Det är fult att vara avundsjuk. Jag vet. Men jag är avundsjuk. Jag är väldigt avundsjuk på fina människor och deras fina hem. Alla dessa flotta, exklusiva, moderna, futuristiska hem med högt i tak och med smakfull avskalad inredning från Mio. ALLA, precis alla, bor i nyrenoverade lägenheter med tapeter som inte kommer från Rusta och färg som inte kommer från ÖB. Alla dessa människor saknar blekgula tyglampor från 1965 och inte en enda har legat och dött på deras parkett.
Men det är inte det värsta. Nej det värsta är inte att dessa hem är så mycket flottare än mitt hem. Så mycket fiiinare. Nej det värsta är att invånarna i dessa eleganta våningar inte har brutit en enda nagel för att få det. De har inte spillt en enda droppe svett. Inget blod, inga trasiga knogar, ingen målarfärg i håret, inga söndertrasade jeans. De där underbara hemmen bara finns där. Som hämtpizza. Ingen ansträgning och inget slipande. Framför allt - inget j*vla slipande. Men vänta nu kanske du tänker. Nu är hon väl orättvis och dum ändå? Vi har minsann fått kämpa för våra högblanka köksluckor. Ha! Det kan du va säger jag då.
Slipa och alla dess verdervärdiga böjformer är kanske de fulaste orden i världen. Ord som slipa och slipande har kanske en helt annan innebörd för mig än vad det har för dig. Antagligen så har de det. Mest troligt faktiskt. För mig är dessa ord lika fula som kånkelbär.
Trots att jag har slipat mig farligt nära till döds så har jag ändå inte alls fått till det som i Miokatalogen. Men vänta nu - jag vill ju ha det så här! Jag vill ha snällt gammelrosa köksluckor och tomatröd klädhängare. Men ändå. Tänkte jag fel? Har jag gjort fel? Ja jag tror det. Det känns som att jag har gjort något oerhört fel. Jag har brutit mot inredningsreglerna. Jag har trotsat Timell och Plaza Interiör. Jag är en dålig människa.
I brist på stilsnobbarnas godkännande kan jag i alla fall glädja mig åt de goda vitsord som de två 20-åriga flickorna, som satt och smuttade på varsitt glas vin hemma hos mig en tidig söndag morgon, så generöst gav mig. De ääälskade min lägenhet. De tittade fascinerat med stora blå och rödsprängda ögon på de röda ljusslingorna och hyllorna med pumps i hallen. För de personer som ligger bakom den tragiska statstiken över ungdomsarbetslöshet så bor jag bra tydligen. Riktigt bra. Men det gills liksom inte. Som att få tummen upp av en uteliggande T-sprits alkis när man bjuder på sitt hembryggda vin. När man egentligen vill ha mvg av Carl Jan. Otacksam? Ja. Men jag är 80-talist. Glöm inte det. Det är inte mitt fel. Min narcissistiska personlighet är en kromosonfel som vi 80-talister lider av. Det kan ha att göra med att vi slickade på de där Bequerelindränkta gungställningarna. Men jag vet inte.
Slutsatsen är (åter igen) att gräset är grönare på andra sidan staketet. Du är inte bättre än din fulaste fondtapet och vad som räknas är skillnaden i braighet mellan dig och dina med- och motspelare. Livet är en Idoluttagning och jag hann inte sjunga upp. Det känns orättvist på något vis. Kanske måste jag sms:a låna och köpa en fläkt i rostfritt stål. Det skulle alldeles säkert göra mig till en bättre människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar