Jag tycker om att åka tåg. Jag gillar det rytmiskt dunkande ljudet från spåren och skramlet mellan vagnarna. Jag gillar att trycka näsan mot fönstret och se hur berg, sjöar, röda stugor, byhålor och Sveriges gröna guld passerar förbi.
Jag älskar att kunna gå till restaurangvagnen och inhandla föda under tiden som jag färdas mot nya äventyr. Jag tycker rent ut av bra om att spendera pengar i bistron och jag vågar nog nästan påstå att färdigrätterna som ska mikras i exakt 3 minuter är goda. Jag tycker om att dricka kaffe, sippa på en mellanöl och mula godis (för det får man när man åker tåg) medan landskapet utanför sveper förbi i 150 km/t. Maten får gärna vara lite småäcklig, kaffet beskt och ölen måste absolut serveras i en plastmugg med så vassa kanter att man skär sig i läppen. Det enkla, provisoriska och lite lumpna hör till. Ungefär som när man är på festival - campingen ska lukta skit och man ska bli jagad av Bajsmannen - annars är det inte på riktigt. Men för att känslan ska infinna sig så måste tåget rulla. Att fika i bistron när tåget står och väntar på perrongen är inte alls samma sak.
Jag gillar att diskret observera medresenärerna och att lyssna på deras konversationer och överhöra deras mobilsamtal. Jag tjuvläser deras tidningar, spanar in deras skor och studerar deras ansikten, kroppsspråk och klädval. Jag funderar på vilka de är, vart de ska och varför. Jag leker gissningslekar med mig själv om vad eller vem de är på väg till och vad de lämnar bakom sig. Jag använder mig av min stundom något vilda fantasi samt mina fördomar och erfarenheter vad gäller kläder, frisyr, smycken, packning, ordval och accent för att skissa upp dessa främlingars liv framför mig. Efter några timmar i samma vagn tycker jag mig känna dem. Jag känner dem rent ut av bättre än de känner sig själva. Jag vet saker om dem som ingen annan vet.
Det händer att jag träffar dessa människor igen någon annanstans eller i en annan vagn - en annan gång. Jag måste stoppa mig själv från att hälsa på dem och fråga hur det går med studierna, varför de läser skräplitteratur, om de fortfarande veckopendlar eller hur det går med distansförhållandet. Men det gör jag förstås inte. Jag bara observerar dem i smyg och målar deras liv i akryl eller blyerts i mitt huvud. Har de tur eller har snygga skor kan det bli en färgstark oljemålning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar