Utvecklingsstörda tanter och kollektivtrafik

En billös norrlänning som mig är ungefär lika udda som en marockan på ett SD-möte i Böle. Jag, ungdomarna, pensionärerna, de udda, utstötta och sinnessvaga är hänvisade till Länsbussarna när vi ska ta oss utanför stadens gränser. Men jag gillar det lite grann. Jag gillar att sitta på bussen och filosofera eller luta huvudet tillbaka och slumra till en stund. Speciellt gillar jag när man får åka gratis i minibussarna 07.15 på helgerna. Det dåliga morgonhumöret försvinner när en glad koffeinhög taxichaufför snackar på om väder, vind och livet i allmänhet. Extra roligt är det att glädjas åt att man inte är ett bakfullt as som av en olycklig slump vaknade upp i Östersund och med en andedräkt som en asätande gam mumlar något om att åka hem till byn.

Trots att jag i grund och botten är postivit inställd till kollektivtrafik så kan även mitt tålamod brista ibland. Det hände här om dagen. Jag har i ett antal veckor försökt att köpa ett nytt busskort (bussbolaget har bytt kortläsare) men varje gång får jag ett nej tryckt i ansiktet. Busschauförrerna har angivit diverse skäl till detta; allt från att de inte känner att de har tid, systemet strejkar eller att de inte vet hur man gör. Av det skälet gick jag till busstationen efter jobbet och ställde mig snällt i kön till den lilla kur där busskort fylls på och diverse bussreserelaterade frågor kan ställas. Att ställa sig att köa när man har lågt blodsocker och är trött och stressad är inget att rekommendera. Det stod dock bara 2 personer i kö så jag kunde inte tänka mig att detta skulle vålla mig några större problem.

Det jag inte visste var att båda kärringarna framför mig var utvecklingssstörda, eller så kom de från en väldigt avlägsen by i nordjämtland dit modern teknik och vanligt svenskt vokabulär inte nått. Innan tant nummer ett äntligen köpt sitt förbannade jävla busskort så hade jag, av expeditens beundransvärt tålmodiga och upprepande förklaringar, fått lära mig ALLT om Länsbussarnas busskortsystem, bonussystem, priser, regler och jag hann nästan lära mig samtliga busstidtabeller utantill.

Tanten såg, trots den vänliga mannen i kurens pedagogiska förklaringar, dumt oförstående ut. Jag ville ruska om kärringen å skrika HUR SVÅRT KAN DET VA??!!! Jag ville skrika åt henne att första resan med "best price" kostar egentligen 21 kronor å ju mer du åker ju billigare blir resorna, du får dock en bonus vilket innebär att första resan kostar 13 kronor och därefter kommer marginalkostnaden öka den första tiden för att sedan avta, hur mycket rabatt du får beror på hur ofta du reser, har du inte rest på mer än 30 dagar nollställs kortet och du börjar på nytt på 21 kronor per resa, du kan som lägst komma ned på 17 kronor per resa men då måste du resa hyfsat frekvent. Du har 24 kronor på ditt gamla kort som vi överför till det nya vilket innebär att du vid start har en resa plus 14 kronor. Jag ville rista in kurvan på marginalkostnaden av hennes bussresande i pannan på henne.

Jag gjorde det inte. Jag knöt nävarna i fickorna istället och gnisslade tänder så hårt att jag fick huvudvärk.

Mannen i kuren måste ha förbannat sig själv när han gav sig in på att förklara för tanten att för just henne så skulle detta kort inte löna sig då hon inte reser tillräckligt ofta till den stora staden. Fan. Med facit i handen skulle han bara ha sålt kortet å sagt att hon gjort en bra affär. Nu frågade tanten istället en miljon till korkade frågor och hon såg missnöjd och konfunderad ut när hon vaggade iväg mot bussen. Änltigen snart min tur tänkte jag.

Tro på fan att tant nummer 2 var en lika slow learner som tant nummer 1. Jag var nära att bryta ihop. Jag ville slå in hennes löständer och jag kunde inte nog beundra den helt sanslöst tålmodiga expediten. Han var dessutom söt. Men det spelade ingen roll för jag var ändå nära att begå ett vansinnesdåd när det väl var min tur att köpa ett busskort. Jag kände mig tvungen att framföra att jag nu lärt mig allt om deras prissättningar och att jag stått i kö i hundra år. Han log ett tålmodigt leende som svar.

Jag skämdes när jag gick därifrån. Det var ju de tröga kärringarna med deras fula fotriktiga skor som jag ville fälla benen på, inte den snälla mannen bakom rutan. Jag bestämde mig för att tänka på det nästa gång en kund fnäser åt mig i telefon. Jag ska då tänka att kunden egentligen är förbannad på långsamma tanter med fotriktiga skor och att det inte har någonting alls med mig att göra.

Ålderstecken av grad 3 och oförtjänt huvuddunk. Eller varför inte lika gärna gå på krogen?

När man uppskattar ett (eller några stycken) glas vin och en cupcake ackompanjerat av Morden i Midsumer, ett par ljus och en pläd mer än en kväll på stan så borde man börja oroa sig för begynnande vuxenhet.

Det var dock inte utan ett visst motstånd som jag insåg min lott och begav mig till tv-fåtöljen. När man sms:ar runt till den lilla men kära skara av vänner man har och får till svars att de föredrar soffhäng framför krogen så inser man att det inte bara är en själv som har blivit äldre - så även vännerna. Trots att benen kändes som bly, huvuddunk och att kroppen skrek efter riktig mat så var jag ändå bra sugen på att byta raggisarna mot "come-and-fuck-me-boots" som en kär vän så vänligt kallar mina bästa partystövlar.

Det var inte utan bitterhet jag tvingades inse att jag var tvungen att hålla förfest med mig själv om det skulle bli nåt galej i huvudtaget men bitterheten försvann lite för fort när jag väl hade stationerat mig i min röda IKEA-fåtölj. När jag kände efter (för er som inte har börjat känna efter - don't do it! Det är första steget på ruinens brant) så var jag förbannat trött efter en ovanligt intensiv jobbvecka, ovanligt mycket ridning följt av stelhet och träningsvärk på de mest obskyra ställen och 6 tidiga mornar i rad. (Jag röstar för 4 dagars arbetsvecka och 6-timmars arbetsdag för oss singlar men en aktiv fritid - vi spenderar ju dessutom pengar när vi är lediga och hjälper till att få hjulen i samhällsapparaten att snurra lite snabbare. Dessutom så behöver vi vår vila för att orka och hinna vara ute på krogen och spendera pengar och ragga så att vi kan dra vårt strå till stacken och hjälpa till att motverka den snedvridna demografin).

Hur som helst så var jag ganska nöjd med min hemmakväll. Jag kände mig däremot sviken av hela världen när jag efter en välförtjänt sovmorgon vaknade med huvuddunk. Ska man ändå få järnhjälm kan man ju lika väl vara ute å slarva.

Det går ändå åt helvete så varför försöka?

Dryga 20 år gammal börjar min kära vän Eve att ora sig för senilitet. Handlingskraftig som hon är går Eve därför till apoteket för att försöka göra något åt hennes skenande demens så att hon inte ska ha alzheimers vid 23. Botemedlet är tydligen B-vitaminer. Till Eves bestörtning skulle vitaminerna kosta henne 97 kronor i månaden varför Eve drar slutsatsen att då är hon hellre dement. Och måste man verkligen minnas så mycket undrar Eve.

Jag fann det lätt att skratta gott åt Eves noja för förtida senilitet. Det var då. Då för flera dagar sedan. Men skrattar bäst som skrattar sist. En halv vecka senare står jag inför ett problem som inte kan vara något annat än ett direkt resultat av åldersdemens och jag överväger nu att säga upp bredbandet och köpa B-vitaminer istället.

Hur som helst så kunde jag idag inte logga in på bloggen. Jag försökte med alla tänkbara och otänkbara användarnamn men kom inte in. Förbannade skitblogg tänkte jag och letade förbrilt efter ett telefonnummer till Kuntjänst så att jag kunde skälla ut någon oskyldig kundtjänstmedarbetare med en halv dags utbildning i bagaget. Självklart fanns inget telfonnummer för sådant tycker dagens moderna företagare inte att de kan kosta på sig. Det var väl kanske tur det för vis av erfarenhet efter några år inom serviceyrken så vet jag mycket väl att kunden nästan alltid har fel.

Det tog en stund innan jag insåg att det inte var lösenordet som var den felande länken utan självaste e-mejladressen. Blogger hävdade nämligen envist att e-postkontot inte var registrerat i deras databas. Jag provade då, trots att jag hade ett vagt minne av att jag använder mig av en annan adress på Blogger, med min vanliga hotmail och jag kunde då med hjälp av verifikations-sms återställa lösenordet. Värre var att jag då loggade in på FEL blogg.

Jag hade alltså glömt vilken mejladress jag angivit som konto OCH när jag väl, efter en antal försök, lyckats skriva in en adress som Blogger ville kännas vid insåg jag att jag inte visste vilket lösenord jag använder för att komma in på mejlen, vilket jag självklart behövde för att kunna återställa lösenordet på Blogger. Det var svettigt där ett tag men tillslut lyckades jag alltså komma in.

Så går det när man ska vara duktig å inte alltid använda samma e-postadress och lösenord till alla miljarders inloggningar man har överallt.

Slutsats är, som vi alla egentligen redan vet, att det inte är någon idé att försöka vara duktig, det går ändå åt helvete. Använd samma pinkod till allt och våga leva med risken att blir den knäckt är ditt liv kört. På något vis var det skönt att få det bekräftat.

Att tänka innan man skriver är inte som att torka sig i baken innan man skiter.

Så länge det inte är bandat kan du alltid blåneka när någon ställer dig till svars för något du har eller inte har sagt. Men ett sms ivägskickat från din mobil 03.05 är svårare att svära sig fri från.

Det skrivna ordet är ångest och oåterkalleligt. Men jag gillar att skriva. Det är lättare att skicka ett sms än att prata i telefon, lättare att mejla än att försöka förklara sig utan manus och redigeringsverktyg. Det är helt enkelt ganska svårt att prata. Och ändå så djävla lätt. Alldes för lätt. Ops så har en groda eller två hoppat ur och sprungit iväg och skapat sig en egen historia. Varför i h*vete sa jag sådär tänker jag och skickar ett förlåt-sms. Men ännu oftare tänker jag varför skrev jag sådär?!.

Somliga pratar först å tänker sedan. Jag skriver först å tänker sedan. Dumt. Bara väldigt jättedumt. Ändå skriver jag inte alls tillräckligt mycket dumheter.

Så många idéer, så många tankar. Så många upptåg, observationer och anekdoter. Kort sagt så mycket galenskap som jag vill dela med mig av men inte ger mig tid att sätta på pränt. Men det ska jag bli bättre på. Jag ska bli en bättre bloggerska...

Eller jag ska försöka i alla fall.

Poliser med dragna batonger, seg korumpa och annat helvete.

För att späda på er söndagsångest så tänkte jag dela med mig av min helvetiska vecka.

Måndag: Snoozade i en evighet innan mitt medvetande vaknade till liv och berättade för mig att det faktiskt var morgon och det dessutom var måndag. Jag klev upp på darrande ben, fortfarande bakis och allmänt förvirrad och undrade va fan som hände. Gårdagens brist på föda gjorde sig påmind och jag nära på ramlade ihop av ren svält innan jag lyckades med darrande händer få i mig några livsavgörande droppar svart guld.

Några minuter senare slogs jag av en förfärlig insikt. Möte 08.00! Med koffeinstinna och av ren utmattning darriga händer försökte jag fästa diverse uppsnyggningsprodukter på mitt fläckiga, blekröda och plötsligt så brutalt åldrande ansikte. Det var en fysisk omöjlighet. Ögonskuggan vägrade att fastna på de nariga ögonlocken och ögonfransarna gav fingret åt ögonfransböjaren. Inte nog med att jag såg för jävlig ut - det gick inte att ens att spackla över de värsta vederstyggligheterna. Jag fick, i svårmod, darrningar å djup ångest, trotsa stormvindarna och skynda iväg i ovanligt osköna högklackade och utan vare sig min omisskännliga och skyddande Cramerfrisyr (jag är numera snaggad) eller mössa.

Då jag ämnade behålla fingrar och öron begav jag mig efter jobbet ned på stan och efter extremt många om och men beslöt jag mig för ett par filtvantar och en mössa i äkta fejkpäls. Redan efter några minuter i mina nya stickiga och knappt värmande vantar så hade jag ångrat mig och förbannade billigt skit tillverkat av barnarbetande asiater. Väl hemma var jag, varken jag ville eller inte (och behöver jag tillägga att jag absolut inte ville?), tvungen att steka upp den där fransyskan som låg å blev dålig i kylen. Det luktade lite halvskumt men jag är inte känd för att vara kräsen. Dessutom slänger man inte mat i onödan, i synnerhet inte om en kossa har fått sätta livet till. Vore ju som synd om Rosa har fått ett nackskott helt i onödan. Med hjälp av hammare och fogsvans skar jag upp köttet och stekte på det. Till det serverades överkokt spaghetti. Efter denna pärs var det ridning på schemat som konstigt nog och helt otippat gick riktigt bra.

