv som bara kommer gå åt ett håll – helvetet. Alla kommer att dö olyckliga och ensamma, misslyckade och förbannade. Det är trist för jag tycker om när man är snäll. Varför kan inte alla bara vara snälla istället? Hur som helst så är det, trots allt mördande, en bra och välgjord film. Men jag är övertygad om att jag ändå skulle ha haft större behållning av filmen om jag lite tidigare än den sista halvtimmen hade insett att tre av filmens nyckelroller inte var samma person och ännu hellre lärt mig att skilja på karaktärerna. Det blev så onödigt snurrigt med en helgod, en halvgod och en helond karaktär i samma person. Vilket oerhört skicklig polis/bad guy eller vad han nu var tänkte jag.

När snubben talade i telefon med sig själv och ständigt verkade teleportera sig till olika platser började filmen bli lite väl sci-fi för min smak. Som om det inte vore nog med detta så visade det sig att superpolisen/ the bad guy även hade ett tredje jobb. Aha tänkte jag, polisen/ the bad guy har peruk när han talar med inflitratören... som tydligen visade det sig var samma snubbe! Nu började det bli förvirrat på riktigt. Jävla skit de stoppar i de där lightdryckerna nuförtiden tänkte jag och började google på E:na som står uppradade på etiketten på Coops egna Cola Light.  

Det var då jag insåg att det faktiskt var tre olika snubbar. Mark Wallenberg, Leornade Di Caprio och Matt Damond i samma rulle. Hur fan tänkte dom då? Jag känner mig missledd och lite rädd.

Sås i påse eller ragga rätt.

Apropå  fullständigt irrationella företeelser så finns det en genbank med snyggspermier i USA. Behövde jag tillägga att denna exklusiva skara spermier finns infrusna, eller hur man nu förvarar spermier utan att de går å blir härskna som nån annan surjämte, i det förlovade landet på andra sidan havet? Förvånad hade jag faktiskt blivit på riktigt om snyggspermiebanken fanns i Stavanger. För norrbaggar bryr väl sig inte om sånt. De har ju sin fisk å alltihop. Fast inte blir det några barn av det inte!

Nej ska man ha barn får man ligga i och ska man ha snygga barn dessutom så måste man ragga rätt. Som man raggar får man ligga och den man ligger med får bädda eller hur det nu var. Eller så kan man alltså gå och köpa sig lite snyggspermier. Det finns ju gröt på tub så varför inte sälja sås i påse.

Tidigare var snyggbanken bara öppen för snygga människor. Man var så att säga emot blandäktenskap. Nu har man dock även öppnat upp banken för fula kvinnor, för som någon ansvarig Einstein på stället uttryckte det ”alla har rätt till snygga barn”.

Jag kan förvisso köpa grejen. Varför skaffa fula ungar när man kan skaffa snygga? Varför äta pölsa när man kan äta choklad liksom.

Det jag stör mig på är själva essensen i deras resonemnag, det är logiken som brister någonstans på vägen. Hur man än vrider och vänder på det om möjligt moraliska dilemmat med handel av snyggspermier så kommer vi alltid tillbaka till den grundläggande frågan: Varför ligga med fula när man kan ligga med snygga? Varför i hela friden ser man inte bara till att ligga med en snygg så är det ju klart å beta't? Men men det finns folk för allt. 

Annars är det en god idé. Företagssamhet är ju alltid bra. Typ.

Kaffelatte och pank i Pattaya.

Hat är ett starkt ord men kanske ändå inte tillräckligt starkt. Avsmak känns för mjäkigt och äckel för snällt. Avog är alldeles för mesigt och antipati för vagt. Kanske är ändå avsky det ord som bäst beskriver vad jag just nu så innerligt känner för vädret, mänskligheten och allting. Och tro nu för i helvete inte att det är du som är undantaget som bekräftar regeln! Du är en lika uppmärksamhetskåt liten låtsasmediahora som inte annat vill än att ligga med Leif Pagrotsky i webbtv.

Se mig! ropar 80-talisten och tycks inte märka att TV3 rullar fram de mest intima beskrivningarna på bästa tv-tid av deras miserabla liv och enfaldiga tankegångar om omöjliga drömmar om ett bättre liv.

Det är antalet besökta länder i Sydostasien, dit man givetvis har rest helt spontant och opretentiöst med ett övertrasserat mastercard, som räknas. 80-talisten reser inte som någon annan jävla svenne, nej nej här packar man 5000 kronors ryggan man fick av mamma och pappa i 22-årspresent, tar flyget till Bankok tillsammans med 4,5 miljon andra skandinaver och röker braj på Månfester i Pattaya. Hur orginellt som helst. Det är antalet misslyckade tv-debuter och ligg på Stureplan som är grejen. 20 minuter egentid i Lyxfällan och lyckan är total.

