Lite som att föda barn...

Jag har gjort något ofattbart stort och fint idag. Jag har sorterat papper. Jag har ordentligt placerat brev från Pensionsmyndigheten (där de informerar mig om att jag istället för pension kommer få ett kravbrev för 40 års administration) och värdebesked om att PPM-fonderna har sjunkit med 1500 % och besked om att de 3 kronor jag hade i insparat i tjänstepension (under avtal med pedagogiska och självklara namn såsom BTPK, ITP1, KAP-KL, PA-KF och SAF-LO administrerade av bolag med betydligt trevligare namn såsom Fora, Bliwa, Collectum och Alecta placerade i fonder förvaltade av en uppsjö olika fondbolag) har sjunkit till 2 kr och 50 öre i rätt flik i Pensionspärmen. Jag har flitigt använt hålslagaren och satt in bankpapper, försäkringspapper, fakturor avtal och CSN-papper under rätt flik i rätt pärm. Förstår ni vilken bedrift det är?

Att sätta igång med sortering av viktiga (typ betyg) och oviktiga (typ kontoutdrag från -97) papper är nämligen mest troligt det svåraste en människa kan förmå sig att göra. Men få saker är så saliggörande som känslan av att ha ordning på de horder av papper vi dränks av. Så det kan vara värt kraftansträgningen det innebär att ens närma sig tanken att börja sortera bland den mindre tallskog i pappersform som du förvarar på logiska och ologiska ställen överallt i hemmet. Det krävs dagar och veckor, i bästa fall, och månader, decennier och år, i sämsta fall, av mental förberedelse. Flytt och död kan vara en naturlig, men inte nödvändigtvis fungerande, piska. Men medan du väntar på död eller flytt så växer det dåliga samvetet över de osorterade viktiga och oviktiga papperen för varje nytt papper du lägger till högen av blanketter, bankpapper, försäkringsbrev och kvitton från ICA Nära.

Har du tur hamnar du i Lyxfällan och får dina papper noggrant sorterade och insatta i fina pärmar av en sträng privatekonom från TV3 samtidigt som du får dina 15 minutes av förnedring inför en miljon hånleende svenskar som förnöjt skakar på sina självgoda huvuden och ojar sig av förakt för ditt moraliska förfall. För få saker får Svennebanan att må så bra som att få bekräftat att det "finns de som är värre". Får de det dessutom serverat i lättsmält reklam-tv-format kan de med gott samvete tömma barnens spargrisar och spontanshoppa en platt-tv i trygg förvissning om att det minsann finns de som är värre.

Alla har dock inte privilegiet att blotta sina dåligt sorterade papper för en TV-kamera och en lismande befolkning av medelmåttor med brustna drömmar. Är du en av de otursdrabbade som förgäves väntar på att Charlie och Mathias ska knacka på dörren så har du inte mycket annat att välja på än att lämna sorteringen till ditt dödsbo. Eller (om du mot all förmodan tycker om dina anhöriga) ta tjuren vid hornen och börja sortera. Jag vet - det är trist och tråkigt. Det är plågsmat och fruktansvärt...
...men ändå alldeles alldeles underbart. Lite som att föda barn antar jag.

Livet är för kort för hundskit.

Jag har varit en dålig bloggerska, en frånvarande och hemlighetsfull bloggerska. Lite mentalt frånvarande är jag väl mer eller mindre hela tiden så inget nytt under solen (eller kjolen för den delen). Och hemlighetsfull är jag nog för jämnan. För vad avslöjar jag på den här bloggen egentligen? Ingenting faktiskt. Inget av värde i alla fall. Det mesta som väcker något intresse i huvudtaget är bara ljug, skryt och kraftiga överdrifter. Någon annans liv kryddat med en sjuk fantasi av en drömmande stackare som sitter i en skyffe i Norrlands inland.

Förutom mentalt frånvarande och hemlighetsfull så har jag faktiskt varit onödigt improduktiv när det gäller bloggandet den senaste tiden. Det erkänner jag. Mina tankar har varit upptagna med annat. Jag har, vid ett flertal tillfällen, tänkt att jag skall sätta mig ned och ordbajsa lite men det har varit tvärstopp i kanalen. Laxerande medel i form av kloka ord från Ikeapoeter, gettosmurfar i Fittja och kvällslektyr av världsklass har inte hjälpt. Inspirationen har varit lika bortblåst som mitt hopp om Mats Odell.

Jag brukar annars finna romanstoff i de mest tråkiga sammanhang och idéer för blogginlägg kan komma från en torkad hundskit i Badhusparken. Men de kommer slarvigt invrappade i brun kartong och det saknas oftast en skruv när man skall snickra ihop skiten. Halvbakade idéer i ocharmiga förpackningar levereras för ofta för att jag skall kunna göra något av dem. Därför har jag satt upp en skylt om att reklam och dåliga idéer om hundskit undanbedes. Det har varit en lättnad måste jag erkänna. Sopberget har minskat radikalt.

Jag skulle egentligen behöva skriva hela dagarna för att få utlopp för alla märkligheter som rör sig innanför min, till min stora fasa numera rynkiga, panna. Men om jag satt och skrev hela dagarna å andra sidan så skulle jag inte ha något att skriva om. Intrycken och idéerna kommer från världen där utanför. Utanför mitt kök. Ibland tänker jag att jag borde ha med mig ett block och skriva ned alla idéer som dyker upp i hjärnbalken eller i tån eller i hjärtat. Men jag hatar att skriva för hand. Det går vansinnigt långsamt och mina till en början jämna och fina bokstäver blir snart ett obegripligt kludd och jag får snabbt kramp i handen. Jag är därför djupt rörd över att ni har skapat "skrivplattan" åt mig. Jag är tacksam på riktigt men lite fräckt var det av er att kräva betalning för den. Som att ta tillbaka en present ungefär. Vem fan gör det? Så jag tackar allra ödmjukast men säger ändå nej tack i väntan på miljonerna. Eller fins det någon som känner för att sponsra en missförstådd författarsjäl månne?

Äh skit i skrivplattan, det blir ingenting av mina skrivaridéer ändå. De hinner glömmas bort i farten. Det viner i öronen alldeles för mycket för att jag skall höra tankarna klart och minnet är alldeles för kort. Livet är för kort. För kort för att ältas bort, för kort för att ångras. För kort för att inte göra som man vill, för kort för att inte våga. Och alldeles för kort för att diktas bort.

Ny världsordning - ja tack.

Det är intressant, nyttigt och lite läskigt när saker ställs på ända och världsordningen rubbas. När diktatorers oinskränkta makt hotas och byns ICA handlare får konkurrens från Lidl. När u-länderna börjar ställa krav gente väst eller när klassens tönt blir snygg. När fler och fler afrikanska kvinnor blir framgångsrika entreprenörer eller när stallhierarkin rubbas. När öst blir det nya väst och när köksfascisten till fru får konkurrens från den plötsligt matlagnings intresserade mannen.

När maktstrukturer krackelerar och stoltheter hotas skapas floder av ångest och aggression. Men det är oundvikligt. Status och pondus måste förtjänas och inte upprätthållas av hävd. Utvecklingen har gått så långt att det till och med nästan kan börja skönjas på den svenska arbetsmarknaden. Små små tecken på att först inte alltid är stört. Det är jobbigt när timanställda, praktikanter, inhyrda och vikarier plötsligt börjar räknas. När deras ställning som tillfälliga inte längre hindrar dem från att ta plats. Det gör ont som satan men är på tiden. Tillfälligt anställda i alla städer - förena er!