Tisdag: Jag vaknade i samma tillstånd som dagen innan, om möjligt med en ännu mer trött kropp efter det hårda ridpasset kvällen innan. Jag kände förvirring, irritation och frustration över att dygnets timmar inte räcker till för min skönhetssömn.

Arbetsdagen fortlöpte emellertid utan större missöden. Lunchen var dock en smula förödmjukande när en kollega utbrast "Har du skurit köttet i fel riktning? Det ser segt ut!".

Efter arbetsdagen var jag dock ovanligt produktiv och klarade av både städning och hoppträning. Som straff för att livet hade fortlöpt hyfsat friktionsfritt i ett par timmar så avslutades kvällen med att tre poliser med dragna batonger stormade stallet och skrämde slag på fyra hästbrudar som var i full färd med att avhandla skillnaden mellan ett 3-delat och 2-delat bett. Nej vi hade inte hört larmet. Och nej vi var inga inbrottstjuvar och nej vi brukar inte nattsudda i sadelkammaren.

Skamsen körde jag hem med adrenalinet fortfarande pumpandes i ådrorna. Det blev tidig onsdagsmorgon innan John Blund gjorde sitt jobb.


Onsdag: Var jag trött de 2 tidigare dagarna så var det inget mot vad jag var när klockan ringde denna morgon. Inte nog med detta. Jag var kallad till möte 08.00 och förbannade ännu en gång a-människans tyranni mot oss b-människor. Dessutom var jag tvungen att lämna tillbaka bilen och just den här morgonen var det vägarbete överallt och en cyklist var farligt nära att hamna under forden.

Jag var inte svårövertalad när en kollega föreslog lunch på snusk-Husman. Jag kände att till och med Husmans överstekta flått var mer aptitligt än segt felskuret kött med klibbig spaghetti och ketchup. Då jag, givietvis, inte hade hunnit äta frukost var hungern svår och jag lassade på som ett mindre bygglag innan jag letade reda på ett trevligt bord vid fönstret. När jag redan hade slagit mig till ro upptäckte jag att vid bordet framför mig satt tre misstänkt bekanta män i polisuniform. De välbyggda herrarna kunde inte låta bli att snegla på den männsika som de kvällen innan hade överrumplat när de stormade en ridskola med dragna batonger. Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym frisyr. Ibland önskar jag att jag var någon helt annan.

Efter en oändligt lång arbetsdag släpade jag mig hem. Jag var tvungen att sova middag en stund och vaknade 4 timmar senare.

Torsdag: Det finns such thing as för mycket av det goda. Jag hade helt klart passerat kulmen på grafen över marginalnyttan av ökad sömn. Denna morgon var dock en smula bättre än veckans hittills katastrofala mornar förutom att jag i det töcken jag befann mig i måndag morgon tydligen hade bokat in ännu ett möte 08.00. Hur tänkte jag då?

Eftermiddagen gick i slow motion och det var någonstans här jag insåg att jag kanske inte var helt kry. Är det en förkylning på gång frågade jag mig själv men insåg att sådant hade jag inte tid med.

Dagens höjdpunkt blev en ridtur i det slags väder som gör att folk i allmänhet inte håller denna årstid som sin favorit. Jag förfrös händerna men vi blev inte attackerade av vare sig björn eller bjärv så jag var nöjd. Jag hade veckans första flax och hann med den tidiga bussen och kunde sätta mig vid tv:n redan kl 20. Det skulle jag dock aldrig ha gjort för jag insåg väldigt snart att min kropp hade lämnat in och jag var praktiskt taget oförmögen att röra mig ur fläcken. Min kropp var så tung att det krävdes en enorm viljestyrka för att förflytta mig från soffan till sängen ett några timmar senare. Jag somnade på studs och vaknade, inte det minsta utsövd, 7 timmar senare till ljudet av det förbannade larmet.

Fredag: Kanske var det det faktum att det var så nära slutet av denna plågsamma arbetsvecka som min tillvaro var invadderad i fetvadd och trögflytande fruktkräm. Luften var tung och nästintill ogenomträngbar. De varma strålarna från duschen höll mig i gisslan en betydande evighet och försenade mig ytterligare. Kroppen kändes som ett stort torreksem och inget - absolut inget jag hade i garderoben gick att ha på sig. Jag såg för jävlig ut. Till slut fastnade jag för en virkad håltröja som jag senast använde på ett disco i 9:an.

Jag klev slutligen ut i stormen och stretade iväg mot arbetsplatsen. Huvudsaken att jag hinner till halv tio då jag sitter på telefon upprepade jag som ett mantra. Jag kan jobba in minusflexen någon annan gång ljög jag för mig själv.

På plats möttes jag av den fantastiska nyheten att jag kollat fel på schemat och sedermera kommit tre kvart sent och lämnat en kollega i skiten. Skjut mig bad jag den gud som jag inte tror på. Gud visade ännu en gång sin obarmhärtighet och lät mig genomleva förödmjukelser och samvetskval. Jag straffade mig själv med att hoppa över fikat och tog 10 minuters lunch. Resten av dagen fortlöpte i stress, dåligt samvete, förebrående kommentarer, onda blickar, möten, utbildning och total förvirring.

Mer än en gång tänkte jag tanken på att bespara mina medmänniskor min närvaro och helt enkelt gå hem och sova. Men då jag flera veckor tidigare dragit igång en after work som skulle gå av stapeln just denna fredag så kändes det något dumt att utebli.

När arbetsdagen äntligen var slut skulle vi bara traska ned till Plaza och sedan skulle jag få mig en kall öl och allt skulle bli så mycket bättre. 100 meter från Försäkringskassans imponerande lokaler ramlade jag ned i en grop. Trodde jag i alla fall. Det kände så märkligt på något vis innan jag några steg senare insåg att jag inte hade någon klack på höger stövel. Om någon har provat att gå med endast en högklackad sko så vet ni hur konstigt det känns. Jag hann få kramp i foten och vaden innan jag en evighet senare nådde fram till min boning. Vid det här laget hade min lätta lunch gjort sig påmind, blodsockret var lågt, jag var akut kissnödig, jag var svettig, hade ont i foten och var allmänt ursinnig. Lusten att kasta av mig alla kläder, slå av mobilen och skita i hela grejen var nästan oemotståndlig. Jag var dock stark och bytte stövlar så fort det går för en så fåfäng person som mig. De mutch ju match så att säga. Till slut var jag hyfsat nöjd och det återstod "bara" att fixa till sminket. Det visade sig att det var ett enormt misstag att se mig i spegeln. Spegeln hånskrattade åt mig och hade den kunnat kasta ruttna tomater på mig så hade den gjort det. Jag såg med andra ord precis ut som jag kände mig: trött, gammal, arg och sliten. 10 minuter senare gjorde jag entre på Plaza med ett leende brett som ett barn på julafton. Min vana trogen stannade jag till sist.

Lördag: Jag vaknade med oförtjänt ont i huvudet och kände att det här kommer bli en skitdag. Det blev en skitdag. Jag sparkade ilsket på drivorna av skor, stövlar, ridkläder och krimskrams på hallgolvet, oförmögen att göra något konstruktivt åt situationen. För att inte helt och hållet känna mig som en misslyckad människa så tvättade jag. Efter en månad så var det väldigt välbehövligt. Efter en tv-kväll, ovanligt nöjd med mig själv som enda sällskap, gick jag och lag mig i nytvättade lakan och påbörjade en god bok. Det kändes plötsligt ganska bra och jag vågade nästan hoppas att vinden hade vänt.

Söndag: Idag vaknade jag av mig själv redan vid 8-snåret. Kaffet var ovanligt gott och solen sken. Det blir en bra dag tänkte jag och hittills har söndagen inte gjort mig besviken. Jag har till och med diskat och tvättat en matta och kanske kommer jag att dammsuga. Den som lever får se. Eftermiddagen bjuder på sconesmys hos Susanna och romantisk larvkomedi på bio. Jag vågar nästan hoppas på att nästa vecka kan bli en smula bättre än denna.

En knippe Håkan Hellström och en näve Kristina Lugn.

Jag har ibland fått höra att jag är fördomsfull när jag drar slutsatser grundnade helt och hållet på hur folk ser ut och klär sig. Men ibland kan man döma hunden efter håren.

Häromdagen när jag sömndrucken väntade på att länsbussen skulle avgå med destination stallet lyckades en rödmosig tjej i övre tonåren med släpande halsduk få busschauffören att öppna dörren och släppa in hennes kamrater, trots att slussen redan stängts och bussen hade börjat rulla ut. Ungdomarna var gladlynta, för andfådda för sin ålder och hade okammat hår och stickade kläder som inte var inhandlade de senaste decennierna. Illasittande, omaka trasor i 100 nyanser av brunt och grått. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var fattiga (med undantag för de bländande vita Converseskorna och flickan med halsduks gröna kängor inhandlade för 1500 spänn på Burmans). Den rödhåriga och rödmosiga tjejens halsdud var så noppig att t.o.m. jag hade slängt den. Den var bortom all räddning. Dessutom var den ca 4 meter lång och hängde fult efter hennes magra kropp. Hennes tjejkompis bar en otymplig sliten portföljliknande väska i handen och hennes lockiga hår hade krullat till sig runt hennes hjässa på exakt det sätt som fått mig själv att raka av mig mitt krull.

Esteter tänkte jag innan de ens hade hunnit komma in i bussen. De går estetsik linje på gymnasiet, lyssnar på sina föräldrars gamla LP-skivor och känner sig väldigt alternativa. De vågar vägra vara som alla andra, anstränger sig hårt för att se ut som de inte anstränger sig med resultatet att de ser ut som en blandning av Håkan Hellström och Kristina Lugn. De pratar om frihet och hatar matrialism men i smyg drömmer de om att bli rockstjärnor. De låtsas vara medellösa och bor i nybyggda villor i Ås.

De hann knappt sätta sig innan de började diskutera, inte utan beundran, huruvida sångaren i bandet de varit å sett på häromdagen var knarkare eller inte. Han var tydligen gammal, sliten och hela 24 år gammal. Nyfiket följde jag ungdomarnas diskussion och fick snart veta innehållet i den slitna gamla väskan. Det var en skrivmaskin som tjejen med krullet hittat på loppis för 40 kronor. De alla instämde i att det var ett mycket bra köp. Jag undrade vad hon skulle med den till. De konstaterade att bläcket var slut och i min rationella hjärna började jag genast räkna på hur dyr den där maskinen skulle bli inräknat nytt bläck och papper. Ungdomarna bekymrade sig inte om detta. De bekymrade sig om huruvida de skulle ha rytmik på schemat påföljande dag eller om de skulle få "hål" för att deras lärarinna gick en kurs i sångpedagogik. De pratade om vad de skulle göra på kvällen. Dataspel, sällskapsspel och musik stod på schemat. De skämtade om att de kanske skulle spela innebandy istället. Asgarv. Det var uppenabart att några sportfånar var dessa ungdomar icke.

Men de hade inte behövt säga ett ord. Allt stod redan skrivit i deras fluffiga frisyrer och slitna halsdukar.

Vattenpölar och för stora kostymer.

10 år har passerat sedan nine-eleven. 10 år har passerat sedan jag lämnade Västerenstas gröna ängder och testade mina vingar i den akademiska världen. Under en studieresa till Älvkarleby när den dåvarande excentriska studierektorn på ekonomiinstitutionen på SLU sprang runt i sin ständiga uniform av kakishorts, kängor och svart mössa och vi andra huttrade och svor i långkalsonger, raggstrumpor, gummistövlar och tjocktröjor medan vi försökte värma våra stelfrusna fingrar över tomatsoppan (som för övrigt var det godaste jag någonsin hade ätit; hunger, hemlängtan och köld är den bästa kryddan) och kastade blickar av blandad beundran och hat mot studierektorn som hurtigt stövlade runt och stolt visade upp sina välsvarvade ben och muttrade över vår klenhet som mobiltelefonerna började ringa och vi nåddes av meddelandet att ett flygplan hade störtat in i Twin towers. Jag fattade ingenting.

Är det krig? Vad fan är twin towers? Och framför allt: får jag åka hem nu?