70-talisten som fortfarande är traumatiserad av barndomens linssoppor och bruna plyschbyxor vill inte vara sämre och viftar med ett studieintyg från en oavslutad utbildning i feministisk korsstyngsvetenskap från folkhögskolan i Sölvesborg. Det är antalet terminer med meningslösa studier i genusvetenskap och filosofi som räknas. Det är CSN-bördan och bolånet som ger status. Dagarna i fjällen och lattekopparna med ensamma mammor på stan gör livet värt att leva. Hur många barn man har pressat fram ur ett trasigt bäcken eller likväl hur många barn man vägrar föda av diverse vänsterfeministiska skäl ger status.

Ta er i brasan och hoppa och skit hela högen. Och då har jag inte ens kommit till kötthögsgenerationen än.

Icke bonnig bonde sökes

Det borde inte gå att missa att de som söker en fru i "Bonde söker fru" är involverade i bondebranschen. Lite märkligt kan man tycka att söka till programmet om man ser själva bondeaspekten i bondegrejen som en nackdel. Vissa av brudarna som skickat rosa kärleksbrev till de kärlekskranka bönderna verkar dock tycka att "bonnighet" är något negativt. En av tjejerna i kvällens avsnitt sa något i stil med "han är inte alls bonnig - som tur är". Som tur är?! Det borde ju vara den största besvikelsen. Att bonden i Bonde söker fru inte är bonnig alltså. Är det inte just fru till en bonde man önskar bli om man skriver kärleksbrev och tar ledigt från jobbet för att förnedra sig i TV allt för att vinna en bondes hjärta? I alla fall så är det en fördel om man inte har något direkt emot bönder och deras sätt och leverne kan jag tycka. För det är ju som Malin sa när det diskuterades samboskap med hennes bonde: "Det är lättare att flytta på mig än 40 kor". Om inte annat så är det svårt att flytta en bonde - med eller utan bonnighet.

Dödsångest och krampande ben.

Fysisk ansträgning kan vara fruktansvärt plågsamt och/eller underbart roligt. Ridning i allmänhet och hoppning i synnerhet är jobbigt, plågsamt och alldeles alldeles underbart roligt.

Panikångesten kommer krypandes ju närmare man kommer hindret. Trippelbarren tornar upp sig som en ondskefull jävla vägg. Helst vill man ge fingret till ridläraren, säga "det kan du va" och gå ut å ta en cigg istället. Men man håller sig krampaktigt i manen och rider för kung och fosterland istället. För att man älskar adrenalinkicken. Älskar att plåga livet ur sig själv. Men man älskar inte mjölksyran.

"Ben, ben, ben!!!" skriker ridläraren som om det inte just i den stunden fanns annat än just ett par ben.  För just då är det enda som existerar ett par krampande ben, en pytteliten reptilhjärna och en jävla vägg till hinder. Man kramar sadeln som om hela livet hängde på det. Och det gör det ju - just då.

Full kareta och så tar det tvärstopp. Det är i sådana lägen man önskar att man trodde på ett liv efter döden. Men det är som en pedagogisk mor sa till sin livrädda unge på blåbärshoppningen: "Det värsta som kan hända är att du ramlar av och dör". 

Somliga ramlar av och gör det med stil. Carro lärde sig att ett hinderstöd inte är något att hålla sig i när det blåser kallt. De är nämligen mobila. Carro tog sitt ridstöd och gick - eller föll rättare sagt. Fick man stilpoäng för avramling skulle det ha blivit full pott. Men framför allt - hon dog inte. Ingen dog. Inte ens ett brutet höftben.

Istället för umgänge

Radio och tv är en bra uppfinning. Kanske bättre än penicillin. Vilket sällskap utgör inte media i ensamma stunder och under trista kvällar? Och tänk så mycket man lär sig och så många kända och okända människor man lär känna! Vad vore livet utan ensamma mammor och kärlekskranka bönder, Robinson Robban och Paradise Hotel Jackie?! För att inte tala om all tristess och dåligt samvete de hjälpe oss att hantera. På något vis känns det ju mer legitimt att ligga i soffan och titta på tv än att ligga i soffan och stirra i taket. Och så kan man ju samlas och umgås runt tv:n utan att umgås. Kvalitetstid med familjen utan att man behöver lyssna till allt tjat och dåliga vitsar som man redan hört sjuttielva gånger. Har man ingen familj och inga vänner eller bara hatar mänskligheten har man en perfekt livskamrat i TV och radio. Orkar man inte höra eller se eländet stänger man bara av eller byter kanal.

