R.I.P. Enfaldighet.

Inget är så irriterande och gulligt som slagordsfanatiska tonåringar som med sina långa livserfarenheter, hårda uppväxter i villakvarteren och goda viljor ämnar rädda världen. De sitter inne med sanningen och kan knappt bärga sig att dela med sig av lösningen. Lösningen på allting.

Det fanns en tid då jag också trodde på -ismerna. Det fanns en tid då jag inte tvivlade på det outsägligt onda och det gränslöst goda. Det fanns en tid då jag inte kunde begripa varför de vuxna inte bara stoppade krigen, svälten och förtrycket. Hur svårt kan det vara? undrade jag och frågade om det var förenligt med svensk grundlag att bli minister innan man hade fyllt byxmyndig. Det fanns så mycket som var fel och jag satt inne med svaren. Jag visste hur man pekade med rak hand och straffade skräpet. Avrätta skithögarna! propagerade jag och syftade på de som handlade med människor, könsstympade barn, profiterade på hiv-sjuka, nöjeskörde monsterbilar och fiskade torsk i Östersjön. Vad fan sitter det i? undrade jag och valde mellan kärleksrevolution och att bomba bort hela Mellan Östern, delar av Afrika och väl valda individer i min närmiljö.

Men jag fick inte till vare sig revolution eller atombomb. Istället drabbades jag av att bli vuxen. Det är det bästa och sämsta som har hänt mig. Det är oerhört plågsamt att drabbas av insikten om sin egen obetydlighet men ganska skönt att få äta tre semlor till frukost om man känner för det. Jag kan ärligt avundas ungdomens enfaldighet och svart/vita världsbild men jag vill för allt i världen inte återuppleva deras plågsamma känsloliv. Istället för att lura mig själv försöker jag försonas med den komplexa värld i gråskala som vi lever i. Det är inte alltid så lätt men vem fan har sagt att det skall vara det?

Den blinda fläcken.

Den blinda fläcken finns överallt och oftast mitt framför näsan. Den dyker upp i oväntade lägen å försvårar mitt liv. Locket till kaffekannan ligger alltid i blinda fläcken, omöjlig att upptäcka för blotta ögat. Den är vit och ca 10 cm i diameter, inte försvinnande liten direkt, inte som att leta en liten ensam nyckel i en höstack som jag även brukar ägna mig åt, helst fem minuter innan den sista bussen går.

I alla fall så är locket til min älskade kaffekanna stor och lite klumpig i smutsvit plast. Men det hjälps inte för dess innanmäte är svart och det faktumet missbrukar locket ständigt då det alltid är illsinnig nog att lägga sig på rygg så att den blottar sin mörka och kaffesumpiga buk. Där kan den sedan i lugnan ro fläka ut sig på diskbänken en halvmeter från mitt ansikte utan att jag upptäcker den. Då diskbänken, som ni kanske förstår, inte är svart så borde en svart hyfsat stor plastgrej sticka ut. Men icke. Min reptilhjärna är vid tidiga morgontimmar inställd på att söka ett vitt lock för att hindra mitt älskade kaffe att svalna. Jag letar förtvivlat i blindo efter ett vitt lock och ingen annan information kan bearbetas av min hjärna hur mycket synintryck mina näthinnor än nås av. (En morgon stod jag i min nakenhet och med klumpiga rörelser och stirrig blick letade jag efter mitt lock då plötsligt Brad Pitt tornade upp sig i hallen men innan min hjärna hade bearbetat synintrycket så hade han redan farit västerut.) Då den blinda fläcken försvårar mitt letande söker jag med yviga rörelser med hela kroppen. Porslinet flyger, jag svär och grannen ovanför börjar skissa på ett nytt klagobrev. I värsta fall får jag improvisera med ett kastrullock för att inte låta kaffets heta energi smita ut i lägenheten.