Jag var 19 år och hade hemlängtan. Jag befann mig vid gränslandet mellan Norrland och Uppland och det var inte mer än några mil hem till prästgården och här stod jag vilsen med en grupp stockholmare som fuskade och tog in på vandrarhem medan jag och några andra fattiglappar fick sova i ödsligt tomma militärtält där regnvattnet fritt kunde rinna in och på just min sovplats fanns en vattenpöl. Jag grät i smyg och försökte få mig en gnutta sömn på en toalett på campingen en bit därifrån. Just då var det obegripligt varför dessa lastgamla världsvana studiekamrater i 23-års åldern orkade bry sig om en flygolycka i USA. Det enda jag ville ha var ett varmt bad, kärlek och mammas mat. Jag ringde aldrig hem till mamma och bad henne hämta mig. Det hade klassats som desertering och hade inte setts med blida ögon av studierektorn. Dessutom hade jag framstått ännu mer som den barnunge jag egentligen var. Jag bodde ju förresten inte hemma längre. Så jag led och teg och låtsades vara vuxen.

10 år har passerat med terror. De räddas terror mot det annorlunda. Majoriteters terror mot minoriteter. Staters terror mot befolkningen. Militärers terror mot folket. Folkets terror mot varandra. Rädslans terror. Min terror mot mitt jag.

Världen överlevde. Jag överlevde. Jag blev vuxen men USA är ännu bara en obskyr tonåring.

Världen väntar på att tonåring ska växa i sin kostym.

Ruttna tomater och Lidlöl. Eller Nu är det väl revolution på gång?

Perlenbacher är lätt den mest prisvärda bärsen under 17 kr litern. Lidl levererar. Deras idé är som vi alla vet vid det här laget; inga onödiga lyxigheter som hyllor och belysning. De glömde dock nämna att de även spar en slant på dåliga arbetsförhållanden, timanställningar och att fnysa åt kollektivavtal och annat socialistiskt påfund. Men jag jobbar inte på Lidl så spela rulle.

Skojade bara. Det spelar rulle. Det spelar stor j*vla kebabrulle extra allt. Men i det här smygfascistiska landet är det fult att bry sig. Det är i huvudtaget jäkligt ute att tycka något i största allmänhet, i synnerhet om man tycker att något är lite småfel. Som den här uppfuckade arbetsmarknaden och daltandet med storföretagen. Men vem bryr sig förutom några hängivna betongsocialister och en och annan multisexuell vänsterpartist iklädd virkad väst från UFF?

Det är inte synd om de feta rövar som sitter på makten i näringslivet och i politiken. Det är i sin ordning att medborgarna granskar, kritiskerar och i allmänhet är skeptiska i överkant mot eliten. Det är smällar man får ta om man har makt över andras väl och ve. Vi svennebananer blir arga när man avslöjar politiker eller näringslivspampar med fingrarna i syltburken. Men vi blir inte arga för att de har fingrarna i syltburken. Nej vi blir upprörda för att det avslöjades. Vi blir arga på journalisterna.

Det är ju egentligen jättesynd om kungen, Ingvar Kamprad, Carl Bildt och deras gelikar resonerar den utförsäkrade norrlänningen storsint. Speciellt Ingvar Kamprad är det synd om. Alla har väl några lik i garderoben, som att ha varit aktiv nazist t.ex.

Det lustigaste av allt är att obetalda p-böter och tv-licenser gör oss mer upprörda än att vi har en utrikesminister som har personliga ekonomiska intressen i snart sett varenda konfliktdrabbat hörn av världen.

Kom igen nu! Nu är det väl för i helvete dags att bli förbannad? Slå näven i bordet och kasta lite ruttna tomater åtminstone. Snälla.

Fyra breda kvinnobakar, en man, en hund och banjospelande östjämtar.

Förlåt kära dagbok. Nej vad skriver jag?! Dagböcker har jag inte hållit på med sen i femte klass (men då var mitt liv å andra sidan betydligt mer spännande med olyckliga förälskelser och bortsprungna kaniner, rackartyg och dumma lärarinnor som inte insåg nödvändigheten av att läxa upp en och annan idiot, farliga äldre stalltjejer och barnätande grannar). Nuförtiden har jag inte så mycket att skriva om.

Anledningen till att jag inte har så mycket som producerat ett ord på denna blogg den senaste tiden beror dock inte på ett händelselöst liv eller allmän förslappning utan på att mitt hem har saknat internet. Jag har alltså, nästan, tvingats återuppleva 2008 då min enda kanal till omvärlden var radion från ÖoB (som för övrigt dundar på i bakgrunden i detta nu). Det gick bra det också, jag blev ganska produktiv då vardagskvällarna, istället för fejsbraggande och tv-häng, upptogs av renovering, syprojekt och pyssel. Nog sagt om detta.

ComHem har tagit sitt ansvar och fixat biffen. Mitt liv har blivit liiite bättre och era liv har förmodligen blivit mycket bättre då ni får nöjet att läsa min oerhört intressanta och läsvärda blogg igen.

Jag är ovanligt trött idag. Skälet kan vara att min kropp vet att den har en veckas välförtjänt (ja det tycker jag faktiskt) semester framför sig samt att gårdagen var en lång dag.

07.40 stod jag framför en stängd Shellmack och funderade på hur fan jag skulle lösa det här. Det är lite märkligt att man kan boka bilen 24-7 men att möjligheterna att få ut bilh*veletet är begränsade till typiska småstadstider. Tre shoppoholics, en härdad pojkvän och en hund väntade sig hämtning vid dörren en tre kvart senare och innan dess skulle hästar fodras och locket läggas på brunnen osv.

En blixtsnabb (den tidiga timmen till trots) kalkylering sa mig att det var en omöjlighet till och med för mig då mackan öppnade 09.00. Lösningen blev i vanlig ordning Susanna - Tassen - Björnfot. Högertassen låg tung på gaspedalen och Volvon levererade. Hästarna kom ut och fick mat och vatten (t.o.m. shettisen fast hon är så liten att man lätt missar henne). Skiten skrapades elegant av i all hast. Jag gjorde en snygg kullerbytta ut ur bilen i farten vid Fältjägargränd och morgonen var så gott som räddad. Bilen fanns och mina kära vänner var färdiga i nästan exakt rättan tid.

09.07 var fyra breda kvinnobakar, en stackars mans slanka höfter och en väldigt liten hund inskuffade i Forden. Diskussionerna gick varma i bilen. Det talades om djurskötsel, politik, bilar och HP Burman. Vix ska ju som vanligt vara värst och drog historien om den där gången då HP slaggade i hennes säng i en veckas tid. Tilläggas bör att Vix själv INTE sov i sängen samtidigt (vilket antagligen hade varit en platsmässig omöjlighet). Vickan sålde för övrigt sängen efteråt.

I alla fall så kom vi vid lunchtid fram till Klyktattarnas stolthet - Birsta City. Övriga resenärer gick på IKEA och jag åkte till Hööks där jag spenderade en mindre evighet. Lite fyndigheter på Bista och sedan var vi slut som artister.

Hemresan blev lite småspännande då soppan tog slut strax utanför Sundsvall. Tur som satan att det var nedförsbacke. Försökte tanka på Shell i Bräcke men Etanolbilar hör kanske inte till vanligheten bland desssa banjospelande invånare. Antagligen är det lite för långt till bolaget för att någon ska våga sälja 85 % sprit på obemannade bensinstationer. Antagligen ett klokt beslut.

Värre var det för oss och vår etanolbil. Efter mycket om och men (bland annat att läsa igenom hela instruktionsboken) förstod vi att det gick alldeles utmärkt att tanka med bensin - det stod på tanklocket. En stor pust senare insåg jag att jag inte hade en aning om vilken kod poolens gemensamma Shellkort har. Det hjälpte föga att vi tillslut lyckades leta reda på koden då kortläsaren vägrade ta emot kortet.

Med bränslemätaren under nollan på en öda mack i Bräcke med kringsmygande banjospelande urbefolkning iförda flanell blev vi rädda på riktigt. Den enda manspersonen i sällskapet (förutom Colin men väger man 200 gram så räknas man faktiskt inte) tog mod till sig och frågade en urinvånare om det månne fanns en till mack i Bräcke. Tro det eller ej men det fanns det. Hur många EPA-traktorer kan det finnas i denna urskog undrade vi. I alla fall så rullade vi nedför bron till metropolen Stöde där det mycket riktigt fanns ett par pumpar och en övergiven kvarleva från 50-talet till station. Detta kort fungerade bättre (ja vi hade fler) och vi valde, efter en del överväganden, att tanka istället för att använda Fordkortet som också det fanns i handsfacket till att lite snabbt beställa en ny bil och råka köra ned flexifuelforden i älven.

När helvetet precis var på väg att frysa till is kom vi hem till den aldrig förr så saknade hemstaden. Vis av erfarenhet torkade jag bort skiten ur bilen förorsakad av småbarnsfamiljen alternativt 40-talisten som haft bilen innan oss. För vem kommer få skulden till att ha skitat ned bilen om inte en oansvarig curlad och skuldsatt 80-talist?

När vännerna hade packat ur sig och sina IKEA-möbler, husdjur och shoppingkassar kvarstod bara att lämna tillbaka bilen. Instrumentpanelen bestämde sig då för att ge upp så vad än bilen ville säga mig så var panelen nattsvart. Antagligen körde jag en dryga 120 km/h genom stan - men vad vet jag? Trött som få (och vid det här laget HADE helvetet fryst till is) tränade jag på att inte backa in i nattklubben bakom där jag stod i kraftigt upplut med utsträckt dvärgarm och försökte få parkeringshuset att släppa in mig. "KORTET OLÄSBART" stod det med stora elaka bokstäver.

Det var då jag fick den briljanta idén att testkörda forden i Storsjön.

Högmod går före fall. Eller don't put up a fight you can't win.

Den där oväntade middagsluren gav mig oanade krafter. De sista spillrorna av bakfyllan försvann och jag kunde skåda ljus i tunnelns slut. Att en middag, en tupplur och en diskning senare än planerat dyka upp i stallet och upptäcka att boxen var mockad gjorde även allt lite lättare. Ponnyn var lite mindre brunstig och lite lättare att ha att göra med idag. Jag var en lite bättre människa och livet var lite lättare att leva än föregående dag.

Efter mina stallgöromål hade jag hela 3 minuter till goda. Jag sprang på fjäderlätta ben mot bussen. Jag drabbades av en känsla av eufori och svårartad hybris och kände att jag på riktigt var oövervinnerlig. Ni vet den där ovanliga känslan av att vara stark, frisk och ung. Känslan av att din kropp faktiskt gör det du ber den om utan att värka, flåsa som en flodhäst på spinning, plåga dig med mjölksyra och straffa dig med andningsuppehåll så fort du försöker öka tempot från flaneringstakt.

Jag sa sprang och benen sprang. Alla orosmoln över min begynnande bukfetma skingrade sig och ersattes av bekymmerslösa tankegångar á Karin 11 år första dagen på sommarlovet.

Jag sprang med regnet pinande mot ansiktet och tog sikte mot bussen. De sista hundra meterna kutade jag som en antilop jagad av ett lejon. Att förlora var inget alternativ. Jag sprang för livet. Jag sprang för att vinna. Jag var på riktigt oövervinnerlig.

Jag vinkade til busschauffören och log den typ av leende endast sinnessvaga kan le. Och han satte högerfoten på gaspedalen och brassade förbi med ett iskallt hånleende över sitt slitna gamla nylle.

På mindre än en sekund var de rosa molnen borta. Benhinnorna började plötsligt värka och jag påmindes om min halvtaskiga kondis. Jag kom på att det regnade och jag kom att tänka på att jag till råga på allt måste svänga ihop någonslags mat när och framförallt om jag någonsin kom hem.

Jag var besegrad av Länstrafikens busschauffisar. Igen.

Borttappade stockholmare och tappade söndagar.

Ljuva morgonstund. Underbara måndag. Härliga arbetsvecka etc osv mm. Efter aldrig förr så behövande tillsnyggning, uppfräschning och upppiggning så börjar jag sakteligen komma i arbetsform igen. Gårdagen var en tappad dag. En värdelös dag, en dag som passerat utan att göra det minsta avtryck i mitt mitt liv och minne. En dag som är bortkastad. Sådana dagar är ångestframkallande så att det räcker utan huvuddunk och illamånede. Det jag lyckades med var att smula ned soffan med nachochips och öka diskberget lite. Men å andra sidan så gjorde jag inget dumt heller, inte en krona spenderades, inte en granne stördes och inte ett enda idotiskt sms skickades från min mobil. Det gjordes extremt lite på Hamngatan kan vi konstatera. Mitt abnorma sömnbehov dagen lång gjorde att jag lagom till midnatt var pigg nog att orka titta på tv-skärmen utan kväljningar. Morden i Midsommar utan the real Mr Burnaby. I hans ställa finns nu istället hans kusin Mr Burnaby. Det fungerade måste jag säga även om jag saknade the real Mr Burnabys perfekta tandrader (som jag för övrigt är helt övertygande om är löständer). Förändringar är jobbiga ibland.

