Den där oväntade middagsluren gav mig oanade krafter. De sista spillrorna av bakfyllan försvann och jag kunde skåda ljus i tunnelns slut. Att en middag, en tupplur och en diskning senare än planerat dyka upp i stallet och upptäcka att boxen var mockad gjorde även allt lite lättare. Ponnyn var lite mindre brunstig och lite lättare att ha att göra med idag. Jag var en lite bättre människa och livet var lite lättare att leva än föregående dag.
Efter mina stallgöromål hade jag hela 3 minuter till goda. Jag sprang på fjäderlätta ben mot bussen. Jag drabbades av en känsla av eufori och svårartad hybris och kände att jag på riktigt var oövervinnerlig. Ni vet den där ovanliga känslan av att vara stark, frisk och ung. Känslan av att din kropp faktiskt gör det du ber den om utan att värka, flåsa som en flodhäst på spinning, plåga dig med mjölksyra och straffa dig med andningsuppehåll så fort du försöker öka tempot från flaneringstakt.
Jag sa sprang och benen sprang. Alla orosmoln över min begynnande bukfetma skingrade sig och ersattes av bekymmerslösa tankegångar á Karin 11 år första dagen på sommarlovet.
Jag sprang med regnet pinande mot ansiktet och tog sikte mot bussen. De sista hundra meterna kutade jag som en antilop jagad av ett lejon. Att förlora var inget alternativ. Jag sprang för livet. Jag sprang för att vinna. Jag var på riktigt oövervinnerlig.
Jag vinkade til busschauffören och log den typ av leende endast sinnessvaga kan le. Och han satte högerfoten på gaspedalen och brassade förbi med ett iskallt hånleende över sitt slitna gamla nylle.
På mindre än en sekund var de rosa molnen borta. Benhinnorna började plötsligt värka och jag påmindes om min halvtaskiga kondis. Jag kom på att det regnade och jag kom att tänka på att jag till råga på allt måste svänga ihop någonslags mat när och framförallt om jag någonsin kom hem.
Jag var besegrad av Länstrafikens busschauffisar. Igen.
måndag 18 juli 2011
söndag 10 juli 2011
Borttappade stockholmare och tappade söndagar.
Ljuva morgonstund. Underbara måndag. Härliga arbetsvecka etc osv mm. Efter aldrig förr så behövande tillsnyggning, uppfräschning och upppiggning så börjar jag sakteligen komma i arbetsform igen. Gårdagen var en tappad dag. En värdelös dag, en dag som passerat utan att göra det minsta avtryck i mitt mitt liv och minne. En dag som är bortkastad. Sådana dagar är ångestframkallande så att det räcker utan huvuddunk och illamånede. Det jag lyckades med var att smula ned soffan med nachochips och öka diskberget lite. Men å andra sidan så gjorde jag inget dumt heller, inte en krona spenderades, inte en granne stördes och inte ett enda idotiskt sms skickades från min mobil. Det gjordes extremt lite på Hamngatan kan vi konstatera. Mitt abnorma sömnbehov dagen lång gjorde att jag lagom till midnatt var pigg nog att orka titta på tv-skärmen utan kväljningar. Morden i Midsommar utan the real Mr Burnaby. I hans ställa finns nu istället hans kusin Mr Burnaby. Det fungerade måste jag säga även om jag saknade the real Mr Burnabys perfekta tandrader (som jag för övrigt är helt övertygande om är löständer). Förändringar är jobbiga ibland.
Hur som helst så har det varit en bra halv helg. Fredagen spenderades i vanlig ordning i stallet och min plan på en myskväll framför tv:n med diverse onyttigheter blev istället sjukligt tidig sänggång. Heltidsarbete, 3 timamr stall per dag, uthyrning av soffa till norrman och puben mitt i veckan satte sina spår i min åldrande kropp - det är bara att inse man är inte 28 längre.