När den första kaffetåren har slunkit ned och jag har dragit upp persiennerna och förhoppningsvis kommit ihåg att dra på mig några trasor så händer något fantastiskt. Den blinda fläcken förvandlas sakta till fullt berabetsbara synintryck och som en blixt från klar himmel så ligger locket plötsligt där. Fullt synlig, stor, smutsvit och hånleende.

Obekväma skor för ökad produktivitet.

Min ytterst vetenskapliga och på alla sätt statistiskt säkerställda undersökning påvisar ett starkt samband mellan avslappning och *tillslappning. Tillslappningen kommer som ett brev på posten då människan känner sig bekväm och avlappnad.

Min tidigare forskning visar att det därför är av yttersta vikt att använda högklackade skor och tighta jeans. Ur ett produktionseffektivitets-perspektiv är foppatofflor och varma sjalar förödande. Den anställde bör ha lagom obekväma skor och lite för åtsittande kläder. De lite för små skorna som inte andas (det är viktigt!) ser till att det ständigt skickas signaler till smärtcentra och de åtsmitande byxorna, den snäva kjolen eller de obekväma kostymbyxorna ser till att den anställde hela tiden sträcker på ryggen och suger in magen. Med skoskav, insugen mage och med en rygg rak som en fura motverkas tillslappningen på ett enekelt och kostnadseffektivt vis. En annan fördel med min metod är att de anställda dessutom lär sig att utnyttja hela sin snyggpotential. De anställda blir snyggare, mer alerta och genom det även gladare. Den ökade produktionen leder till nöjda chefer och de anställda känner sig duktiga och nöjda med livet. De börjar heja på varandra i personlfiket och de upptäcker då att kollegorna i sina läckra pumps och kostymbyxor faktiskt är ganska snygga. Det flörtas mer, liggs mer och produceras mer barn. Vips så har vi också löst framtidens arbetskraftsbrist.



*Den process som en person genomgår när hon går från från total vakenhet/alerthet till total trötthet/likgiltighet/slöhet.

I väntan på Gulag.

Sedan den där lördagskvällen då jag fann en jätteorkidé utanför min dörr har jag inte fått så mycket intressant med postgången. Förrän igår. Jag fick då Sopextra i brevlådan. Ja ni läste rätt. Jag trodde först att det var facktidningen för sophämtare som kommit på villovägar. Med detta tycks vara ännu ett propagandablad från bostadsrättsföreningen. Denna gång i förhoppning om att kunna stävja sopsorteringsanarkin, i vårt annars så perfekta kollektiv.

Vad har jag nu gjort för fasansfullt fel?! var min första tanke. Slängde jag ett fönsterkuvert av misstag i tidnings- och papperscontainern??? Vis av erfarenhet vet jag att precis allt som kan vara fel eller har gått fel eller skulle kunna gå fel oftast läggs på mina axlar. Som den där gången då det bolmade röd rök från en stulen värdetransportsväska i förrådet, hembrännaren i källaren eller då någon använde en slagborr kl 06.00 på morgonen dagen efter nyårsafton. Jag var så oskyldig som man någonsin kan vara i samtliga fall men skulden lags på mig och jag bär fortfarande dess tunga ok. Man skulle kunna säga att angivierisystemet på kolchosen inte har utfallit till min fördel.

I Sopextra går att läsa att man måste tvätta och vika ihop kartonger innan man slänger dem och att grovsopor inte hör hemma i vårt trevliga lilla soprum med virkade gardiner. Men framförallt så informeras det om att det helt enkelt är för mycket sopor.

Kapitalissvin måste ha inflitrerat vår socialistiska idyll. Människor som lever på annat än kranvatten, egenplockad svamp och tjuvskjuten älg. Folk som avger sopor i form av plastförpackningar, bananskal, tomma burkar och flaskor av diverse slag. Samma människor har den dåliga vanan att bo i sina lägenheter sju dagar i veckan och även vintertid. Vilket innebär ännu mer sopor för kollektivet att ta hand om. Man skulle kunna tycka att det faktum att dessa människor spenderar sin fritid på kolchosen tyder på lojalitet gente kollektivet. Men icke. Att dessa kapitalistsvin varken har fjällstugehelvete eller andelslägenhet på Mallis är ingen förmildrande omständighet. De är förrädare och sprider obehag i kollektivet. Sådant kan inte accepteras.

