I väntan på genombrottet.

Är precis hemkommen från en biokväll med systrarna Larsson. Änglagård Tredje gången gillt var helt ok men saknade drama. Inga mord, otroheter, skandaler eller nyupptäckta oäktingar och bara ett ynka slagsmål. Lite lamt måste jag säga. Skärp dig Nutley! Men vackra bilder från den svenska landsbygden värmer alltid hjärtat och Helena Bergström och Rikard Wolff är jävligt snygga. Att nästan vara ensam i salongen med en stor låda popcorn i knät och benen över sätet framför är inte fel. Inte heller tapeterna i salongen var tokiga (vilket kanske säger en del om spänningsnivån på filmen). I vilket fall som helst så bestämde vi att just en sådan petite biosalong med 28 platser är vad vi ska ha i vårt palats när vi är rockstjärnor. Carso kan nu hjälpligt spela 3 låtar på bas och frugan har kunnat sjunga. Gettosmurfen har lovat att söka "Starta eget bidrag" för att starta ett rockband och jag kunde läsa noter när jag var 10. Vix spelar munspel och kinesen är snygg. Vad mer behöver vi?

Annars händer inte så mycket i mitt liv just nu. Jag tar det lite piano och samlar energi inför the big break through vilket, enligt mina beräkningar, bör komma vilken timme som helst. Förutom att vi är på god väg att bli rockstjärnor, att vårkänslorna och det obligatoriska firandet av livet i diverse konstellationer och sammanhang har börjat samt att jag ska gå med i en bilpool så har jag alltså intet att rapportera.

Same shit different name.

Det pratades om TV 4:s kommande castande för nästa säsongs Bonde söker fru vilket i år skall inriktas mot renbönder. Same söker fru is da shit alltså. Same shit different name om du frågar mig.

PK tjejerna på P3 tyckte i alla fall att TV 4 exploaterar samerna. (När samer och exploatering används i samma andemening förs mina tankar mer till den sönderbetade fjällnaturen men det är jag det.) Hur som helst så tror jag att samerna mår bra av lite exploatering. Vem mår inte bra av det? Vem vill inte ha sina 15 minutes of fame liksom? Är det inte hög tid för samerna att äntligen få ligga i tv?

Att exploateras är inte alltid av ondo. För hela yrkesgruppen bönder har exploateringen genom TV 4:s "succéserie" gjort det coolt och manligt att mjölka kor och köra traktor. Bondens töntstämpel har blivit borttvättad och bilden av den sexiga bonden har ersatt den fåtaliga tölpen med John Deer keps.

Varför inte gå all in och köra en Same Big Brother? 10 samer i en kåta och fri tillgång på sprit. Det vore nåt det.

Liten Karin känner sig sliten.

Nä alltså nu är det inte kul. Usch och fy. Jag är inte tillräckligt gammal för att ha f*ckat upp ryggen. Det kan bara inte vara så. Jag ska ju rida Grand prix snart så det här går ju int. Men det strålar illa mot vänster benet och nej nej nej det är inte diskbråck. Och att jag har haft ont från och till länge nu är en illusion. Jag är ung, frisk och stark som få. Oslagbar och oknäckbar...

...och liten. Väldigt väldigt liten. Just idag. Men i morgon är en annan dag. Och jag säger som Caroline af Ugglas:

"Imorgon så är jag bra
Ja, då ska jag säga ifrån
Och inte sitta här som ett fån
Jag ger igen imorgon
Imorgon är en annan dag

Det är så mycket, så mycket jag ska
Och göra saker som är bra
Men kanske inte just idag
Jag tror imorgon blir en bättre dag
Åh, imorgon blir en bättre dag..."

...och då ska jag sjunga Kentas hit för full hals så att grannarna får spader:

"Jag har väntat så länge på just den här dan
Och det är skönt att den äntligen kommer
Väntat så länge på just den här dan
Den ger lust när den kommer"

Du är inte bättre än din fulaste fondtapet.

Det är fult att vara avundsjuk. Jag vet. Men jag är avundsjuk. Jag är väldigt avundsjuk på fina människor och deras fina hem. Alla dessa flotta, exklusiva, moderna, futuristiska hem med högt i tak och med smakfull avskalad inredning från Mio. ALLA, precis alla, bor i nyrenoverade lägenheter med tapeter som inte kommer från Rusta och färg som inte kommer från ÖB. Alla dessa människor saknar blekgula tyglampor från 1965 och inte en enda har legat och dött på deras parkett.