Idol Weise i alla ära men mest tacksam är jag ändå för de gamla hederliga public service kanalerna som kommer till oss genom HD skärmar och gamla radioapparater. Vad skulle jag göra utan P1? Vad skulle jag ha att prata om på fikarasterna om jag inte blivit matad med sjöväder, kulturnyheterna och vetenskapsradion? Jag hänger med lite i omvärldens händelser medan jag sätter på mig ett ansikte och sörplar kaffe. Den dagliga uppdateringen kräver dessutom inte det minsta ansträngning och jag behöver inte läsa en rad.

Vad gör jag då för att visa min tacksamhet? Jo jag ringer till Kiruna och anmäler grannarna för att inte ha betalt tv-avgiften. Det är mitt bidrag till public service. 

Fotsvett med doft av makt

Det var en ruggig oktoberdag i en stad i Norrlands inland. Den långa och kraftigt bygda kvinnan  var hes och trött. Kanske längtade hon till huset i Nälden, kanske drömde hon om resistensen i Brasilien. Kanske var hon bara förkyld. Eller så var hon 63 år gammal med en vansinnig lång och mödosam karriär bakom sig.

Hon var klädd i skrynklig linnekjol och fotriktiga skor som var så tantiga att inte ens min för länge sedan avlidna mormor skulle ha haft på sig dem. Hennes ben var krumma och lite svullna. Kvinnan är inte längre purung.

Margareta Winberg lider av hallux valgus och handlar skor på Hälsokostbutiken på Prästgatan. Jag hade velat prova skor tillsammans med henne, bistått henne med att hålla i hennes handväska eller varit smakprov. Hon skulle ha behövt det den där heta sommardagen för ett par år sedan när vi shoppade skor ihop – jag och Margareta.  

Även ambassadörer svettas, även toppolitiker behöver en klapp på axeln. Jag hade velat le mot henne, säga hej på ett sådär spontant och naturligt sätt som man kan göra i mindre städer utan att bli misstänkt för psykisk ohälsa eller för att vara försäljare. Jag gjorde det inte. Jag bara tittade på henne förundrat och levde ett tag på hennes utstrålning av pondus och livserfarenhet. Till och med hennes blottade krokiga tår doftade respekt.

Margareta stod utanför Kärnan med en mikrofon och propagerade för något som ingen förstod eller än mindre brydde sig om en dag för några veckor sedan. Kanske var det fredag. Kanske var det löningsdag. Margareta hade vindpinad frisyr och en trist jacka. Hon såg ut som vilkens mamma som helst. Hon kämpade på trots att ingen stannade vid hennes bord för att lyssna på hennes meddelande. Hon stretade envist på som så många kvinnor med henne, som så många innan henne. Jag tror att det var det hon ville förmedla på Gamla Teatern i onsdags. Det finns inga gratisluncher och svullna fötter är inte kul. Du måste våga och satsa och kämpa som fan - i synnerhet om du är född utan pitt. Det finns inga genvägar. Det är inte alltid roligt och det är absolut inte lätt.

Och alla kan faktiskt inte. Så politisk inkorrekt kan man bara vara om man har haft sex ministerposter genom åren, spatserat med Birgit Bardo och varit ambassadör i Brasilien. Då får man säga precis som det är. Alla kan inte hävda sig som ensam kvinna bland ett gäng stenhårda jordbruksministrar som mjölkar EU på bidragspengar. Alla har inte sjungit religiösa sånger med Göran Persson. Alla kan inte göra karriär.

En av de saker jag särskilt minns från timmen med Margareta var förutom skorna beskrivning av en dålig chef. Hennes exempel på en dålig chef var godsägaren och före detta statsministern Göran. En dålig chef enligt Winberg talar i gåtor, vågar inte lämna obekväma besked, underhåller information och tål inte frågor. Jag känner igen den typen. Gör ni?

Hälften pölsa och hälften avslagen öl.

Bloggandet så här långt har gått sådär skulle man kunna säga. Livet kom som i mellan. Tristessen, ångesten, fetman, besvikelserna, de sibiriska vindarna, tandstenen, de spruckna nagelbanden, bananflugorna, träningen som inte blev av, planerna som gick upp i rök, karatefyllorna. Ja livet helt enkelt. Det underbara fantastiska livet.

Fast helt och hållet nattsvart är det förstås inte. Svettig ridskolehäst med svullna ben å skrapsår piggar upp i höstmörkret. Att bli spöad i hästhoppning av 10-åringar med för stora ridstövlar i plast och My Little Pony t-shirts hör också till livets goda. Trötta, stundom hystersikst roliga, ibland arga, för det mesta bittra, lagom glada, emellanåt spralliga, tämligen alkoholiserade, något lata och alldeles underbara vänner gör det också värt att kliva upp ur sängen - ibland.

Men vad skulle livet var utan misären? Vad skulle livet vara utan deliriumstinna grannar som slår varandra på käften? Vad skulle livet vara utan missförstådda bitterfittor? Vad skulle livet vara utan blöjreklam å tv-kontrollanter? Vad skulle livet vara utan fotsvett och fästingar? Vad skulle livet vara utan dåliga sit-coms, svek, cancer, nageltrång, minnesluckor, kaskadkräkor och dåliga ligg?

Kanske trist å tråkigt...
Eller alldeles, alldeles underbart...

Vem vet? Inte jag i alla fall och jag lär aldrig få veta svaret. För mitt liv är idel motgångar å stickiga långkalsonger. Ömsom apati och ömsom hybrisliknande infall. Hälften pölsa och hälften avslagen öl.

Och det behöver inte vara så tokigt. Drar man på sig ett par nylonstrumpbyxor under långkallingarna och blundar å håller för näsan när man käkar pölsan så är det inte så illa. Det handlar bara om att anpassa sig efter omständigheterna. Gilla läget å go with the flow liksom.

Hej och välkomna!

Den här bloggen är ett tämligen fåfängt försök till att göra den meningslösa vardagen lite mer spännande. Fake it till you make it som min kloka väninna Susanna brukar säga. Jag ska försöka se dråpligheterna i misären och guldkornen i linssoppan.

Jag känner redan prestationsångest. För just idag ser jag inget tragikomiskt i tillvaron utan bara tragedi. Jag har drabbats av en märklig hudåkomma som jag inte får bukt med trots diverse sprithaltiga vätskor, antikbakteriella krämer, rakblad, slag, kläm, svordomar och en del gråt, eller ja det där var en lätt överdrift. Inte gråter jag för lite hypokondrisk elefantsjuka i ansiktet. Men jag har förvandlats till ett monster över en natt. Och det är en smula trist. Smink är det bästa som hänt mig just nu men det är lite som att hälla bensin på brasan tyvärr. Helvetes jävla skit.

Vad är man utan sitt utseende? Ingenting. Skönhet kommer inifrån är det största skämtet sen Ny Demokrati lovade att förbjuda ensamhet. Men tanken var ju god. Det är tanken som räknas. I wish. Sorry chefen jag tänkte gå till jobbet idag men du vet att… Jag tänkte betala hyran men… Jag tänkte stanna vid övergångsstället men…  Nej det är inte tanken som räknas – det är handlingen. Det spelar ingen roll hur många goda/bra/briljanta tankar du tänker om de inte övergår till handling. Så är det. Jag har tänkt att ta ett bad, fila fötterna, fixa naglarna, diska, dammsuga, plocka undan, söka jobb, ringa mamma men vad faaan hjälper det? Ingenting tyvärr.

Jag tar tillbaka – det är visst tanken som räknas. Ibland. I sammanhang då tanken inte kan omvandlas till direkt handling. Att vara glad och positiv är ju inget verb. Man kan inte ”glada” och ”positiva”. Det är ett tillstånd som i högsta grad bestäms av tanken. Så visst räknas tanken – ibland. Så nu ska jag vara glad och positiv. Jag ska glädjas åt att jag i alla fall har mat för dagen. Men vänta nu – det har jag ju inte! Och detta trots att jag tänkte handla igår. Jag handlade förvisso. ½ kg gammaldags nougat, marmeladkuber och mintpastiller, en getost och en burk hjortronmarmelad på höstmarknaden. Förtvivlat har jag försökt få ihop en middag på dessa utsökta men något svårkombinerade ingredienser. Det blev en termos kaffe och en morot istället.

Appropå ingenting så visar SVT 1 en dokumentär om en snäll kåkfarare som är ledsen för att Skånes äldsta fängelse skall läggas ned. Märkligt det där med politiska direktiv. De intagna har det mysigt i de gamla stenlokalerna från 1800-talet och det verkar som att alla trivs – både intagna och plitar. Det är en bra kåk säger den skäggiga storbukiga farbrorn som har bott på alla Skånes fängelser genom livet. Men lokalerna med vitkalkade stenmurar istället för sterila elstängsel är inte anpassad för modern kriminalvård tydligen. ”Sista gången på Karlskrona” säger gubben med sorg i rösten när han muckar och lägger till ett ”tyvärr”. Rörande på riktigt. Är det inte bättre om de intagna kommer ut som lite lyckligare människor än när de åkte in? Lite starkare, lite bättre, lite mer allmänbildade, samlade, snällare? Skicka dem till stallet eller till lagårn så blir det säkert folk av dem. Kanske.

Nej nu ska jag gå och duscha hade jag tänkt.