Lördagen började kl 06.00. Efter en rad bitchslaps, starkt kaffe (alltid dessa svarta droppar - mitt livselexir) och iskallt vatten i ansiktet så var jag nästan fit for fight. Endast jag och några fyllon var vakna denna okristliga tid. Ja åsså en borttappad och fullständigt tappad stockholmare som med darrig hand försökte insupa lite nikotin på Apberget. Jag insåg rätt snabbt att denna man i yngre medleåldern inte hade tänkt att ta bussen till Arjeplog för att hälsa på någon avlägsen släkting, det rörde sig heller inte om en frisk morgonpromenad. Nej denna gentleman var tappad på riktigt. Inte utan medlidande och en gnutta skadeglädje observerade jag hans patetiska försök att bringa någonslags ordnidng i sitt förvirrade tillstånd. När jag väl klev på landsortsbussen i form av en minibuss där en mormor var chafför med sitt lilla barnbarn som support på sätet längst fram. Allt var som idylliskt och lantligt gulligt - bussen är som gratis dessa mornar och man pratar glatt om väder och vind med de få som är uppe med tuppen (mest nattjobbande uskor och hurtiga penionärer). Mitt i denna idyll så vinglar stockholmaren fram till bussen med en cigg i mungipan och alldeles för uppknäppt skjorta. Hans säkerligen annars så vackra ansikte var rödmosigt och ögonen hade liksom fövandlats till smala streck. Han såg förjävlig ut rent ut sagt. Ungefär som man brukar se ut när man stapplar ut från efterfesten vid 7-snåret och försöker komma fram till i vilken stad man befinner sig i. Bussens fyra invånare höll andan och stirrade med stum förvåning och inte helt utan avsmak på den märkliga uppenbarelsen som tog ton och på utpräglad stockholmsdialekt sa "Jag ska nånstans". Ja det är en bra början menade mormor och tillsammans kom de fram till att han turligt nog hade hittat till rätt buss. Om det är någon som saknade en stockholmare i Rösta i fredags så sågs han på buss 156 lördagmorgon 07.15. Jag hoppas att han kom till rätta och jag hoppas, för både han och hans omgivnings skull, att han slapp umgås med folk resten av den dagen.
Det är när man träffar på sådana vederstyggelser och avarter av mänkligheten som man lägger på sig ett leende och plötlsigt känner sig oförskämt fräsch. Så glad i hågen njöt jag av bussturen, klev av vid ridskolan och min vana trogen blickade jag ut en stund över ängarna, sjön och de blåa bergen i fjärran. Det är svårt att vara på dåligt humör då. Och det är nästintill omöjligt att tänka annat än rosa fluffiga tankar när man möts av 3 keliga katter och 4 hungriga och glada hästar.
Det blev fyra bra timmar i stallet. Jag hann med det jag hade tänkt men fick givetvis kuta till bussen och som i farten skrika åt Linnea att "glöm inte att ge dem hö, släck lamporna och kan du ta upp skiten i ridhuset också?!". Hon gjorde det. Tack gode gud för snälla barn.
Resten av dagen spenderades i badkaret, i soffan, på uteserveringar, på Suss balkong och på Plaza. Det var en höjdare som tyvärr satte sina spår på måendet resten av den helgen.
Hur som helst så har det varit en bra halv helg. Fredagen spenderades i vanlig ordning i stallet och min plan på en myskväll framför tv:n med diverse onyttigheter blev istället sjukligt tidig sänggång. Heltidsarbete, 3 timamr stall per dag, uthyrning av soffa till norrman och puben mitt i veckan satte sina spår i min åldrande kropp - det är bara att inse man är inte 28 längre.
Lördagen började kl 06.00. Efter en rad bitchslaps, starkt kaffe (alltid dessa svarta droppar - mitt livselexir) och iskallt vatten i ansiktet så var jag nästan fit for fight. Endast jag och några fyllon var vakna denna okristliga tid. Ja åsså en borttappad och fullständigt tappad stockholmare som med darrig hand försökte insupa lite nikotin på Apberget. Jag insåg rätt snabbt att denna man i yngre medleåldern inte hade tänkt att ta bussen till Arjeplog för att hälsa på någon avlägsen släkting, det rörde sig heller inte om en frisk morgonpromenad. Nej denna gentleman var tappad på riktigt. Inte utan medlidande och en gnutta skadeglädje observerade jag hans patetiska försök att bringa någonslags ordnidng i sitt förvirrade tillstånd. När jag väl klev på landsortsbussen i form av en minibuss där en mormor var chafför med sitt lilla barnbarn som support på sätet längst fram. Allt var som idylliskt och lantligt gulligt - bussen är som gratis dessa mornar och man pratar glatt om väder och vind med de få som är uppe med tuppen (mest nattjobbande uskor och hurtiga penionärer). Mitt i denna idyll så vinglar stockholmaren fram till bussen med en cigg i mungipan och alldeles för uppknäppt skjorta. Hans säkerligen annars så vackra ansikte var rödmosigt och ögonen hade liksom fövandlats till smala streck. Han såg förjävlig ut rent ut sagt. Ungefär som man brukar se ut när man stapplar ut från efterfesten vid 7-snåret och försöker komma fram till i vilken stad man befinner sig i. Bussens fyra invånare höll andan och stirrade med stum förvåning och inte helt utan avsmak på den märkliga uppenbarelsen som tog ton och på utpräglad stockholmsdialekt sa "Jag ska nånstans". Ja det är en bra början menade mormor och tillsammans kom de fram till att han turligt nog hade hittat till rätt buss. Om det är någon som saknade en stockholmare i Rösta i fredags så sågs han på buss 156 lördagmorgon 07.15. Jag hoppas att han kom till rätta och jag hoppas, för både han och hans omgivnings skull, att han slapp umgås med folk resten av den dagen.