Men det är inte det värsta. Nej det värsta är inte att dessa hem är så mycket flottare än mitt hem. Så mycket fiiinare. Nej det värsta är att invånarna i dessa eleganta våningar inte har brutit en enda nagel för att få det. De har inte spillt en enda droppe svett. Inget blod, inga trasiga knogar, ingen målarfärg i håret, inga söndertrasade jeans. De där underbara hemmen bara finns där. Som hämtpizza. Ingen ansträgning och inget slipande. Framför allt - inget j*vla slipande. Men vänta nu kanske du tänker. Nu är hon väl orättvis och dum ändå? Vi har minsann fått kämpa för våra högblanka köksluckor. Ha! Det kan du va säger jag då.

Slipa och alla dess verdervärdiga böjformer är kanske de fulaste orden i världen. Ord som slipa och slipande har kanske en helt annan innebörd för mig än vad det har för dig. Antagligen så har de det. Mest troligt faktiskt. För mig är dessa ord lika fula som kånkelbär.

Trots att jag har slipat mig farligt nära till döds så har jag ändå inte alls fått till det som i Miokatalogen. Men vänta nu - jag vill ju ha det så här! Jag vill ha snällt gammelrosa köksluckor och tomatröd klädhängare. Men ändå. Tänkte jag fel? Har jag gjort fel? Ja jag tror det. Det känns som att jag har gjort något oerhört fel. Jag har brutit mot inredningsreglerna. Jag har trotsat Timell och Plaza Interiör. Jag är en dålig människa.

I brist på stilsnobbarnas godkännande kan jag i alla fall glädja mig åt de goda vitsord som de två 20-åriga flickorna, som satt och smuttade på varsitt glas vin hemma hos mig en tidig söndag morgon, så generöst gav mig. De ääälskade min lägenhet. De tittade fascinerat med stora blå och rödsprängda ögon på de röda ljusslingorna och hyllorna med pumps i hallen. För de personer som ligger bakom den tragiska statstiken över ungdomsarbetslöshet så bor jag bra tydligen. Riktigt bra. Men det gills liksom inte. Som att få tummen upp av en uteliggande T-sprits alkis när man bjuder på sitt hembryggda vin. När man egentligen vill ha mvg av Carl Jan. Otacksam? Ja. Men jag är 80-talist. Glöm inte det. Det är inte mitt fel. Min narcissistiska personlighet är en kromosonfel som vi 80-talister lider av. Det kan ha att göra med att vi slickade på de där Bequerelindränkta gungställningarna. Men jag vet inte.

Slutsatsen är (åter igen) att gräset är grönare på andra sidan staketet. Du är inte bättre än din fulaste fondtapet och vad som räknas är skillnaden i braighet mellan dig och dina med- och motspelare. Livet är en Idoluttagning och jag hann inte sjunga upp. Det känns orättvist på något vis. Kanske måste jag sms:a låna och köpa en fläkt i rostfritt stål. Det skulle alldeles säkert göra mig till en bättre människa.

Exotiska öar och stenhård salami. Eller: Va fan gör man en måndag?

Sura uppstötningar är fan äckligt alltså. Speciellt de med salamismak. Den sista till synes osäljbara salamin har legat i ett skåp i några månader och under tiden blivit hård som ett slagträ. Jag insåg att jag inte kommer att sälja den (inte ens på Blocket) och efter att noga ha vägt för och nackdelar har jag beslutat mig för att inte ge bort den i present. Den kan missförstås. Därför drog jag fram fogsvansen och gav mig på matbiten. Jag stoppade in en bit i munnen och spottade och fräste ett tag senare då jag brutalt insåg att det pepparpepprade skinnet ramlade av korven i torra bitar och nog inte alls var avsedd för förtäring. Det var äckligt och traumatiskt. Men varför gör de så här mot mig? Varför kryddar de skinnet om det inte är ämnat för förtäring? Som att vaniljsockerpudra semelkartongen istället för semlan. Skumt.

I alla fall så åt jag några skivor till kombinerad frukost, lunch och middag. Mådde sedan skit och har sedan dess svultit. Bus (Barn och ungdomssektionen) har för salamipengarna (och en sista gång - salami görs inte av nedmalen gammal ridskolehäst) köpt en lurvig liten skrutt med det trevliga namnet Felicia. Felicia har av den ogenomträngliga pälsen, den trinda magen och avsaknad av muskler att döma levt ett stilla liv i en snödriva den senaste tiden. Och det är ju inte Felicias fel. Felicia blir säkert jättefin efter lite omsorg, träning och civiliserade levnadsformer. På riktigt så tror jag det. Hon är en New Forrest och de brukar ju vara hyggliga. Dessvärre har stallets ungdomsliga bestämt att stallets korvsäljande barn ska få döpa om Felicia. Och gärna till ett namn som påminner om salamiförsäljningen!!! Herregud! Stackar Felicia! Och stackars mig! Framförallt stackars mig. Stackars mig som kommer att påminnas om dessa vidriga och mycket intensiva salamiuppstötningar varje gång jag är i stallet. Jag väljer att se det som ett hån. Ett hån mot Felicia och ett hån mot mig. Missförstå mig rätt - det är kul att ungarna engagerar sig men ärligt - jag litar faktiskt inte på ett gäng 8-åringars omdöme när det gäller att döpa en häst. Speciellt när namnet gärna får påminna om salamiförsäljningen. Hon kommer ju få heta Korv-Maja eller Salamina så enkelt är det ju.

För övrigt så påminner Felicia misstänkt mycket om hästarna på Gräsö. Inget ont sagt om Gräsö - det är en idyllisk ö i den norduppländska arkepelagen. Gräsö är dock mer märklig än norduppland i allmänhet. De få metrarna till fastlandet till trots har denna ö nämligen utvecklat en egen och världsunik fauna. Likt Australien har sina kängurus och aboriginer har Gräsö sina sextåiga katter och speciella urbefolkning. Om ni inte tror mig så är ni välkomna att åka dit. Det går en färga från Öregrund. Förutom sextåiga katter så har de extremt lurviga och halvt förvildade New Forrest ponnyer och en gladlynt urbefolkning som har en förkärlek för att springa nakna och att suga på snöslask med en touch av grisblod. Varför åka till Borneo - åk till Gräsö. Det är minst lika exotiskt. Tro nu inte att jag har något emot Gräsö, dess lurviga, sextåiga och nakna invånare. Tvärtom.

Frihet, jämlikhet och systerskap.

Lyssnar på Lady Gagas nya Born this way. Det låter skit än så länge men man vänjer sig väl. Det brukar ju vara så. Tänker på Jossan som kom hem en dag och sa att hon hört Gagas senaste och att den var fruktansvärt dålig. Låten i fråga var Bad Romance. En vecka senare ca hade Jossan lagt upp hela texten på sin blogg och transan från västs dåliga romans dunkade ur högtalarna 24-7.

Är lycklig att jag en lördag som denna är ganska pigg. Eller i alla fall piggare än gårdagen. Vilket är tur för igår var en meningslös dag. Helt och hållet faktiskt. Jag spenderade mestadels av dagen i sängen förkyld och full av självömkan. När jag är förkyld, har huvudvärk, är bakis, är magsjuk eller lider av någon annan fruktansvärd åkomma så kan jag inte göra någonting. Det är hemskt och fruktansvärt. Jag kan inte ens titta på tv. Eller jag kan framför allt inte titta på tv rättare sagt. Det blir som att uppleva tv på riktigt som de så klatschigt säger på reklamen. Karaktärerna från rutan tränger sig på och det blir i 3D på ett obehagligt sätt. Som att kliva in och tvingas uppleva The Shining live ungefär. Inte alls kul faktiskt. Jag blir illamående och måste fly till mitt tysta sovrum. Så det är synd om mig bara så att ni vet.

Fast nu kan jag skönja ett svagt ljus i slutet av tunneln. Ljuset kommer från andra sidan stan, i närheten av Ica Matmästaren tror jag. Det vankas Frihetsfest. Frihet - vilket underbart ord. Och vad passar bättre än Frihetsfest en dag som denna när galningen Mubarak äntligen tagit sitt förnuft till fånga och retirerat? Som sagt det finns hopp om livet och ljus i tunnelns slut. I kväll blir det glamfest med frihet, jämlikhet och systerskap som tema.

