Filmkaraktärsdyslexi - ett dolt handikapp.

Jag lider av det. Filmkaraktärsdyslexi alltså. Jag har aldrig förstått varför regissörer skall envisas med att använda sig av närmast identiskt lika skådesplare. Vad är vitsen med det har jag undrat när jag förvirrat ser på en film där den onda plötsligt blir god för att i nästa stund bli ond igen. Jag har förstört otaliga potentiellt trevliga filmkvällar med mina idiotiska frågor. Vem är det? frågar jag för att få ett irriterat svar att det är ju huvudpersonen. Ja men invänder jag  - han hade ju keps på sig nyss! Faaan att de ska hålla på att ändra kläder och frisyrer – helt omöjligt att hänga med ju. Det lustiga är att jag är grym, tycker jag själv, att förutse hela filmen med vändningar, dramatik, kärleksbekymmer och allting. Men så har vi det där med ansiktena...

I kväll går en bra film på tv som bara kommer gå åt ett håll – helvetet. Alla kommer att dö olyckliga och ensamma, misslyckade och förbannade. Det är trist för jag tycker om när man är snäll. Varför kan inte alla bara vara snälla istället? Hur som helst så är det, trots allt mördande, en bra och välgjord film. Men jag är övertygad om att jag ändå skulle ha haft större behållning av filmen om jag lite tidigare än den sista halvtimmen hade insett att tre av filmens nyckelroller inte var samma person och ännu hellre lärt mig att skilja på karaktärerna. Det blev så onödigt snurrigt med en helgod, en halvgod och en helond karaktär i samma person. Vilket oerhört skicklig polis/bad guy eller vad han nu var tänkte jag.

När snubben talade i telefon med sig själv och ständigt verkade teleportera sig till olika platser började filmen bli lite väl sci-fi för min smak. Som om det inte vore nog med detta så visade det sig att superpolisen/ the bad guy även hade ett tredje jobb. Aha tänkte jag, polisen/ the bad guy har peruk när han talar med inflitratören... som tydligen visade det sig var samma snubbe! Nu började det bli förvirrat på riktigt. Jävla skit de stoppar i de där lightdryckerna nuförtiden tänkte jag och började google på E:na som står uppradade på etiketten på Coops egna Cola Light.  

Det var då jag insåg att det faktiskt var tre olika snubbar. Mark Wallenberg, Leornade Di Caprio och Matt Damond i samma rulle. Hur fan tänkte dom då? Jag känner mig missledd och lite rädd.

Sås i påse eller ragga rätt.

Apropå  fullständigt irrationella företeelser så finns det en genbank med snyggspermier i USA. Behövde jag tillägga att denna exklusiva skara spermier finns infrusna, eller hur man nu förvarar spermier utan att de går å blir härskna som nån annan surjämte, i det förlovade landet på andra sidan havet? Förvånad hade jag faktiskt blivit på riktigt om snyggspermiebanken fanns i Stavanger. För norrbaggar bryr väl sig inte om sånt. De har ju sin fisk å alltihop. Fast inte blir det några barn av det inte!

Nej ska man ha barn får man ligga i och ska man ha snygga barn dessutom så måste man ragga rätt. Som man raggar får man ligga och den man ligger med får bädda eller hur det nu var. Eller så kan man alltså gå och köpa sig lite snyggspermier. Det finns ju gröt på tub så varför inte sälja sås i påse.

Tidigare var snyggbanken bara öppen för snygga människor. Man var så att säga emot blandäktenskap. Nu har man dock även öppnat upp banken för fula kvinnor, för som någon ansvarig Einstein på stället uttryckte det ”alla har rätt till snygga barn”.

Jag kan förvisso köpa grejen. Varför skaffa fula ungar när man kan skaffa snygga? Varför äta pölsa när man kan äta choklad liksom.

Det jag stör mig på är själva essensen i deras resonemnag, det är logiken som brister någonstans på vägen. Hur man än vrider och vänder på det om möjligt moraliska dilemmat med handel av snyggspermier så kommer vi alltid tillbaka till den grundläggande frågan: Varför ligga med fula när man kan ligga med snygga? Varför i hela friden ser man inte bara till att ligga med en snygg så är det ju klart å beta't? Men men det finns folk för allt. 

Annars är det en god idé. Företagssamhet är ju alltid bra. Typ.

Kaffelatte och pank i Pattaya.

Hat är ett starkt ord men kanske ändå inte tillräckligt starkt. Avsmak känns för mjäkigt och äckel för snällt. Avog är alldeles för mesigt och antipati för vagt. Kanske är ändå avsky det ord som bäst beskriver vad jag just nu så innerligt känner för vädret, mänskligheten och allting. Och tro nu för i helvete inte att det är du som är undantaget som bekräftar regeln! Du är en lika uppmärksamhetskåt liten låtsasmediahora som inte annat vill än att ligga med Leif Pagrotsky i webbtv.

Se mig! ropar 80-talisten och tycks inte märka att TV3 rullar fram de mest intima beskrivningarna på bästa tv-tid av deras miserabla liv och enfaldiga tankegångar om omöjliga drömmar om ett bättre liv.

Det är antalet besökta länder i Sydostasien, dit man givetvis har rest helt spontant och opretentiöst med ett övertrasserat mastercard, som räknas. 80-talisten reser inte som någon annan jävla svenne, nej nej här packar man 5000 kronors ryggan man fick av mamma och pappa i 22-årspresent, tar flyget till Bankok tillsammans med 4,5 miljon andra skandinaver och röker braj på Månfester i Pattaya. Hur orginellt som helst. Det är antalet misslyckade tv-debuter och ligg på Stureplan som är grejen. 20 minuter egentid i Lyxfällan och lyckan är total.

70-talisten som fortfarande är traumatiserad av barndomens linssoppor och bruna plyschbyxor vill inte vara sämre och viftar med ett studieintyg från en oavslutad utbildning i feministisk korsstyngsvetenskap från folkhögskolan i Sölvesborg. Det är antalet terminer med meningslösa studier i genusvetenskap och filosofi som räknas. Det är CSN-bördan och bolånet som ger status. Dagarna i fjällen och lattekopparna med ensamma mammor på stan gör livet värt att leva. Hur många barn man har pressat fram ur ett trasigt bäcken eller likväl hur många barn man vägrar föda av diverse vänsterfeministiska skäl ger status.

Ta er i brasan och hoppa och skit hela högen. Och då har jag inte ens kommit till kötthögsgenerationen än.

Icke bonnig bonde sökes

Det borde inte gå att missa att de som söker en fru i "Bonde söker fru" är involverade i bondebranschen. Lite märkligt kan man tycka att söka till programmet om man ser själva bondeaspekten i bondegrejen som en nackdel. Vissa av brudarna som skickat rosa kärleksbrev till de kärlekskranka bönderna verkar dock tycka att "bonnighet" är något negativt. En av tjejerna i kvällens avsnitt sa något i stil med "han är inte alls bonnig - som tur är". Som tur är?! Det borde ju vara den största besvikelsen. Att bonden i Bonde söker fru inte är bonnig alltså. Är det inte just fru till en bonde man önskar bli om man skriver kärleksbrev och tar ledigt från jobbet för att förnedra sig i TV allt för att vinna en bondes hjärta? I alla fall så är det en fördel om man inte har något direkt emot bönder och deras sätt och leverne kan jag tycka. För det är ju som Malin sa när det diskuterades samboskap med hennes bonde: "Det är lättare att flytta på mig än 40 kor". Om inte annat så är det svårt att flytta en bonde - med eller utan bonnighet.

Dödsångest och krampande ben.

Fysisk ansträgning kan vara fruktansvärt plågsamt och/eller underbart roligt. Ridning i allmänhet och hoppning i synnerhet är jobbigt, plågsamt och alldeles alldeles underbart roligt.