Det är när man träffar på sådana vederstyggelser och avarter av mänkligheten som man lägger på sig ett leende och plötlsigt känner sig oförskämt fräsch. Så glad i hågen njöt jag av bussturen, klev av vid ridskolan och min vana trogen blickade jag ut en stund över ängarna, sjön och de blåa bergen i fjärran. Det är svårt att vara på dåligt humör då. Och det är nästintill omöjligt att tänka annat än rosa fluffiga tankar när man möts av 3 keliga katter och 4 hungriga och glada hästar.
Det blev fyra bra timmar i stallet. Jag hann med det jag hade tänkt men fick givetvis kuta till bussen och som i farten skrika åt Linnea att "glöm inte att ge dem hö, släck lamporna och kan du ta upp skiten i ridhuset också?!". Hon gjorde det. Tack gode gud för snälla barn.
Resten av dagen spenderades i badkaret, i soffan, på uteserveringar, på Suss balkong och på Plaza. Det var en höjdare som tyvärr satte sina spår på måendet resten av den helgen.
söndag 3 juli 2011
Det är ert fel så det så.
Min kära väninna erbjöd mig Losec som hon skulle smussla ut från hennes arbetsplats på äldreboendet. Erbjudandet var ett skämt men anledningen till att hon ens kom att tänka på att påbörja denna typ av kriminella bana var att Eve tycker att jag är en väldigt stressad människa och hon påstår att hon inte känner någon som har så mycket att göra hela tiden. Det hela kan tyckas lite märkligt med tanke på att jag varken har djur, hus, barn eller ens en hjärtevän som tar min tid i anspråk men så har jag ganska kul också. (När allt kommer omkring kan jag också hålla med om att det måste vara en bättre investering att ge mig läkemedlen än till någon gammal krake som så att säga inte har framtiden för sig. Med det inte sagt att jag har framtiden för mig men oddsen är högre.)
Hur som helst så har Eve haft nöjet och privilegiet att umgås med mig hyfsat mycket denna vecka och har så att säga följt mig som en guide on the side. Hon insåg redan efter någon timme att min tidsplanering inte går ihop med den gängse normen för tidsmätning. De klockslag och tidsangivleser jag anger stämmer liksom inte med verkligheten.
Men det är inte jag som har dålig planering. Det är egentligen ert fel alltihop. Jag anser nämligen att metersystemet är en rätt bra grej men har hyfsat stora problem att översätta sekundsystemet till decimaltid. Så anledningen till den förvirring som kan uppstå när man umgås med mig och de missförstånd angående hur lång tid saker och ting tar, när bussen egentligen går och när man förväntas vara på en plats eller en annan är alltså att jag med huvudräkning försöker räkna om tiden till det mer logiska och självklara metersystemet. Och det går sådär - huvudräkningen alltså.
Många är de som genom historien har försökt att byta till decimaltid utan att lyckas värva någon förutom ett fåtal entusiaster. De gav alla upp då de insåg nackdelen med att inte ange tiden i samma enhet som omgivningen. Av förekommen anledning ser jag det därför som min uppgift att försöka bringa lite logik och ordning i tillvaron. Hittills har det mest resulterat i stress, sura miner och missade bussar. Men skam den som ger sig. Så det är alltså inte jag som är tidsoptimist utan det är ni som är hopplöst omoderna.
Hur som helst så har Eve haft nöjet och privilegiet att umgås med mig hyfsat mycket denna vecka och har så att säga följt mig som en guide on the side. Hon insåg redan efter någon timme att min tidsplanering inte går ihop med den gängse normen för tidsmätning. De klockslag och tidsangivleser jag anger stämmer liksom inte med verkligheten.
Men det är inte jag som har dålig planering. Det är egentligen ert fel alltihop. Jag anser nämligen att metersystemet är en rätt bra grej men har hyfsat stora problem att översätta sekundsystemet till decimaltid. Så anledningen till den förvirring som kan uppstå när man umgås med mig och de missförstånd angående hur lång tid saker och ting tar, när bussen egentligen går och när man förväntas vara på en plats eller en annan är alltså att jag med huvudräkning försöker räkna om tiden till det mer logiska och självklara metersystemet. Och det går sådär - huvudräkningen alltså.
Många är de som genom historien har försökt att byta till decimaltid utan att lyckas värva någon förutom ett fåtal entusiaster. De gav alla upp då de insåg nackdelen med att inte ange tiden i samma enhet som omgivningen. Av förekommen anledning ser jag det därför som min uppgift att försöka bringa lite logik och ordning i tillvaron. Hittills har det mest resulterat i stress, sura miner och missade bussar. Men skam den som ger sig. Så det är alltså inte jag som är tidsoptimist utan det är ni som är hopplöst omoderna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)