Den store, Den trebente och Den lille.

De accepterar varandra med samma entusiasm som barn uppvisar när de tvingas inse att halvsyskon, plastsyskon, låtsasmammor och styvpappor är där för att stanna. Accepterar utan våldsamma protester men heller inte med gillande, precis som att sossarna måste acceptera Reinfelt. Statskupp är ingen bra idé helt enkelt. Det betyder inte att de inte har börjat ifrågasätta demokratin som idé men de inser att det ändå nog är det minst dåliga alternativet. De accepterar alltså varandra men det betyder alltså inte att de tycker om de nya familjemedlemmarna. Inte heller att de direkt ogillar varandra. De har, efter en och annan dust, många misstyckande blickar och en hel del protester, lärt sig att gilla läget. De inser att det andra alternativet - att gå på rymmen - är betydligt otrevligare. Så nu samsas de snällt om mat, husrum och framför allt matmor på en nätt yta på 300 kvm med tillhörande trädgård. Det råder ingen platsbrist med andra ord, förutom i matmors knä förstås. Sängen rymmer gott och väl dem alla fyra men så intima ämnar dessa egensinniga herrar inte att vara med varandra. Det finns gränser för kamratskapligheten. Den oskrivna regeln är en armslängds (ca 10 kattalnars) avstånd. Minst. Inte bara katterna utan även mamma har något motvilligt accepterat situationen. Hon fick nämligen utan att be om det vårdnaden av min ena brors numera trebenta katt Gorbatjov "Gorby" som för övrigt ser ut som Jeddi (ursäkta stavningen) i Star Wars för ett antal år sedan. Skälet var inte att bror hade tröttnat på missen utan att katten som lider av diverse bokstavskombinationer rev lägenheten - varje dag. Efter några månader var det inte charmigt längre och framför allt var det synd om djuret som inte kunde aktiveras nog mycket på 2 rum och kök. Gorby och mamma levde ett gott liv tillsammans tills i somras då familjen plötsligt och utan förvarning fördubblades. Det hölls nämligen sommarkollo på prästgården för min näpna minimisse Rolf "Rollo" och min största (iaf äldsta) brors gigantiska men försynta och sjukt håriga Fritts "Fritte" som stoltserar med att som ungkatt blivit Best in show. De två till utseende och sinne så olika kattpojkarna trivdes så bra på prästgården att de fick stanna kvar. Det var resultatet av två oberoende beslut fattade över värdinnans huvud. En iskall beräkning och tilltro till min mammas godhet (iaf från min sida, varför Fritte "råkade" bli kvar får min bror svara för, klart är iaf att Fritts noga ser till att inte bli inklämd i en bil och återförd till en trång lägenhet på stureplan och vem kan klandra honom?). Så nu är de alltså tre stycken att dela på mammas kärlek och uppmärksamhet. Men de behöver inte oroa sig för den räcker med råge till dem alla tre. Gorby har varit skeptisk och är fortfarande rädd att nykomlingarna skall stjäla hans mat med resultatet att Gorby äter upp allas mat för säkerhets skull. Nej han är inte slank den katten men imponerande smidig mtp sina tre ben och trinda mage. Rolf är inte stor i maten men desto större i orden. Han ser till att han hörs genom hans så välbekanta "Ne-ee", "Näää" eller bara ett kort "Ne". Det bästa med Rollo är ändå att han troget håller sig till sin "riktiga" mamma, nämligen mig, när jag finns att tillgå. Missen sitter vid min sida, åker färdtjänst på axeln eller sitter på golvet och blänger på mig dagarna i enda. Om jag blir irriterad och less? Absolut inte! Rollo är min störta kärlek. Så stor att jag helt osjälviskt lät honom flytta över 40 mil ifrån mig.