Panikångesten kommer krypandes ju närmare man kommer hindret. Trippelbarren tornar upp sig som en ondskefull jävla vägg. Helst vill man ge fingret till ridläraren, säga "det kan du va" och gå ut å ta en cigg istället. Men man håller sig krampaktigt i manen och rider för kung och fosterland istället. För att man älskar adrenalinkicken. Älskar att plåga livet ur sig själv. Men man älskar inte mjölksyran.

"Ben, ben, ben!!!" skriker ridläraren som om det inte just i den stunden fanns annat än just ett par ben.  För just då är det enda som existerar ett par krampande ben, en pytteliten reptilhjärna och en jävla vägg till hinder. Man kramar sadeln som om hela livet hängde på det. Och det gör det ju - just då.

Full kareta och så tar det tvärstopp. Det är i sådana lägen man önskar att man trodde på ett liv efter döden. Men det är som en pedagogisk mor sa till sin livrädda unge på blåbärshoppningen: "Det värsta som kan hända är att du ramlar av och dör". 

Somliga ramlar av och gör det med stil. Carro lärde sig att ett hinderstöd inte är något att hålla sig i när det blåser kallt. De är nämligen mobila. Carro tog sitt ridstöd och gick - eller föll rättare sagt. Fick man stilpoäng för avramling skulle det ha blivit full pott. Men framför allt - hon dog inte. Ingen dog. Inte ens ett brutet höftben.

Istället för umgänge

Radio och tv är en bra uppfinning. Kanske bättre än penicillin. Vilket sällskap utgör inte media i ensamma stunder och under trista kvällar? Och tänk så mycket man lär sig och så många kända och okända människor man lär känna! Vad vore livet utan ensamma mammor och kärlekskranka bönder, Robinson Robban och Paradise Hotel Jackie?! För att inte tala om all tristess och dåligt samvete de hjälpe oss att hantera. På något vis känns det ju mer legitimt att ligga i soffan och titta på tv än att ligga i soffan och stirra i taket. Och så kan man ju samlas och umgås runt tv:n utan att umgås. Kvalitetstid med familjen utan att man behöver lyssna till allt tjat och dåliga vitsar som man redan hört sjuttielva gånger. Har man ingen familj och inga vänner eller bara hatar mänskligheten har man en perfekt livskamrat i TV och radio. Orkar man inte höra eller se eländet stänger man bara av eller byter kanal.

Idol Weise i alla ära men mest tacksam är jag ändå för de gamla hederliga public service kanalerna som kommer till oss genom HD skärmar och gamla radioapparater. Vad skulle jag göra utan P1? Vad skulle jag ha att prata om på fikarasterna om jag inte blivit matad med sjöväder, kulturnyheterna och vetenskapsradion? Jag hänger med lite i omvärldens händelser medan jag sätter på mig ett ansikte och sörplar kaffe. Den dagliga uppdateringen kräver dessutom inte det minsta ansträngning och jag behöver inte läsa en rad.

Vad gör jag då för att visa min tacksamhet? Jo jag ringer till Kiruna och anmäler grannarna för att inte ha betalt tv-avgiften. Det är mitt bidrag till public service. 

Fotsvett med doft av makt

Det var en ruggig oktoberdag i en stad i Norrlands inland. Den långa och kraftigt bygda kvinnan  var hes och trött. Kanske längtade hon till huset i Nälden, kanske drömde hon om resistensen i Brasilien. Kanske var hon bara förkyld. Eller så var hon 63 år gammal med en vansinnig lång och mödosam karriär bakom sig.

Hon var klädd i skrynklig linnekjol och fotriktiga skor som var så tantiga att inte ens min för länge sedan avlidna mormor skulle ha haft på sig dem. Hennes ben var krumma och lite svullna. Kvinnan är inte längre purung.