Sophämtningen hotar med att de måste hämta soporna oftare och det innebär fördyrningar vilket drabbar alla på kolchosen. Samma sak är det med den gemensamma elräkningen, då vi i sann socialistisk anda betalar elen till varandras golvvärme, nattlampor och tvättmaskiner. Det råder på det viset a balance of terror där ingen vågar beskylla någon för att använda för mycket el eftersom de själva är rädda för att deras elsynder skall upptäckas.

Vad gäller sopfrågan borde jag gå fri då mitt lilla hushåll inte avgör nämnvärt mycket sopor, endast någon påse i veckan. Jag har heller aldrig slarvat med sopsorteringen.

Men vem går fri i ett rättslöst samhälle? Vem går fri i angiviriet, misstänksamhetens och skräckens näste?

Eftersom jag är lika fördomsfull och misstänksama som alla andra i det här skräckväldet misstänker jag mina grannar. Jag misstänker ensamstående män i undre medelåldern för att slänga grovsopor och för att vägra sortera sina vidirga snusdosor och rester av snabbmat. Jag misstänker barnfamiljer för att kraftigt bidra till sopberget och lämna efter sig en stank av förruttnad bebisbajs. Jag misstänker snart sätt alla mina grannar att på ett eller annat vis uppvisa illojalitet mot vårt lilla kollektiv, dess moraliska grundpelare och dess allsmäkige styrelse.

Jag är rädd. Rädd och orolig och undrar hur jag ska klara mig helskinnad ur denna sopsoppa. Jag undrar vem det är som förstör vår fina förening genom att vägra följa de enkla regler som står uppstyltade i soprummet med tydliga röda bokstäver. Jag undrar om jag verkligen är en så god boende som jag intalar mig. Vad är det som säger att det inte är jag som är den illojala infiltratören? Jag slängde faktiskt IKEA-kartonger en gång MEN jag hoppade på dem och vek ihop dem så att de inte tog mer plats än två pappkassar men ändå. Jag skulle kunna slimma mina sopor lite mer, jag skulle kunna elda up en del av dem i badkaret, jag skulle kunan platta till mjölkförpackningarna lite till. Jag känner ett styng av skuld. Jag känner att det nog ändå är mitt fel och kanske borde jag gå ut med en offentlig ursäkt. Men en ursäkt är ett erkännande och ett erkännande kan få ödesdigra konsekvenser.

Jag väntar på att någon anger mig och att det snart knackar på dörren. Jag har redan packat en liten väska för mitt fortsatta liv på ett arbetsläger i Gulag. Adjö och tack för vinet.

Havre vs liquid bread.

Idag när jag såg Sven i profil så kom jag på att han liknar Homer Simpson. Jag kom å tänka på ett avsnitt då Homer upptäcker att hans ansikte finns på japanska flingpaket. Det hade lika väl kunnat vara Sven. Sven är lite som Homers bättre bror. Sven lever på havre och Homer på malt men annars har de rätt mycket gemensamt skulle jag tro. Svempa liknade också lite grann en fisk eller ännu hellre - en flodhäst med sina stora runda utåtstående ögon.

Sven stod där i all sin flodhästaktiga prakt med saliven rinnande från mungiporna och sina lurviga öron i viloläge. Han sparade sina krafter inför nästkommande hopprunda och undrade säkert om det är han som har blivit gammal och svag eller om det är ryttarinnorna som har blivit tyngre. Jag skulle tro att det är lite av varje. Homerkopia eller inte - Sven är i alla fall lätt coolaste kusen på byn.