Hur som helst så har det varit en bra halv helg. Fredagen spenderades i vanlig ordning i stallet och min plan på en myskväll framför tv:n med diverse onyttigheter blev istället sjukligt tidig sänggång. Heltidsarbete, 3 timamr stall per dag, uthyrning av soffa till norrman och puben mitt i veckan satte sina spår i min åldrande kropp - det är bara att inse man är inte 28 längre.

Lördagen började kl 06.00. Efter en rad bitchslaps, starkt kaffe (alltid dessa svarta droppar - mitt livselexir) och iskallt vatten i ansiktet så var jag nästan fit for fight. Endast jag och några fyllon var vakna denna okristliga tid. Ja åsså en borttappad och fullständigt tappad stockholmare som med darrig hand försökte insupa lite nikotin på Apberget. Jag insåg rätt snabbt att denna man i yngre medleåldern inte hade tänkt att ta bussen till Arjeplog för att hälsa på någon avlägsen släkting, det rörde sig heller inte om en frisk morgonpromenad. Nej denna gentleman var tappad på riktigt. Inte utan medlidande och en gnutta skadeglädje observerade jag hans patetiska försök att bringa någonslags ordnidng i sitt förvirrade tillstånd. När jag väl klev på landsortsbussen i form av en minibuss där en mormor var chafför med sitt lilla barnbarn som support på sätet längst fram. Allt var som idylliskt och lantligt gulligt - bussen är som gratis dessa mornar och man pratar glatt om väder och vind med de få som är uppe med tuppen (mest nattjobbande uskor och hurtiga penionärer). Mitt i denna idyll så vinglar stockholmaren fram till bussen med en cigg i mungipan och alldeles för uppknäppt skjorta. Hans säkerligen annars så vackra ansikte var rödmosigt och ögonen hade liksom fövandlats till smala streck. Han såg förjävlig ut rent ut sagt. Ungefär som man brukar se ut när man stapplar ut från efterfesten vid 7-snåret och försöker komma fram till i vilken stad man befinner sig i. Bussens fyra invånare höll andan och stirrade med stum förvåning och inte helt utan avsmak på den märkliga uppenbarelsen som tog ton och på utpräglad stockholmsdialekt sa "Jag ska nånstans". Ja det är en bra början menade mormor och tillsammans kom de fram till att han turligt nog hade hittat till rätt buss. Om det är någon som saknade en stockholmare i Rösta i fredags så sågs han på buss 156 lördagmorgon 07.15. Jag hoppas att han kom till rätta och jag hoppas, för både han och hans omgivnings skull, att han slapp umgås med folk resten av den dagen.

Det är när man träffar på sådana vederstyggelser och avarter av mänkligheten som man lägger på sig ett leende och plötlsigt känner sig oförskämt fräsch. Så glad i hågen njöt jag av bussturen, klev av vid ridskolan och min vana trogen blickade jag ut en stund över ängarna, sjön och de blåa bergen i fjärran. Det är svårt att vara på dåligt humör då. Och det är nästintill omöjligt att tänka annat än rosa fluffiga tankar när man möts av 3 keliga katter och 4 hungriga och glada hästar.

Det blev fyra bra timmar i stallet. Jag hann med det jag hade tänkt men fick givetvis kuta till bussen och som i farten skrika åt Linnea att "glöm inte att ge dem hö, släck lamporna och kan du ta upp skiten i ridhuset också?!". Hon gjorde det. Tack gode gud för snälla barn.

Resten av dagen spenderades i badkaret, i soffan, på uteserveringar, på Suss balkong och på Plaza. Det var en höjdare som tyvärr satte sina spår på måendet resten av den helgen.

Det är ert fel så det så.

Min kära väninna erbjöd mig Losec som hon skulle smussla ut från hennes arbetsplats på äldreboendet. Erbjudandet var ett skämt men anledningen till att hon ens kom att tänka på att påbörja denna typ av kriminella bana var att Eve tycker att jag är en väldigt stressad människa och hon påstår att hon inte känner någon som har så mycket att göra hela tiden. Det hela kan tyckas lite märkligt med tanke på att jag varken har djur, hus, barn eller ens en hjärtevän som tar min tid i anspråk men så har jag ganska kul också. (När allt kommer omkring kan jag också hålla med om att det måste vara en bättre investering att ge mig läkemedlen än till någon gammal krake som så att säga inte har framtiden för sig. Med det inte sagt att jag har framtiden för mig men oddsen är högre.)

Hur som helst så har Eve haft nöjet och privilegiet att umgås med mig hyfsat mycket denna vecka och har så att säga följt mig som en guide on the side. Hon insåg redan efter någon timme att min tidsplanering inte går ihop med den gängse normen för tidsmätning. De klockslag och tidsangivleser jag anger stämmer liksom inte med verkligheten.

Men det är inte jag som har dålig planering. Det är egentligen ert fel alltihop. Jag anser nämligen att metersystemet är en rätt bra grej men har hyfsat stora problem att översätta sekundsystemet till decimaltid. Så anledningen till den förvirring som kan uppstå när man umgås med mig och de missförstånd angående hur lång tid saker och ting tar, när bussen egentligen går och när man förväntas vara på en plats eller en annan är alltså att jag med huvudräkning försöker räkna om tiden till det mer logiska och självklara metersystemet. Och det går sådär - huvudräkningen alltså.

Många är de som genom historien har försökt att byta till decimaltid utan att lyckas värva någon förutom ett fåtal entusiaster. De gav alla upp då de insåg nackdelen med att inte ange tiden i samma enhet som omgivningen. Av förekommen anledning ser jag det därför som min uppgift att försöka bringa lite logik och ordning i tillvaron. Hittills har det mest resulterat i stress, sura miner och missade bussar. Men skam den som ger sig. Så det är alltså inte jag som är tidsoptimist utan det är ni som är hopplöst omoderna.

I väntan på the real thing.

Igår träffade jag Östersund kanske enda hippie. Då menar inte jag inte den typen av låtsashippie som är synliga extra mycket så här när vädret tillåter, ungdomar med illasittande kläder från Uff och Indiska blandat med dyra kängor som de beställt på en engelsk sight med ett halvårs ihopsparade barnbidrag. De som har virkade mössor trots att det är 30 grader varmt i skuggan och har insektsbon i sina stripiga dreads. Nej jag menar något så ovanligt som the real stuff. En överlevare från 69 som på riktigt har levt en kringsvackande, opretentiös hippieliv i nära nog ett halvt sekel. En av de få som överlevde 70-talet och dessutom med huvudet högt. Denna fantastiska kvinna har dessutom inte en enda fluglarv i sitt midjelånga naturligt lockiga blonda hårsvall och hennes naglar är välskötta.

Som en av Jesus lärljungar som i stum förundran lyssnar på Kristus rövarhistorier om en fisk som räckte till 370 miljoner människor och att man efter att ha tuggat på ett kilo vallmoblommor kan gå på vatten tittade jag på denna ytterlighet som, av decennier på varma stränder i Söderhavet och fjärran Östen, bytt hudfärg till en så mörkbrun ton att hon, om det inte vore för hårsvallet och de kritvita ögonbrynen, utan problem skulle smälta in på Togos avbytarbänk. Med yviga rörelser och en cigg i handen berättade hon om när hon som 13-åring rymde från hemmets trygga sfär i Jämtland och drog till Indien och om hennes vardag på en strand i Centralamerika med marijana, dykning, dans och sköna lirare som skiter i PPM och börsen.

Något i dessa isblå ögon fick mig att genast vilja lägga upp en annons på lägan på Blocket och påbörja en utförsäljning av mina tillhörigheter. Jag gjortde det inte. Jag gick på efterfest en onsdag vilket, för vilken svennebanan som helst, kan anses minst lika wild and crazy som 40 år på luffen.

Men drömmen kvarstår om ett bekymmersfritt liv någon helt annanstans. Att köpa en lägenhet på en svensk resort på Grand Canaria räknas inte alls. Det som räknas är antalet sköna lirare på fejan och nätter under bra himmel. I väntan på det nöjer vi oss med att spela efter reglerna; lämna in semesteransökningen i god tid så att vi kan unna oss en kall öl mitt på dagen under yranveckan.

Skitlögner och kärringfasoner.

Att anamma uttjatade ordspråk som "fånga dagen", "man lever bara en gång" och "i morgon är en annan dag" måste inte nödvändigtvis betyda att man hoppar bangy jump från Rådhuset utan lina, kör bomben från Vallsundsbron och går på efterfest med Svenskarnas parti iförd somalisk folkdräkt. Det kan vara så enkelt att man tänker efter lite mindre före och känner efter en smula mindre varje gång kärringtendenserna börjar göra sig påminda med mentala pekfingrar som säger "men tänk så skönt det är i soffan" och "de behöver dina 8 timmars sömn" och "har du verkligen råd med det här" etc osv och fan och hennes gammelmoster. Det är sådana tendenser vi kvinnor över 25 behöver besegra. Och det går knappast att övervinna kärringfasoner på ett mer effektivt sätt än att umgås med somliga flickor under 25.

För att köpa sig tid påstod min yngre väninna att hon måste bajsa, vilket vid vidare eftertanke nog var den smartaste och mest vattentäta vita lögn jag någonsin har hört. Flicksnärtan är en streetsmart norrländska med en blick som får dig att glömma allt vad förebråelser heter. Spontan är bara förnamnet och med ett par öl innanför blusen är hon och jag oövervinnerliga. Ingenting är riktigt längre något bekymmer när vi två blir ett och uttrycket "ta dagen som den kommer" får plötsligt en ny och innerligare betydelse.

För utan att överdriva så är det upplyftande att umgås med människor
som utan att skämmas låtsas bajsa för att köpa sig fem extra minuter hos chauffören medan de egentligen springer gatlopp för att hitta ett vattenhål som inte tycker att personalen behöver sina 11 timmars arbetsvila och annat fackligt larv.

Så detta inlägg tillägnas vita lögner med oförargliga uppsåt. För alla lögner är bra utom dom dåliga.

Bingo, Båstad eller bostad?

Så sitter jag här ändå, trots allt, mot alla odds, kval och beslutsångest, i mitt rosa kök och blickar ut över en parkering och en trasig mur. Om jag bara kunde få rivnignstillstånd på de tre närmsta husen som helt fräckt och utan att skämmas vräker ut sig framför näsan på mig. Jag har alltså, så när som på några stora vräkiga träkåkar, sjöutsikt.

Men istället för att frysa bara vid tanken på att stoppa ned en stortå i den sjö jag inte ser hade jag nu kunnat befinna mig i ett sommarparadis med Carl-Philip. Men jag avstod. Han är ju trots allt inte den skarpaste kniven i lådan so to speak. Framförallt så är han upptagen och jag umgås inte med den typen av män. Det är en principsak.

En makalöst charmerande och fräck servitris, som för länge sedan har tappat det, ringde och körde en 1,5 timmes övertalningskampanj om att jag skulle spontanspendera 4500 kr på en biljett till Ängelholm (som kuriosa kan jag nämna att biljetten till NYC förra året kostade marginellt mer än denna tur å retur till Ängelholm, inget ont sagt om Ängelholm men man måste vara sjukt sugen på Ängelholm för att sälja fonderna för att ta sig dit).

Jag kan säga att det var nära ögat att jag sålde fonderna.

Vad som hindrade mig att dra till Båstad på äventyr med en galen blondin är bland annat en liten häst som gillar att sparka mig och som med säkerhet skulle bli ganska glad för att slippa mig i ett par dagar. Men 80-talist till trots så är jag inte den som tar så lätt på mina åtaganden. För vem ska klappa på Felizia om jag ligger å spyr över baren på Pepe's Bodega tillsammans med Baren-Håkan?

Men framför allt så tillåter inte en ekonomlön att leva det jetsetliv som servitriser, diskplockare och arbetslösa studenter i Båstad lever. Inte ens i två dagar och absolut inte en hel sommar har jag råd att bada i champagne, sova på hotell och äta trerätters. Nej man kanske skulle ta och bli en säsongande diskplockare och leva det goda livet med flödande champagne och en räka till lunch för en hunka på Båstads Hamnkrog. Allt framför Bingo Rimérs kameralins. Tanken har slagit mig. Alternativt så måste jag börja kräva dricks av Försäkringskassans handläggare. Kostnaden tas givietvis ut av de utförsäkrade (jag har redan lämnat in en motion till Reinfelt om att vi bör lägga på en straffskatt på de utförsäkrade, han är på).

Hur som helst så avböjde jag vänligt men bestämt två dagars kaos i Båstad och hänvisade till måsten, löften, räkningar och pensionssparande. Servitrisen som för det mesta har Ess i pumpsen gjorde slut på de sista hundringarna på ett mobilsamtal till en trist norrlänning som valde hyran framför Bingo Rimér. Jag kanske kommer att få ångra det här för resten av mitt liv. Men jag kanske också kommer att vara lite halvnöjd framåt november över att slippa vara bostadslös.