Margareta Winberg lider av hallux valgus och handlar skor på Hälsokostbutiken på Prästgatan. Jag hade velat prova skor tillsammans med henne, bistått henne med att hålla i hennes handväska eller varit smakprov. Hon skulle ha behövt det den där heta sommardagen för ett par år sedan när vi shoppade skor ihop – jag och Margareta.  

Även ambassadörer svettas, även toppolitiker behöver en klapp på axeln. Jag hade velat le mot henne, säga hej på ett sådär spontant och naturligt sätt som man kan göra i mindre städer utan att bli misstänkt för psykisk ohälsa eller för att vara försäljare. Jag gjorde det inte. Jag bara tittade på henne förundrat och levde ett tag på hennes utstrålning av pondus och livserfarenhet. Till och med hennes blottade krokiga tår doftade respekt.

Margareta stod utanför Kärnan med en mikrofon och propagerade för något som ingen förstod eller än mindre brydde sig om en dag för några veckor sedan. Kanske var det fredag. Kanske var det löningsdag. Margareta hade vindpinad frisyr och en trist jacka. Hon såg ut som vilkens mamma som helst. Hon kämpade på trots att ingen stannade vid hennes bord för att lyssna på hennes meddelande. Hon stretade envist på som så många kvinnor med henne, som så många innan henne. Jag tror att det var det hon ville förmedla på Gamla Teatern i onsdags. Det finns inga gratisluncher och svullna fötter är inte kul. Du måste våga och satsa och kämpa som fan - i synnerhet om du är född utan pitt. Det finns inga genvägar. Det är inte alltid roligt och det är absolut inte lätt.

Och alla kan faktiskt inte. Så politisk inkorrekt kan man bara vara om man har haft sex ministerposter genom åren, spatserat med Birgit Bardo och varit ambassadör i Brasilien. Då får man säga precis som det är. Alla kan inte hävda sig som ensam kvinna bland ett gäng stenhårda jordbruksministrar som mjölkar EU på bidragspengar. Alla har inte sjungit religiösa sånger med Göran Persson. Alla kan inte göra karriär.

En av de saker jag särskilt minns från timmen med Margareta var förutom skorna beskrivning av en dålig chef. Hennes exempel på en dålig chef var godsägaren och före detta statsministern Göran. En dålig chef enligt Winberg talar i gåtor, vågar inte lämna obekväma besked, underhåller information och tål inte frågor. Jag känner igen den typen. Gör ni?

Hälften pölsa och hälften avslagen öl.

Bloggandet så här långt har gått sådär skulle man kunna säga. Livet kom som i mellan. Tristessen, ångesten, fetman, besvikelserna, de sibiriska vindarna, tandstenen, de spruckna nagelbanden, bananflugorna, träningen som inte blev av, planerna som gick upp i rök, karatefyllorna. Ja livet helt enkelt. Det underbara fantastiska livet.

Fast helt och hållet nattsvart är det förstås inte. Svettig ridskolehäst med svullna ben å skrapsår piggar upp i höstmörkret. Att bli spöad i hästhoppning av 10-åringar med för stora ridstövlar i plast och My Little Pony t-shirts hör också till livets goda. Trötta, stundom hystersikst roliga, ibland arga, för det mesta bittra, lagom glada, emellanåt spralliga, tämligen alkoholiserade, något lata och alldeles underbara vänner gör det också värt att kliva upp ur sängen - ibland.

Men vad skulle livet var utan misären? Vad skulle livet vara utan deliriumstinna grannar som slår varandra på käften? Vad skulle livet vara utan missförstådda bitterfittor? Vad skulle livet vara utan blöjreklam å tv-kontrollanter? Vad skulle livet vara utan fotsvett och fästingar? Vad skulle livet vara utan dåliga sit-coms, svek, cancer, nageltrång, minnesluckor, kaskadkräkor och dåliga ligg?

Kanske trist å tråkigt...
Eller alldeles, alldeles underbart...

Vem vet? Inte jag i alla fall och jag lär aldrig få veta svaret. För mitt liv är idel motgångar å stickiga långkalsonger. Ömsom apati och ömsom hybrisliknande infall. Hälften pölsa och hälften avslagen öl.

