Den store, Den trebente och Den lille.

De accepterar varandra med samma entusiasm som barn uppvisar när de tvingas inse att halvsyskon, plastsyskon, låtsasmammor och styvpappor är där för att stanna. Accepterar utan våldsamma protester men heller inte med gillande, precis som att sossarna måste acceptera Reinfelt. Statskupp är ingen bra idé helt enkelt. Det betyder inte att de inte har börjat ifrågasätta demokratin som idé men de inser att det ändå nog är det minst dåliga alternativet. De accepterar alltså varandra men det betyder alltså inte att de tycker om de nya familjemedlemmarna. Inte heller att de direkt ogillar varandra. De har, efter en och annan dust, många misstyckande blickar och en hel del protester, lärt sig att gilla läget. De inser att det andra alternativet - att gå på rymmen - är betydligt otrevligare. Så nu samsas de snällt om mat, husrum och framför allt matmor på en nätt yta på 300 kvm med tillhörande trädgård. Det råder ingen platsbrist med andra ord, förutom i matmors knä förstås. Sängen rymmer gott och väl dem alla fyra men så intima ämnar dessa egensinniga herrar inte att vara med varandra. Det finns gränser för kamratskapligheten. Den oskrivna regeln är en armslängds (ca 10 kattalnars) avstånd. Minst. Inte bara katterna utan även mamma har något motvilligt accepterat situationen. Hon fick nämligen utan att be om det vårdnaden av min ena brors numera trebenta katt Gorbatjov "Gorby" som för övrigt ser ut som Jeddi (ursäkta stavningen) i Star Wars för ett antal år sedan. Skälet var inte att bror hade tröttnat på missen utan att katten som lider av diverse bokstavskombinationer rev lägenheten - varje dag. Efter några månader var det inte charmigt längre och framför allt var det synd om djuret som inte kunde aktiveras nog mycket på 2 rum och kök. Gorby och mamma levde ett gott liv tillsammans tills i somras då familjen plötsligt och utan förvarning fördubblades. Det hölls nämligen sommarkollo på prästgården för min näpna minimisse Rolf "Rollo" och min största (iaf äldsta) brors gigantiska men försynta och sjukt håriga Fritts "Fritte" som stoltserar med att som ungkatt blivit Best in show. De två till utseende och sinne så olika kattpojkarna trivdes så bra på prästgården att de fick stanna kvar. Det var resultatet av två oberoende beslut fattade över värdinnans huvud. En iskall beräkning och tilltro till min mammas godhet (iaf från min sida, varför Fritte "råkade" bli kvar får min bror svara för, klart är iaf att Fritts noga ser till att inte bli inklämd i en bil och återförd till en trång lägenhet på stureplan och vem kan klandra honom?). Så nu är de alltså tre stycken att dela på mammas kärlek och uppmärksamhet. Men de behöver inte oroa sig för den räcker med råge till dem alla tre. Gorby har varit skeptisk och är fortfarande rädd att nykomlingarna skall stjäla hans mat med resultatet att Gorby äter upp allas mat för säkerhets skull. Nej han är inte slank den katten men imponerande smidig mtp sina tre ben och trinda mage. Rolf är inte stor i maten men desto större i orden. Han ser till att han hörs genom hans så välbekanta "Ne-ee", "Näää" eller bara ett kort "Ne". Det bästa med Rollo är ändå att han troget håller sig till sin "riktiga" mamma, nämligen mig, när jag finns att tillgå. Missen sitter vid min sida, åker färdtjänst på axeln eller sitter på golvet och blänger på mig dagarna i enda. Om jag blir irriterad och less? Absolut inte! Rollo är min störta kärlek. Så stor att jag helt osjälviskt lät honom flytta över 40 mil ifrån mig.