Nasala folkstim

Det var när vi passerade gränsen till Gästrikland som det börjades. Invasionen av resenärer. Människorna, pendlarna, folket. Jag hade glömt och kanske medvetet förträngt - folket. Folket som finns överallt och hela tiden. Farligt nära, högljudda, stressade, viktiga och påträngande. Vi hade det så bra jag och den mörkbuskiga mannen med en utsliten Lidlkasse som packning. Vi hade ett bord för oss själva och ingen av oss pratade i onödan. Men sen kom dom i klungor, stim och flockar. De trängde sig in i tåget och fyllde varje kvadratmeter med sina jag och sina väskor. Den mörkbuskiga satt tydligen i fel vagn blev han informerad om av en herre prydligt nedklämd i kläder av märket Fred Perry. "Låt oss va!" ville jag skrika. "Den mörkbuskiga var här först och det kan du va - gubbjävel!" skrek jag i mitt inre. Den mörkbuskiga mannen med snett leende visade upp sin biljett som bevis till den fina herren som genast hänvisade den mörkbuskiga till vagn 3. Den mörkbuskiga med snett leende, Lidlpåse och knackig engelska hade tagit fel vagn. Fred Perry och hans Delldator slog sig ned i den mörkbuskigas ställe tillsammans med en slank kvinna som läste en roman på engelska och bar kläder som gick ton-i-ton. Typisk lärare. Den stackars mörkbuskiga mannen kom snart tillbaka för han kunde inte hitta den vagn Fred Perry hade hänvisat honom till. Flera finklädda människor började nu engagera sig och pratade extra högt och långsamt med den mörkbuskiga. För är man mörkbuskig, inte talar svenska och har en plastkasse som enda packning så är det ju uppenbart att man lider av grav hörselnedsättning också. I alla fall så blev de finklädda av med den mörkbuskiga och de kunde lugnt fortsätta att prata om viktiga saker med nasala röster i sina I-phones 4. Allt detta hade jag alltså glömt bort. Jag hade glömt bort att det finns massa människor söderöver och att en del av dem pratar med nasala röster.

Vägen är (skrov)målet

Jag tycker om att åka tåg. Jag gillar det rytmiskt dunkande ljudet från spåren och skramlet mellan vagnarna. Jag gillar att trycka näsan mot fönstret och se hur berg, sjöar, röda stugor, byhålor och Sveriges gröna guld passerar förbi.

Jag älskar att kunna gå till restaurangvagnen och inhandla föda under tiden som jag färdas mot nya äventyr. Jag tycker rent ut av bra om att spendera pengar i bistron och jag vågar nog nästan påstå att färdigrätterna som ska mikras i exakt 3 minuter är goda. Jag tycker om att dricka kaffe, sippa på en mellanöl och mula godis (för det får man när man åker tåg) medan landskapet utanför sveper förbi i 150 km/t. Maten får gärna vara lite småäcklig, kaffet beskt och ölen måste absolut serveras i en plastmugg med så vassa kanter att man skär sig i läppen. Det enkla, provisoriska och lite lumpna hör till. Ungefär som när man är på festival - campingen ska lukta skit och man ska bli jagad av Bajsmannen - annars är det inte på riktigt. Men för att känslan ska infinna sig så måste tåget rulla. Att fika i bistron när tåget står och väntar på perrongen är inte alls samma sak.

Jag gillar att diskret observera medresenärerna och att lyssna på deras konversationer och överhöra deras mobilsamtal. Jag tjuvläser deras tidningar, spanar in deras skor och studerar deras ansikten, kroppsspråk och klädval. Jag funderar på vilka de är, vart de ska och varför. Jag leker gissningslekar med mig själv om vad eller vem de är på väg till och vad de lämnar bakom sig. Jag använder mig av min stundom något vilda fantasi samt mina fördomar och erfarenheter vad gäller kläder, frisyr, smycken, packning, ordval och accent för att skissa upp dessa främlingars liv framför mig. Efter några timmar i samma vagn tycker jag mig känna dem. Jag känner dem rent ut av bättre än de känner sig själva. Jag vet saker om dem som ingen annan vet.

Det händer att jag träffar dessa människor igen någon annanstans eller i en annan vagn - en annan gång. Jag måste stoppa mig själv från att hälsa på dem och fråga hur det går med studierna, varför de läser skräplitteratur, om de fortfarande veckopendlar eller hur det går med distansförhållandet. Men det gör jag förstås inte. Jag bara observerar dem i smyg och målar deras liv i akryl eller blyerts i mitt huvud. Har de tur eller har snygga skor kan det bli en färgstark oljemålning.