Så här sitter jag och känner mig nöjd, vuxen och snusförnuftig och alldeles alldeles förfärligt gammal, trist och mossig.

Sanningen är ju den att jag också vill sitta i knät på Filip Hammar, parta med hiphoppers och dricka dyr sprit med ohängda sprättar i röda chinos.

Men jag ä int bitter. Inte det minsta.

Life is som en box av choklad

Den svenska sommaren gör sig påmind. En sammanbiten man med en obrydd hund passerade förbi fönstret. Själv håller jag mig till hushållsbestyr en dag som denna och är glad för den alldeles perfekta sommartempraturen i lägenheten. Just svalkan på sommaren, den härliga golvvärmen på vintern och ett alltid lika svalt sovrum är något som jag är väldigt nöjd över när det gäller min boning. Att sin lya plötlsligt blir ett växthus framåt mitten av maj eller att sibiriska vindar läcker in genom balkongdörren från oktober till april är ju något som man annars brukar märka efter hand, när man redan i ett tillstånd av eufori glömt bort allt vad pensionssparande, planerade semesterresor, mammas goda råd och stigande räntor heter och vunnit budgivningen på en sinnesförvirrad bostadsmarknad och kanske gjort den bästa eller sämsta affären i sitt liv. Det är när man väl har boat in sig som man märker vad det är man egentligen har betalat för, inser vad fan man har gjort och sakta börjar förstå vidden av att lägga hela sin inkomst på boendet. Det är lite som att köpa grisen i säcken. Ungefär som att dra hem någon från krogen eller flytta ihop med sin hjärtevän. Hunken från stora baren på Plaza visade sig vara skelögd och låghalt och din nya sambo skvätter tandkräm på badrumsspegeln och dricker direkt ur mjölkpaketet. Du har ingen aning om vad du får. För life är som a box of choklad - man vet aldrig vad man får.

R.I.P. Enfaldighet.

Inget är så irriterande och gulligt som slagordsfanatiska tonåringar som med sina långa livserfarenheter, hårda uppväxter i villakvarteren och goda viljor ämnar rädda världen. De sitter inne med sanningen och kan knappt bärga sig att dela med sig av lösningen. Lösningen på allting.

Det fanns en tid då jag också trodde på -ismerna. Det fanns en tid då jag inte tvivlade på det outsägligt onda och det gränslöst goda. Det fanns en tid då jag inte kunde begripa varför de vuxna inte bara stoppade krigen, svälten och förtrycket. Hur svårt kan det vara? undrade jag och frågade om det var förenligt med svensk grundlag att bli minister innan man hade fyllt byxmyndig. Det fanns så mycket som var fel och jag satt inne med svaren. Jag visste hur man pekade med rak hand och straffade skräpet. Avrätta skithögarna! propagerade jag och syftade på de som handlade med människor, könsstympade barn, profiterade på hiv-sjuka, nöjeskörde monsterbilar och fiskade torsk i Östersjön. Vad fan sitter det i? undrade jag och valde mellan kärleksrevolution och att bomba bort hela Mellan Östern, delar av Afrika och väl valda individer i min närmiljö.

Men jag fick inte till vare sig revolution eller atombomb. Istället drabbades jag av att bli vuxen. Det är det bästa och sämsta som har hänt mig. Det är oerhört plågsamt att drabbas av insikten om sin egen obetydlighet men ganska skönt att få äta tre semlor till frukost om man känner för det. Jag kan ärligt avundas ungdomens enfaldighet och svart/vita världsbild men jag vill för allt i världen inte återuppleva deras plågsamma känsloliv. Istället för att lura mig själv försöker jag försonas med den komplexa värld i gråskala som vi lever i. Det är inte alltid så lätt men vem fan har sagt att det skall vara det?

Den blinda fläcken.

Den blinda fläcken finns överallt och oftast mitt framför näsan. Den dyker upp i oväntade lägen å försvårar mitt liv. Locket till kaffekannan ligger alltid i blinda fläcken, omöjlig att upptäcka för blotta ögat. Den är vit och ca 10 cm i diameter, inte försvinnande liten direkt, inte som att leta en liten ensam nyckel i en höstack som jag även brukar ägna mig åt, helst fem minuter innan den sista bussen går.

I alla fall så är locket til min älskade kaffekanna stor och lite klumpig i smutsvit plast. Men det hjälps inte för dess innanmäte är svart och det faktumet missbrukar locket ständigt då det alltid är illsinnig nog att lägga sig på rygg så att den blottar sin mörka och kaffesumpiga buk. Där kan den sedan i lugnan ro fläka ut sig på diskbänken en halvmeter från mitt ansikte utan att jag upptäcker den. Då diskbänken, som ni kanske förstår, inte är svart så borde en svart hyfsat stor plastgrej sticka ut. Men icke. Min reptilhjärna är vid tidiga morgontimmar inställd på att söka ett vitt lock för att hindra mitt älskade kaffe att svalna. Jag letar förtvivlat i blindo efter ett vitt lock och ingen annan information kan bearbetas av min hjärna hur mycket synintryck mina näthinnor än nås av. (En morgon stod jag i min nakenhet och med klumpiga rörelser och stirrig blick letade jag efter mitt lock då plötsligt Brad Pitt tornade upp sig i hallen men innan min hjärna hade bearbetat synintrycket så hade han redan farit västerut.) Då den blinda fläcken försvårar mitt letande söker jag med yviga rörelser med hela kroppen. Porslinet flyger, jag svär och grannen ovanför börjar skissa på ett nytt klagobrev. I värsta fall får jag improvisera med ett kastrullock för att inte låta kaffets heta energi smita ut i lägenheten.

När den första kaffetåren har slunkit ned och jag har dragit upp persiennerna och förhoppningsvis kommit ihåg att dra på mig några trasor så händer något fantastiskt. Den blinda fläcken förvandlas sakta till fullt berabetsbara synintryck och som en blixt från klar himmel så ligger locket plötsligt där. Fullt synlig, stor, smutsvit och hånleende.

Obekväma skor för ökad produktivitet.

Min ytterst vetenskapliga och på alla sätt statistiskt säkerställda undersökning påvisar ett starkt samband mellan avslappning och *tillslappning. Tillslappningen kommer som ett brev på posten då människan känner sig bekväm och avlappnad.

Min tidigare forskning visar att det därför är av yttersta vikt att använda högklackade skor och tighta jeans. Ur ett produktionseffektivitets-perspektiv är foppatofflor och varma sjalar förödande. Den anställde bör ha lagom obekväma skor och lite för åtsittande kläder. De lite för små skorna som inte andas (det är viktigt!) ser till att det ständigt skickas signaler till smärtcentra och de åtsmitande byxorna, den snäva kjolen eller de obekväma kostymbyxorna ser till att den anställde hela tiden sträcker på ryggen och suger in magen. Med skoskav, insugen mage och med en rygg rak som en fura motverkas tillslappningen på ett enekelt och kostnadseffektivt vis. En annan fördel med min metod är att de anställda dessutom lär sig att utnyttja hela sin snyggpotential. De anställda blir snyggare, mer alerta och genom det även gladare. Den ökade produktionen leder till nöjda chefer och de anställda känner sig duktiga och nöjda med livet. De börjar heja på varandra i personlfiket och de upptäcker då att kollegorna i sina läckra pumps och kostymbyxor faktiskt är ganska snygga. Det flörtas mer, liggs mer och produceras mer barn. Vips så har vi också löst framtidens arbetskraftsbrist.



*Den process som en person genomgår när hon går från från total vakenhet/alerthet till total trötthet/likgiltighet/slöhet.

I väntan på Gulag.

Sedan den där lördagskvällen då jag fann en jätteorkidé utanför min dörr har jag inte fått så mycket intressant med postgången. Förrän igår. Jag fick då Sopextra i brevlådan. Ja ni läste rätt. Jag trodde först att det var facktidningen för sophämtare som kommit på villovägar. Med detta tycks vara ännu ett propagandablad från bostadsrättsföreningen. Denna gång i förhoppning om att kunna stävja sopsorteringsanarkin, i vårt annars så perfekta kollektiv.

Vad har jag nu gjort för fasansfullt fel?! var min första tanke. Slängde jag ett fönsterkuvert av misstag i tidnings- och papperscontainern??? Vis av erfarenhet vet jag att precis allt som kan vara fel eller har gått fel eller skulle kunna gå fel oftast läggs på mina axlar. Som den där gången då det bolmade röd rök från en stulen värdetransportsväska i förrådet, hembrännaren i källaren eller då någon använde en slagborr kl 06.00 på morgonen dagen efter nyårsafton. Jag var så oskyldig som man någonsin kan vara i samtliga fall men skulden lags på mig och jag bär fortfarande dess tunga ok. Man skulle kunna säga att angivierisystemet på kolchosen inte har utfallit till min fördel.

I Sopextra går att läsa att man måste tvätta och vika ihop kartonger innan man slänger dem och att grovsopor inte hör hemma i vårt trevliga lilla soprum med virkade gardiner. Men framförallt så informeras det om att det helt enkelt är för mycket sopor.

Kapitalissvin måste ha inflitrerat vår socialistiska idyll. Människor som lever på annat än kranvatten, egenplockad svamp och tjuvskjuten älg. Folk som avger sopor i form av plastförpackningar, bananskal, tomma burkar och flaskor av diverse slag. Samma människor har den dåliga vanan att bo i sina lägenheter sju dagar i veckan och även vintertid. Vilket innebär ännu mer sopor för kollektivet att ta hand om. Man skulle kunna tycka att det faktum att dessa människor spenderar sin fritid på kolchosen tyder på lojalitet gente kollektivet. Men icke. Att dessa kapitalistsvin varken har fjällstugehelvete eller andelslägenhet på Mallis är ingen förmildrande omständighet. De är förrädare och sprider obehag i kollektivet. Sådant kan inte accepteras.

Sophämtningen hotar med att de måste hämta soporna oftare och det innebär fördyrningar vilket drabbar alla på kolchosen. Samma sak är det med den gemensamma elräkningen, då vi i sann socialistisk anda betalar elen till varandras golvvärme, nattlampor och tvättmaskiner. Det råder på det viset a balance of terror där ingen vågar beskylla någon för att använda för mycket el eftersom de själva är rädda för att deras elsynder skall upptäckas.

Vad gäller sopfrågan borde jag gå fri då mitt lilla hushåll inte avgör nämnvärt mycket sopor, endast någon påse i veckan. Jag har heller aldrig slarvat med sopsorteringen.

Men vem går fri i ett rättslöst samhälle? Vem går fri i angiviriet, misstänksamhetens och skräckens näste?

Eftersom jag är lika fördomsfull och misstänksama som alla andra i det här skräckväldet misstänker jag mina grannar. Jag misstänker ensamstående män i undre medelåldern för att slänga grovsopor och för att vägra sortera sina vidirga snusdosor och rester av snabbmat. Jag misstänker barnfamiljer för att kraftigt bidra till sopberget och lämna efter sig en stank av förruttnad bebisbajs. Jag misstänker snart sätt alla mina grannar att på ett eller annat vis uppvisa illojalitet mot vårt lilla kollektiv, dess moraliska grundpelare och dess allsmäkige styrelse.

Jag är rädd. Rädd och orolig och undrar hur jag ska klara mig helskinnad ur denna sopsoppa. Jag undrar vem det är som förstör vår fina förening genom att vägra följa de enkla regler som står uppstyltade i soprummet med tydliga röda bokstäver. Jag undrar om jag verkligen är en så god boende som jag intalar mig. Vad är det som säger att det inte är jag som är den illojala infiltratören? Jag slängde faktiskt IKEA-kartonger en gång MEN jag hoppade på dem och vek ihop dem så att de inte tog mer plats än två pappkassar men ändå. Jag skulle kunna slimma mina sopor lite mer, jag skulle kunna elda up en del av dem i badkaret, jag skulle kunan platta till mjölkförpackningarna lite till. Jag känner ett styng av skuld. Jag känner att det nog ändå är mitt fel och kanske borde jag gå ut med en offentlig ursäkt. Men en ursäkt är ett erkännande och ett erkännande kan få ödesdigra konsekvenser.

Jag väntar på att någon anger mig och att det snart knackar på dörren. Jag har redan packat en liten väska för mitt fortsatta liv på ett arbetsläger i Gulag. Adjö och tack för vinet.

Havre vs liquid bread.

Idag när jag såg Sven i profil så kom jag på att han liknar Homer Simpson. Jag kom å tänka på ett avsnitt då Homer upptäcker att hans ansikte finns på japanska flingpaket. Det hade lika väl kunnat vara Sven. Sven är lite som Homers bättre bror. Sven lever på havre och Homer på malt men annars har de rätt mycket gemensamt skulle jag tro. Svempa liknade också lite grann en fisk eller ännu hellre - en flodhäst med sina stora runda utåtstående ögon.