Och det behöver inte vara så tokigt. Drar man på sig ett par nylonstrumpbyxor under långkallingarna och blundar å håller för näsan när man käkar pölsan så är det inte så illa. Det handlar bara om att anpassa sig efter omständigheterna. Gilla läget å go with the flow liksom.

Hej och välkomna!

Den här bloggen är ett tämligen fåfängt försök till att göra den meningslösa vardagen lite mer spännande. Fake it till you make it som min kloka väninna Susanna brukar säga. Jag ska försöka se dråpligheterna i misären och guldkornen i linssoppan.

Jag känner redan prestationsångest. För just idag ser jag inget tragikomiskt i tillvaron utan bara tragedi. Jag har drabbats av en märklig hudåkomma som jag inte får bukt med trots diverse sprithaltiga vätskor, antikbakteriella krämer, rakblad, slag, kläm, svordomar och en del gråt, eller ja det där var en lätt överdrift. Inte gråter jag för lite hypokondrisk elefantsjuka i ansiktet. Men jag har förvandlats till ett monster över en natt. Och det är en smula trist. Smink är det bästa som hänt mig just nu men det är lite som att hälla bensin på brasan tyvärr. Helvetes jävla skit.

Vad är man utan sitt utseende? Ingenting. Skönhet kommer inifrån är det största skämtet sen Ny Demokrati lovade att förbjuda ensamhet. Men tanken var ju god. Det är tanken som räknas. I wish. Sorry chefen jag tänkte gå till jobbet idag men du vet att… Jag tänkte betala hyran men… Jag tänkte stanna vid övergångsstället men…  Nej det är inte tanken som räknas – det är handlingen. Det spelar ingen roll hur många goda/bra/briljanta tankar du tänker om de inte övergår till handling. Så är det. Jag har tänkt att ta ett bad, fila fötterna, fixa naglarna, diska, dammsuga, plocka undan, söka jobb, ringa mamma men vad faaan hjälper det? Ingenting tyvärr.

Jag tar tillbaka – det är visst tanken som räknas. Ibland. I sammanhang då tanken inte kan omvandlas till direkt handling. Att vara glad och positiv är ju inget verb. Man kan inte ”glada” och ”positiva”. Det är ett tillstånd som i högsta grad bestäms av tanken. Så visst räknas tanken – ibland. Så nu ska jag vara glad och positiv. Jag ska glädjas åt att jag i alla fall har mat för dagen. Men vänta nu – det har jag ju inte! Och detta trots att jag tänkte handla igår. Jag handlade förvisso. ½ kg gammaldags nougat, marmeladkuber och mintpastiller, en getost och en burk hjortronmarmelad på höstmarknaden. Förtvivlat har jag försökt få ihop en middag på dessa utsökta men något svårkombinerade ingredienser. Det blev en termos kaffe och en morot istället.

Appropå ingenting så visar SVT 1 en dokumentär om en snäll kåkfarare som är ledsen för att Skånes äldsta fängelse skall läggas ned. Märkligt det där med politiska direktiv. De intagna har det mysigt i de gamla stenlokalerna från 1800-talet och det verkar som att alla trivs – både intagna och plitar. Det är en bra kåk säger den skäggiga storbukiga farbrorn som har bott på alla Skånes fängelser genom livet. Men lokalerna med vitkalkade stenmurar istället för sterila elstängsel är inte anpassad för modern kriminalvård tydligen. ”Sista gången på Karlskrona” säger gubben med sorg i rösten när han muckar och lägger till ett ”tyvärr”. Rörande på riktigt. Är det inte bättre om de intagna kommer ut som lite lyckligare människor än när de åkte in? Lite starkare, lite bättre, lite mer allmänbildade, samlade, snällare? Skicka dem till stallet eller till lagårn så blir det säkert folk av dem. Kanske.

Nej nu ska jag gå och duscha hade jag tänkt.