Sven stod där i all sin flodhästaktiga prakt med saliven rinnande från mungiporna och sina lurviga öron i viloläge. Han sparade sina krafter inför nästkommande hopprunda och undrade säkert om det är han som har blivit gammal och svag eller om det är ryttarinnorna som har blivit tyngre. Jag skulle tro att det är lite av varje. Homerkopia eller inte - Sven är i alla fall lätt coolaste kusen på byn.

Och Sus-bus bara ler

Jag har förut skrivit om den förlösande unika känslan som uppkommer efter att man har tagit tag i papper som är vikta i vikmaksin och sänds till dig i fönsterkuvert. Det är den typ av brev du inte vill få men får - hela tiden och jämt. Myndigheter, banker, pensionsvalsinstitut och diverse företag, institutioner och organisationer som anser sig nödgade att skicka drivor med viktiga papper till dig. Det är sådana papper som jag idag har tittat på utan att läsa, lagt i högar, tagit hål i och duktigt stoppat in under rätt flik i pärmen. Där kommer de att sitta till helvetet fryser till is och ingen - precis ingen kommer någonsin att fråga efter dem. Eller kanske om 40 000 år när några forskare undrar vad det var för viktigt meddelande vi ville lämna till eftervärlden i vårt maniska arkiverande av viktiga papper. De kommer bli så besvikna när de förstår innehållet i det orangea kuvertet. Eller inte. De kanske blir grymt imponerade och gör värsta pensionsreformen. Den som lever få se.

Förutom denna bedrift har jag kommit fram till att jag med de arbetsgivare jag har haft hittills kommer att få pension från fem olika ställen (förra året var de sex men en försvann då förvaltningsavgiften översteg de 27 kronor som mitt pensionssparande uppgick till). Det kommer bli sjukt kul när jag ska börja plocka ut mina pensioner. Bara hoppas att förvaltarna och pengarna finns kvar. Jag kommer antalgigen gå back då aviseringsavgifterna mest sannolikt kommer överstiga de ynka kronor som jag skall få från varje pensionsavtal.

Förutom insikten av att det gäller att leva hårt och ha sjukt kul så man slipper uppnå pensionsålder så har jag diskat en veckas disk och röjt undan lite i min hall så att man nu kan skönja golvet. Sjukt dålig investering att lägga in klinker för att sedan täcka golvet med skräp, verktyg, kläder och skodon. Framförallt skodon. Nog för att skor och stövlar är som balsam för min sargade själ men måste de ligga överallt? Måste de gå sönder så fort man går utanför dörren? Måste stilettklackarna fastna överallt och måste lädret fläkas upp av gatstenen? Måste de bli leriga och dra in massa grus? Kan de inte bara bygga den där skohyllan jag drömmer om och snällt hänga och ställa sig där i den perfekta ordning som finns i min hjärna? I väntan på att de tar sig i kragen så ligger stövlarna i en hopplös oordning hopplöst dammiga och sandiga i min hopplöst ostädade hall. Det enda positiva i det hela är att hallampan nu slutligen, efter en kort och tveksam karriär, har sagt upp sig för gott så att jag åtminstone slipper se eländet.

Och sen då vad gjorde jag med resten av denna oändligt långa dag? (För den här dagen har varit lång. Om långfredagen blir längre än idag vet jag inte om jag orkar uthärda till lördag.) Jo jag har dessutom lyckats missa två bussar och satt Sus-bus i skiten. Men delad misär är dubbel misär och lite kaffe på det så var Sus-bus nöjd. Att vi dessutom hann gå på systemet var ju inte fel det heller så nu kan långfredan vara hur lång den vill. Inte nog med att vi missade bussen till stallet så blev min vapendragare lurad på ridningen och fick borsta en lerig häst och sedan stå och titta på medan jag red. Som grädde på moset så såg jag till att vi missade bussen hem också. Det märkligaste av allt är att Sus bara ler.

Att döma hunden efter håren.

Igår knallade jag i på en väskbutik på väg hem från stallet. De lockade med färgglada handväskor för halva priset så de fick skylla sig själva att de fick en skitig och hästig kund i butiken. Expediten log ett överdrivet vänligt leende och frågade med ett misslyckat försök att dölja hennes oro om jag behövde hjälp med något. Nej jag tittar bara sa jag och njöt över situationen.

De båda kvinnorna som arbetade i butiken följde varje steg jag tog och var förstås livrädda att jag skulle skita ned deras fina väskor. Jag hade faktiskt tvättat händerna så de hade inget att oroa sig för men jag kan förstå deras farhågor. Jag började förstrött att titta på plånböcker. Min egen slitna barnplånbok i rött fuskläder passar inte en kvinna i yngre medelåldern och kanske är det dags att börja använda tantplånböcker i äkta skinn funderade jag medan jag tummade på de hopplöst trista börserna.

Expeditetn ville så hemskt gärna hjälpa till så jag var hygglig och lät henne göra det. Jag behöver en ny plånbok deklarerade jag. Expediten log sitt påklistrade leende, gav mig en snabb granskande blick och tog fram den absolut mest trista och androgyna plånböckerna av dem alla. Hon gjorde alltså två felaktiga antaganden: 1) att jag var lesbisk, 2) att jag, bara för att jag var lesbisk (vilket jag alltså inte är), hade dålig smak. Näää den är tråkig sa jag. Expediten tog fram en inte fullt lika vederstygglig plånka men likväl en atteralj som inte under några omständigheter som helst skulle få följa med mig ut på stan.

Jag lämnade slutligen butiken med en keps för 49 kr. Inte en rosa keps med paljetter utan en fullständigt anonym keps utan några som helst finesser. Jag insåg att jag genom detta köp just hade gett expediten 2 av 2 rätt: 1) jo jag måste nog vara lesbisk ändå och 2) jo dålig smak har jag visst.

Så jag bestämde mig för att snart besöka butiken igen. Då iförd paljettklänning och lösögonfransar.

En hopprumpa is what I need

Felicia den envisa lilla rackaren som har lite väl lätta bakben (sparkade mot mig igår) är bara för söt att motstå. Jag måste banta ned mig så att jag kan rida ponny. Så enkelt är det.

När Felicia vid en av de första ridturerna sparkade och bockade och nonchalerade den unga ryttarinnans försök att få Felicia att inse meningen med botgöring så log jag. Inget elakt hånflin utan ett kärleksfullt leende. Hennes pigga New Forrest -ögon, energi och envishet påminner allt för mycket om min Cindyplutt, fast Cindyplutt var ingen plutt direkt. En stor, bärig och välväxt dam. Men ändå. Jag känner så väl igen energin och viljan. Den måste bara ledas in på rätt spår. Och då kan det bli hur bra som helst. Det är lite som när den missförstådda förortsungen slutar upp med att använda all frustration och kraft till illdåd och istället fokuserar på att göra musik eller spela fotboll eller vad som helst. Då kan det bli riktigt bra.

Det kan alltså vara värt att sluta äta för att kunna rida ponny. Jag pratar inte om att rida tröga Shettisar eller stelbenta fjordingar utan ponnys med motor och vägvinnande steg. Ponnys med glimten i ögat och hopprumpa. En sådan ponny vill jag ha.

Rök dig fri prettostämpeln

Det finns få saker som passar så illa ihop som sjukvård, barn och djur i samma kontext som ciggaretter. Men ändå så är de nästan varandras synonymer. Hur många gånger har man inte sett sjukvårdspersonal stå och huttra på parkeringar utanför lasarett och vårdhem med en cigg mellan sina canerogena fingrar? Eller hundägare som går med en cigg i ena handen och jycken i den andra så att röken sprider sig i lagom höjd med hundens nos?

Jag som hänger en del i stallet reagerar på hur många inbitna hästmänniskor det finns som röker. Dessutom tycker jag mig se ett direkt samband mellan hästfolk som jobbar med barn, ungdomar och sjuka och ciggaretter. Ju mer man sysslar med djur, sjuka och barn ju mer röker man. Är det för att kompensera för den präktighet man ofrånkomligt drar på sig som uska, barnskötare och ridskolelärare som man måste suga i sig tjära och kemikalier i mellan åt och helst framför just barnen, de cancersjuka och djuren? För att förstöra illusionen om svennebananprettoheten. Är det för att visa att man minsann också vågar leva on the edge?

Eller är det miljön? Man blir ju som man umgås. Tar kollegorna rökpausar stup i kvarten är det ju dumt att inte själv passa på att få lite betald ledighet och en förtidig död på köpet. Eller så är det så fruktansvärt trist att jobba med sjuka, barn och djur att t.o.m. en rökpaus i snålblåst och frysgrader verkar kul? Eller, mest troligt faktiskt, så är de utskickade av den store onde cigarettkungen. Deras hemliga uppdrag är att göra alla försvarslösa sängliggande, barn och djur till passiva rökare. När de har trillat dit börjar uskorna, barnskötarna och hunddressörerna plötsligt använda Nicotinell och nikotinplåster! Sjuklingarna tvingas rulla i sina rullstolar och med dropställningen på släp iväg till kjosken för att köpa cigg för de pengar de inte har (för de blev ju givetvis, för säkerhets skull, utförsäkrade redan innan de blev sjukskrivna.) Spädbarnen köper cigg under bordet på Barnens Hus och djuren ja de finner ingen annan råd än att äta upp spädbarnen för att få i sig lite nikotin. Allt detta händer medan uskor, förskolelärare och ridlärare rått hånskrattar och den onde cigarettkungen dyker i sitt valv fyllt med guldmynt.

Eller så känner man sig så otillräcklig som människa där man utkämpar en lönlös kamp mot politiker, nedskärningar, sjukdom, hästbajs och osnytna ungar att man i sin bedrövelse försöker pina sig ihjäl långsamt. Varför inte bara amputera huvudet med en slö skridsko? Det går lite snabbare och är mycket billigare och så drabbar det inte omgivningen.

Rekryteraren den allsmäktige

Få personer är så respektingivande som rekryteraren. Personalvetare, HR-konsult, personalare och intervjuare - kärt barn har många namn. Men oavsett vilket alibi de använder sig av så är de inte mer eller mindre än rekryterare. Det spelar ingen roll hur de försöker att mjuka upp sina identiteter med snälla nykonstruerade titlar - deras aura av allsmäktighet avslöjar dem på en landstingskorridors avstånd.

Jag har haft privilegiet att vid några tillfällen träffa några av dessa HR-konsulter/personalvetare/rekryterare. Och att försöka charma dem med mitt sockersöta leende (nämnde jag att jag är ödmjuk också?) är inte alls lika lätt som över en storstark vid stora baren på Plaza har jag upptäckt. Det hjälper nämligen inte att prata och le (eller att bara le) - man ska även formulera så klockrena svar som möjligt. Tro nu inte att jag sitter och förfinar sanningen inför slipade HR-konsulter eller rent av ljuger dem rakt i ansiktet. Jag skulle hellre ljuga för Bin Ladin än en rekryterare. Rekryteraren är nämligen ett fantastiskt släkte. De har, for a start, lasersyn och minst ett extra sinne. De ser världen i femdimensionellt och de vet allt om dig innan de ens har läst halva ditt CV. De är bättre människoläsare än den mest rutinerade psykologen och är på det stora hela ganska beundrandsvärda.

Så nej nej nej - att sitta å ljuga för en rekryterare är dödsdömt. Inte ens en liten överdrift kommer man undan med. De ser vid första anblicken av ditt patetiska du att du brukade mima till Carola iförd din mormors bh och sedan hotade lillebrorsan med taolettmullning om han skvallrade. Hon (för det är alltid en hon) vet innan hon ens lagt ditt namn på minnet att du snattade en Hubba Bubba på Vivo i tredje klass. Hon ser igenom dig, läser dig, känner dig. Så det där med att "alla överdriver väl lite på CV:et" tror jag inte på. Det kanske funkar när man knallar ned på Lasses Ved och Porr och handar över ett handskrivet CV på en post-it lapp och frågar om man får hoppa in extra på lagret. Men inte ens den minsta lilla försköning av dina meriter passerar en rekryterare obemärkt. Nej inte ens den vitaste lögn fungerar när du träffar HR-damer med en (på grammet och millimetern) lagom stor cykelring på magen på den annars så sunda Friskis och Svettis-kroppen, iklädda en stilren (men inte för elegant) kavaj i diskret tyg och färg, en precis lagom dyr skarf och med exakt så mycket make-up att ingen kan klandra dem för att vara vare sig utspökade eller tråkiga. Dessa mäniskor representerar den perfekta svenska förvärvsarbetaren. Det är bara det att de är liiiite bättre än alla andra. Lite mer än lagom. En arbetsgivares dröm.

Så nej - man skarvar icke ostraffat för en rekryterare. Däremot gäller det att kunna leverera just det svaret du egentligen vill leverera utan att börja stamma, tappa ord och glömma bort dig eller snåra in dig i en märklig diskussion om parallellen mellan samernas situation i Nordjämtland och upproren i Libyen (vilket antagligen är betydligt mer intressant än hur du hanterar stress men inte just på antsällningsintervjun). Det är det som är sporten. Att komprimera det myller av tankar som rör sig i ditt huvud till något begripligt. Eller i andra fall, att klämma fram något vettigt ur det vakuum som din hjärnbalk plötsligt har förvandlats till.

Konsten att briljera på anställningsintervjun är lite som konsten att leva - det gäller att klämma ut så mycket bra som möjligt under en försvinnande liten tid. Det gäller alltså att inte slösa bort din dyrbara tid på att svacka med blicken och att snacka skit.

Who can standing over life? Eller gangstaraplyrik från en vilsen 14-åring.

När jag var 14 och låg på heltäckningsmattan i biblioteket och dunkade Coolio kände jag mig som teensen i Parkmoth High School i Dangerous Minds. Rytmen i låten synkade perfekt med slagen från mitt oförstörda hjärta och gangstarapen passade så väl in i min livsstil som ponnytjej på den svenska landsbygden. Jag låg på en heltäckningsmatta i min fem storlekar för stora adidasdress och drömde om äventyr på en kontinent på andra sidan havet.

Kanske var det orden "They say I got ta learn, but nobody's here to teach me, If they can't understand it, how can they reach me?" som gjorde mig till en låtsasgettosmurf på en heltäckningsmatta i en gammal prästgård på den uppländska slätten? För vem känner sig inte missförstådd? I synnerhet om du är en underutvecklad överaktiv 14-åring som inte har någon som helst aning om hur man målar ögonbrynen.

Men mest tror jag att det var refrängen som fick mitt tonårshjärta på fall:
"Who can standing over life in a Gangsta's paradise?".
Förutom att han inte sjunger så.

Jag har insett att texten lyder "Been spending most our lives living in the Gangsta's Paradise".

Vilken oerhört trist upptäckt. Min barndom är en lögn. Jag känner mig tom och lurad. Men mest av allt är jag besviken på Coolio som inte alls är så cool och djup som jag trodde. Men jag tänker fortsätta låtsas att min version är den rätta och att alla andra hör fel. Jag tänker även fortsätta låtsas att Julio Iglesias faktiskt sjunger att "Monica kommer seeeen".

Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me

Lite som att föda barn...

Jag har gjort något ofattbart stort och fint idag. Jag har sorterat papper. Jag har ordentligt placerat brev från Pensionsmyndigheten (där de informerar mig om att jag istället för pension kommer få ett kravbrev för 40 års administration) och värdebesked om att PPM-fonderna har sjunkit med 1500 % och besked om att de 3 kronor jag hade i insparat i tjänstepension (under avtal med pedagogiska och självklara namn såsom BTPK, ITP1, KAP-KL, PA-KF och SAF-LO administrerade av bolag med betydligt trevligare namn såsom Fora, Bliwa, Collectum och Alecta placerade i fonder förvaltade av en uppsjö olika fondbolag) har sjunkit till 2 kr och 50 öre i rätt flik i Pensionspärmen. Jag har flitigt använt hålslagaren och satt in bankpapper, försäkringspapper, fakturor avtal och CSN-papper under rätt flik i rätt pärm. Förstår ni vilken bedrift det är?

Att sätta igång med sortering av viktiga (typ betyg) och oviktiga (typ kontoutdrag från -97) papper är nämligen mest troligt det svåraste en människa kan förmå sig att göra. Men få saker är så saliggörande som känslan av att ha ordning på de horder av papper vi dränks av. Så det kan vara värt kraftansträgningen det innebär att ens närma sig tanken att börja sortera bland den mindre tallskog i pappersform som du förvarar på logiska och ologiska ställen överallt i hemmet. Det krävs dagar och veckor, i bästa fall, och månader, decennier och år, i sämsta fall, av mental förberedelse. Flytt och död kan vara en naturlig, men inte nödvändigtvis fungerande, piska. Men medan du väntar på död eller flytt så växer det dåliga samvetet över de osorterade viktiga och oviktiga papperen för varje nytt papper du lägger till högen av blanketter, bankpapper, försäkringsbrev och kvitton från ICA Nära.

Har du tur hamnar du i Lyxfällan och får dina papper noggrant sorterade och insatta i fina pärmar av en sträng privatekonom från TV3 samtidigt som du får dina 15 minutes av förnedring inför en miljon hånleende svenskar som förnöjt skakar på sina självgoda huvuden och ojar sig av förakt för ditt moraliska förfall. För få saker får Svennebanan att må så bra som att få bekräftat att det "finns de som är värre". Får de det dessutom serverat i lättsmält reklam-tv-format kan de med gott samvete tömma barnens spargrisar och spontanshoppa en platt-tv i trygg förvissning om att det minsann finns de som är värre.

Alla har dock inte privilegiet att blotta sina dåligt sorterade papper för en TV-kamera och en lismande befolkning av medelmåttor med brustna drömmar. Är du en av de otursdrabbade som förgäves väntar på att Charlie och Mathias ska knacka på dörren så har du inte mycket annat att välja på än att lämna sorteringen till ditt dödsbo. Eller (om du mot all förmodan tycker om dina anhöriga) ta tjuren vid hornen och börja sortera. Jag vet - det är trist och tråkigt. Det är plågsmat och fruktansvärt...
...men ändå alldeles alldeles underbart. Lite som att föda barn antar jag.

Livet är för kort för hundskit.

Jag har varit en dålig bloggerska, en frånvarande och hemlighetsfull bloggerska. Lite mentalt frånvarande är jag väl mer eller mindre hela tiden så inget nytt under solen (eller kjolen för den delen). Och hemlighetsfull är jag nog för jämnan. För vad avslöjar jag på den här bloggen egentligen? Ingenting faktiskt. Inget av värde i alla fall. Det mesta som väcker något intresse i huvudtaget är bara ljug, skryt och kraftiga överdrifter. Någon annans liv kryddat med en sjuk fantasi av en drömmande stackare som sitter i en skyffe i Norrlands inland.

Förutom mentalt frånvarande och hemlighetsfull så har jag faktiskt varit onödigt improduktiv när det gäller bloggandet den senaste tiden. Det erkänner jag. Mina tankar har varit upptagna med annat. Jag har, vid ett flertal tillfällen, tänkt att jag skall sätta mig ned och ordbajsa lite men det har varit tvärstopp i kanalen. Laxerande medel i form av kloka ord från Ikeapoeter, gettosmurfar i Fittja och kvällslektyr av världsklass har inte hjälpt. Inspirationen har varit lika bortblåst som mitt hopp om Mats Odell.

Jag brukar annars finna romanstoff i de mest tråkiga sammanhang och idéer för blogginlägg kan komma från en torkad hundskit i Badhusparken. Men de kommer slarvigt invrappade i brun kartong och det saknas oftast en skruv när man skall snickra ihop skiten. Halvbakade idéer i ocharmiga förpackningar levereras för ofta för att jag skall kunna göra något av dem. Därför har jag satt upp en skylt om att reklam och dåliga idéer om hundskit undanbedes. Det har varit en lättnad måste jag erkänna. Sopberget har minskat radikalt.

Jag skulle egentligen behöva skriva hela dagarna för att få utlopp för alla märkligheter som rör sig innanför min, till min stora fasa numera rynkiga, panna. Men om jag satt och skrev hela dagarna å andra sidan så skulle jag inte ha något att skriva om. Intrycken och idéerna kommer från världen där utanför. Utanför mitt kök. Ibland tänker jag att jag borde ha med mig ett block och skriva ned alla idéer som dyker upp i hjärnbalken eller i tån eller i hjärtat. Men jag hatar att skriva för hand. Det går vansinnigt långsamt och mina till en början jämna och fina bokstäver blir snart ett obegripligt kludd och jag får snabbt kramp i handen. Jag är därför djupt rörd över att ni har skapat "skrivplattan" åt mig. Jag är tacksam på riktigt men lite fräckt var det av er att kräva betalning för den. Som att ta tillbaka en present ungefär. Vem fan gör det? Så jag tackar allra ödmjukast men säger ändå nej tack i väntan på miljonerna. Eller fins det någon som känner för att sponsra en missförstådd författarsjäl månne?

Äh skit i skrivplattan, det blir ingenting av mina skrivaridéer ändå. De hinner glömmas bort i farten. Det viner i öronen alldeles för mycket för att jag skall höra tankarna klart och minnet är alldeles för kort. Livet är för kort. För kort för att ältas bort, för kort för att ångras. För kort för att inte göra som man vill, för kort för att inte våga. Och alldeles för kort för att diktas bort.

Ny världsordning - ja tack.

Det är intressant, nyttigt och lite läskigt när saker ställs på ända och världsordningen rubbas. När diktatorers oinskränkta makt hotas och byns ICA handlare får konkurrens från Lidl. När u-länderna börjar ställa krav gente väst eller när klassens tönt blir snygg. När fler och fler afrikanska kvinnor blir framgångsrika entreprenörer eller när stallhierarkin rubbas. När öst blir det nya väst och när köksfascisten till fru får konkurrens från den plötsligt matlagnings intresserade mannen.

När maktstrukturer krackelerar och stoltheter hotas skapas floder av ångest och aggression. Men det är oundvikligt. Status och pondus måste förtjänas och inte upprätthållas av hävd. Utvecklingen har gått så långt att det till och med nästan kan börja skönjas på den svenska arbetsmarknaden. Små små tecken på att först inte alltid är stört. Det är jobbigt när timanställda, praktikanter, inhyrda och vikarier plötsligt börjar räknas. När deras ställning som tillfälliga inte längre hindrar dem från att ta plats. Det gör ont som satan men är på tiden. Tillfälligt anställda i alla städer - förena er!

I väntan på genombrottet.

Är precis hemkommen från en biokväll med systrarna Larsson. Änglagård Tredje gången gillt var helt ok men saknade drama. Inga mord, otroheter, skandaler eller nyupptäckta oäktingar och bara ett ynka slagsmål. Lite lamt måste jag säga. Skärp dig Nutley! Men vackra bilder från den svenska landsbygden värmer alltid hjärtat och Helena Bergström och Rikard Wolff är jävligt snygga. Att nästan vara ensam i salongen med en stor låda popcorn i knät och benen över sätet framför är inte fel. Inte heller tapeterna i salongen var tokiga (vilket kanske säger en del om spänningsnivån på filmen). I vilket fall som helst så bestämde vi att just en sådan petite biosalong med 28 platser är vad vi ska ha i vårt palats när vi är rockstjärnor. Carso kan nu hjälpligt spela 3 låtar på bas och frugan har kunnat sjunga. Gettosmurfen har lovat att söka "Starta eget bidrag" för att starta ett rockband och jag kunde läsa noter när jag var 10. Vix spelar munspel och kinesen är snygg. Vad mer behöver vi?

Annars händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jag tar det lite piano och samlar energi inför the big break through vilket, enligt mina beräkningar, bör komma vilken timme som helst. Förutom att vi är på god väg att bli rockstjärnor, att vårkänslorna och det obligatoriska firandet av livet i diverse konstellationer och sammanhang har börjat samt att jag ska gå med i en bilpool så har jag alltså intet att rapportera.

Same shit different name.

Det pratades om TV 4:s kommande castande för nästa säsongs Bonde söker fru vilket i år skall inriktas mot renbönder. Same söker fru is da shit alltså. Same shit different name om du frågar mig.

PK tjejerna på P3 tyckte i alla fall att TV 4 exploaterar samerna. (När samer och exploatering används i samma andemening förs mina tankar mer till den sönderbetade fjällnaturen men det är jag det.) Hur som helst så tror jag att samerna mår bra av lite exploatering. Vem mår inte bra av det? Vem vill inte ha sina 15 minutes of fame liksom? Är det inte hög tid för samerna att äntligen få ligga i tv?

Att exploateras är inte alltid av ondo. För hela yrkesgruppen bönder har exploateringen genom TV 4:s "succéserie" gjort det coolt och manligt att mjölka kor och köra traktor. Bondens töntstämpel har blivit borttvättad och bilden av den sexiga bonden har ersatt den fåtaliga tölpen med John Deer keps.

Varför inte gå all in och köra en Same Big Brother? 10 samer i en kåta och fri tillgång på sprit. Det vore nåt det.

Liten Karin känner sig sliten.

Nä alltså nu är det inte kul. Usch och fy. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha f*ckat upp ryggen. Det kan bara inte vara så. Jag ska ju rida Grand prix snart så det här går ju int. Men det strålar illa mot vänster benet och nej nej nej det är inte diskbråck. Och att jag har haft ont från och till länge nu är en illusion. Jag är ung, frisk och stark som få. Oslagbar och oknäckbar...

...och liten. Väldigt väldigt liten. Just idag. Men i morgon är en annan dag. Och jag säger som Caroline af Ugglas:

"Imorgon så är jag bra
Ja, då ska jag säga ifrån
Och inte sitta här som ett fån
Jag ger igen imorgon
Imorgon är en annan dag

Det är så mycket, så mycket jag ska
Och göra saker som är bra
Men kanske inte just idag
Jag tror imorgon blir en bättre dag
Åh, imorgon blir en bättre dag..."

...och då ska jag sjunga Kentas hit för full hals så att grannarna får spader:

"Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer"

Du är inte bättre än din fulaste fondtapet.

Det är fult att vara avundsjuk. Jag vet. Men jag är avundsjuk. Jag är väldigt avundsjuk på fina människor och deras fina hem. Alla dessa flotta, exklusiva, moderna, futuristiska hem med högt i tak och med smakfull avskalad inredning från Mio. ALLA, precis alla, bor i nyrenoverade lägenheter med tapeter som inte kommer från Rusta och färg som inte kommer från ÖB. Alla dessa människor saknar blekgula tyglampor från 1965 och inte en enda har legat och dött på deras parkett.

Men det är inte det värsta. Nej det värsta är inte att dessa hem är så mycket flottare än mitt hem. Så mycket fiiinare. Nej det värsta är att invånarna i dessa eleganta våningar inte har brutit en enda nagel för att få det. De har inte spillt en enda droppe svett. Inget blod, inga trasiga knogar, ingen målarfärg i håret, inga söndertrasade jeans. De där underbara hemmen bara finns där. Som hämtpizza. Ingen ansträgning och inget slipande. Framför allt - inget j*vla slipande. Men vänta nu kanske du tänker. Nu är hon väl orättvis och dum ändå? Vi har minsann fått kämpa för våra högblanka köksluckor. Ha! Det kan du va säger jag då.

Slipa och alla dess verdervärdiga böjformer är kanske de fulaste orden i världen. Ord som slipa och slipande har kanske en helt annan innebörd för mig än vad det har för dig. Antagligen så har de det. Mest troligt faktiskt. För mig är dessa ord lika fula som kånkelbär.

Trots att jag har slipat mig farligt nära till döds så har jag ändå inte alls fått till det som i Miokatalogen. Men vänta nu - jag vill ju ha det så här! Jag vill ha snällt gammelrosa köksluckor och tomatröd klädhängare. Men ändå. Tänkte jag fel? Har jag gjort fel? Ja jag tror det. Det känns som att jag har gjort något oerhört fel. Jag har brutit mot inredningsreglerna. Jag har trotsat Timell och Plaza Interiör. Jag är en dålig människa.

I brist på stilsnobbarnas godkännande kan jag i alla fall glädja mig åt de goda vitsord som de två 20-åriga flickorna, som satt och smuttade på varsitt glas vin hemma hos mig en tidig söndag morgon, så generöst gav mig. De ääälskade min lägenhet. De tittade fascinerat med stora blå och rödsprängda ögon på de röda ljusslingorna och hyllorna med pumps i hallen. För de personer som ligger bakom den tragiska statstiken över ungdomsarbetslöshet så bor jag bra tydligen. Riktigt bra. Men det gills liksom inte. Som att få tummen upp av en uteliggande T-sprits alkis när man bjuder på sitt hembryggda vin. När man egentligen vill ha mvg av Carl Jan. Otacksam? Ja. Men jag är 80-talist. Glöm inte det. Det är inte mitt fel. Min narcissistiska personlighet är en kromosonfel som vi 80-talister lider av. Det kan ha att göra med att vi slickade på de där Bequerelindränkta gungställningarna. Men jag vet inte.

Slutsatsen är (åter igen) att gräset är grönare på andra sidan staketet. Du är inte bättre än din fulaste fondtapet och vad som räknas är skillnaden i braighet mellan dig och dina med- och motspelare. Livet är en Idoluttagning och jag hann inte sjunga upp. Det känns orättvist på något vis. Kanske måste jag sms:a låna och köpa en fläkt i rostfritt stål. Det skulle alldeles säkert göra mig till en bättre människa.

Exotiska öar och stenhård salami. Eller: Va fan gör man en måndag?

Sura uppstötningar är fan äckligt alltså. Speciellt de med salamismak. Den sista till synes osäljbara salamin har legat i ett skåp i några månader och under tiden blivit hård som ett slagträ. Jag insåg att jag inte kommer att sälja den (inte ens på Blocket) och efter att noga ha vägt för och nackdelar har jag beslutat mig för att inte ge bort den i present. Den kan missförstås. Därför drog jag fram fogsvansen och gav mig på matbiten. Jag stoppade in en bit i munnen och spottade och fräste ett tag senare då jag brutalt insåg att det pepparpepprade skinnet ramlade av korven i torra bitar och nog inte alls var avsedd för förtäring. Det var äckligt och traumatiskt. Men varför gör de så här mot mig? Varför kryddar de skinnet om det inte är ämnat för förtäring? Som att vaniljsockerpudra semelkartongen istället för semlan. Skumt.

I alla fall så åt jag några skivor till kombinerad frukost, lunch och middag. Mådde sedan skit och har sedan dess svultit. Bus (Barn och ungdomssektionen) har för salamipengarna (och en sista gång - salami görs inte av nedmalen gammal ridskolehäst) köpt en lurvig liten skrutt med det trevliga namnet Felicia. Felicia har av den ogenomträngliga pälsen, den trinda magen och avsaknad av muskler att döma levt ett stilla liv i en snödriva den senaste tiden. Och det är ju inte Felicias fel. Felicia blir säkert jättefin efter lite omsorg, träning och civiliserade levnadsformer. På riktigt så tror jag det. Hon är en New Forrest och de brukar ju vara hyggliga. Dessvärre har stallets ungdomsliga bestämt att stallets korvsäljande barn ska få döpa om Felicia. Och gärna till ett namn som påminner om salamiförsäljningen!!! Herregud! Stackar Felicia! Och stackars mig! Framförallt stackars mig. Stackars mig som kommer att påminnas om dessa vidriga och mycket intensiva salamiuppstötningar varje gång jag är i stallet. Jag väljer att se det som ett hån. Ett hån mot Felicia och ett hån mot mig. Missförstå mig rätt - det är kul att ungarna engagerar sig men ärligt - jag litar faktiskt inte på ett gäng 8-åringars omdöme när det gäller att döpa en häst. Speciellt när namnet gärna får påminna om salamiförsäljningen. Hon kommer ju få heta Korv-Maja eller Salamina så enkelt är det ju.

För övrigt så påminner Felicia misstänkt mycket om hästarna på Gräsö. Inget ont sagt om Gräsö - det är en idyllisk ö i den norduppländska arkepelagen. Gräsö är dock mer märklig än norduppland i allmänhet. De få metrarna till fastlandet till trots har denna ö nämligen utvecklat en egen och världsunik fauna. Likt Australien har sina kängurus och aboriginer har Gräsö sina sextåiga katter och speciella urbefolkning. Om ni inte tror mig så är ni välkomna att åka dit. Det går en färga från Öregrund. Förutom sextåiga katter så har de extremt lurviga och halvt förvildade New Forrest ponnyer och en gladlynt urbefolkning som har en förkärlek för att springa nakna och att suga på snöslask med en touch av grisblod. Varför åka till Borneo - åk till Gräsö. Det är minst lika exotiskt. Tro nu inte att jag har något emot Gräsö, dess lurviga, sextåiga och nakna invånare. Tvärtom.

Frihet, jämlikhet och systerskap.

Lyssnar på Lady Gagas nya Born this way. Det låter skit än så länge men man vänjer sig väl. Det brukar ju vara så. Tänker på Jossan som kom hem en dag och sa att hon hört Gagas senaste och att den var fruktansvärt dålig. Låten i fråga var Bad Romance. En vecka senare ca hade Jossan lagt upp hela texten på sin blogg och transan från västs dåliga romans dunkade ur högtalarna 24-7.

Är lycklig att jag en lördag som denna är ganska pigg. Eller i alla fall piggare än gårdagen. Vilket är tur för igår var en meningslös dag. Helt och hållet faktiskt. Jag spenderade mestadels av dagen i sängen förkyld och full av självömkan. När jag är förkyld, har huvudvärk, är bakis, är magsjuk eller lider av någon annan fruktansvärd åkomma så kan jag inte göra någonting. Det är hemskt och fruktansvärt. Jag kan inte ens titta på tv. Eller jag kan framför allt inte titta på tv rättare sagt. Det blir som att uppleva tv på riktigt som de så klatschigt säger på reklamen. Karaktärerna från rutan tränger sig på och det blir i 3D på ett obehagligt sätt. Som att kliva in och tvingas uppleva The Shining live ungefär. Inte alls kul faktiskt. Jag blir illamående och måste fly till mitt tysta sovrum. Så det är synd om mig bara så att ni vet.

Fast nu kan jag skönja ett svagt ljus i slutet av tunneln. Ljuset kommer från andra sidan stan, i närheten av Ica Matmästaren tror jag. Det vankas Frihetsfest. Frihet - vilket underbart ord. Och vad passar bättre än Frihetsfest en dag som denna när galningen Mubarak äntligen tagit sitt förnuft till fånga och retirerat? Som sagt det finns hopp om livet och ljus i tunnelns slut. I kväll blir det glamfest med frihet, jämlikhet och systerskap som tema.

Den store, Den trebente och Den lille.

De accepterar varandra med samma entusiasm som barn uppvisar när de tvingas inse att halvsyskon, plastsyskon, låtsasmammor och styvpappor är där för att stanna. Accepterar utan våldsamma protester men heller inte med gillande, precis som att sossarna måste acceptera Reinfelt. Statskupp är ingen bra idé helt enkelt. Det betyder inte att de inte har börjat ifrågasätta demokratin som idé men de inser att det ändå nog är det minst dåliga alternativet. De accepterar alltså varandra men det betyder alltså inte att de tycker om de nya familjemedlemmarna. Inte heller att de direkt ogillar varandra. De har, efter en och annan dust, många misstyckande blickar och en hel del protester, lärt sig att gilla läget. De inser att det andra alternativet - att gå på rymmen - är betydligt otrevligare. Så nu samsas de snällt om mat, husrum och framför allt matmor på en nätt yta på 300 kvm med tillhörande trädgård. Det råder ingen platsbrist med andra ord, förutom i matmors knä förstås. Sängen rymmer gott och väl dem alla fyra men så intima ämnar dessa egensinniga herrar inte att vara med varandra. Det finns gränser för kamratskapligheten. Den oskrivna regeln är en armslängds (ca 10 kattalnars) avstånd. Minst. Inte bara katterna utan även mamma har något motvilligt accepterat situationen. Hon fick nämligen utan att be om det vårdnaden av min ena brors numera trebenta katt Gorbatjov "Gorby" som för övrigt ser ut som Jeddi (ursäkta stavningen) i Star Wars för ett antal år sedan. Skälet var inte att bror hade tröttnat på missen utan att katten som lider av diverse bokstavskombinationer rev lägenheten - varje dag. Efter några månader var det inte charmigt längre och framför allt var det synd om djuret som inte kunde aktiveras nog mycket på 2 rum och kök. Gorby och mamma levde ett gott liv tillsammans tills i somras då familjen plötsligt och utan förvarning fördubblades. Det hölls nämligen sommarkollo på prästgården för min näpna minimisse Rolf "Rollo" och min största (iaf äldsta) brors gigantiska men försynta och sjukt håriga Fritts "Fritte" som stoltserar med att som ungkatt blivit Best in show. De två till utseende och sinne så olika kattpojkarna trivdes så bra på prästgården att de fick stanna kvar. Det var resultatet av två oberoende beslut fattade över värdinnans huvud. En iskall beräkning och tilltro till min mammas godhet (iaf från min sida, varför Fritte "råkade" bli kvar får min bror svara för, klart är iaf att Fritts noga ser till att inte bli inklämd i en bil och återförd till en trång lägenhet på stureplan och vem kan klandra honom?). Så nu är de alltså tre stycken att dela på mammas kärlek och uppmärksamhet. Men de behöver inte oroa sig för den räcker med råge till dem alla tre. Gorby har varit skeptisk och är fortfarande rädd att nykomlingarna skall stjäla hans mat med resultatet att Gorby äter upp allas mat för säkerhets skull. Nej han är inte slank den katten men imponerande smidig mtp sina tre ben och trinda mage. Rolf är inte stor i maten men desto större i orden. Han ser till att han hörs genom hans så välbekanta "Ne-ee", "Näää" eller bara ett kort "Ne". Det bästa med Rollo är ändå att han troget håller sig till sin "riktiga" mamma, nämligen mig, när jag finns att tillgå. Missen sitter vid min sida, åker färdtjänst på axeln eller sitter på golvet och blänger på mig dagarna i enda. Om jag blir irriterad och less? Absolut inte! Rollo är min störta kärlek. Så stor att jag helt osjälviskt lät honom flytta över 40 mil ifrån mig.