Så länge det inte är bandat kan du alltid blåneka när någon ställer dig till svars för något du har eller inte har sagt. Men ett sms ivägskickat från din mobil 03.05 är svårare att svära sig fri från.
Det skrivna ordet är ångest och oåterkalleligt. Men jag gillar att skriva. Det är lättare att skicka ett sms än att prata i telefon, lättare att mejla än att försöka förklara sig utan manus och redigeringsverktyg. Det är helt enkelt ganska svårt att prata. Och ändå så djävla lätt. Alldes för lätt. Ops så har en groda eller två hoppat ur och sprungit iväg och skapat sig en egen historia. Varför i h*vete sa jag sådär tänker jag och skickar ett förlåt-sms. Men ännu oftare tänker jag varför skrev jag sådär?!.
Somliga pratar först å tänker sedan. Jag skriver först å tänker sedan. Dumt. Bara väldigt jättedumt. Ändå skriver jag inte alls tillräckligt mycket dumheter.
Så många idéer, så många tankar. Så många upptåg, observationer och anekdoter. Kort sagt så mycket galenskap som jag vill dela med mig av men inte ger mig tid att sätta på pränt. Men det ska jag bli bättre på. Jag ska bli en bättre bloggerska...
Eller jag ska försöka i alla fall.
söndag 30 oktober 2011
söndag 23 oktober 2011
Poliser med dragna batonger, seg korumpa och annat helvete.
För att späda på er söndagsångest så tänkte jag dela med mig av min helvetiska vecka.
Måndag: Snoozade i en evighet innan mitt medvetande vaknade till liv och berättade för mig att det faktiskt var morgon och det dessutom var måndag. Jag klev upp på darrande ben, fortfarande bakis och allmänt förvirrad och undrade va fan som hände. Gårdagens brist på föda gjorde sig påmind och jag nära på ramlade ihop av ren svält innan jag lyckades med darrande händer få i mig några livsavgörande droppar svart guld.
Några minuter senare slogs jag av en förfärlig insikt. Möte 08.00! Med koffeinstinna och av ren utmattning darriga händer försökte jag fästa diverse uppsnyggningsprodukter på mitt fläckiga, blekröda och plötsligt så brutalt åldrande ansikte. Det var en fysisk omöjlighet. Ögonskuggan vägrade att fastna på de nariga ögonlocken och ögonfransarna gav fingret åt ögonfransböjaren. Inte nog med att jag såg för jävlig ut - det gick inte att ens att spackla över de värsta vederstyggligheterna. Jag fick, i svårmod, darrningar å djup ångest, trotsa stormvindarna och skynda iväg i ovanligt osköna högklackade och utan vare sig min omisskännliga och skyddande Cramerfrisyr (jag är numera snaggad) eller mössa.
Då jag ämnade behålla fingrar och öron begav jag mig efter jobbet ned på stan och efter extremt många om och men beslöt jag mig för ett par filtvantar och en mössa i äkta fejkpäls. Redan efter några minuter i mina nya stickiga och knappt värmande vantar så hade jag ångrat mig och förbannade billigt skit tillverkat av barnarbetande asiater. Väl hemma var jag, varken jag ville eller inte (och behöver jag tillägga att jag absolut inte ville?), tvungen att steka upp den där fransyskan som låg å blev dålig i kylen. Det luktade lite halvskumt men jag är inte känd för att vara kräsen. Dessutom slänger man inte mat i onödan, i synnerhet inte om en kossa har fått sätta livet till. Vore ju som synd om Rosa har fått ett nackskott helt i onödan. Med hjälp av hammare och fogsvans skar jag upp köttet och stekte på det. Till det serverades överkokt spaghetti. Efter denna pärs var det ridning på schemat som konstigt nog och helt otippat gick riktigt bra.
Tisdag: Jag vaknade i samma tillstånd som dagen innan, om möjligt med en ännu mer trött kropp efter det hårda ridpasset kvällen innan. Jag kände förvirring, irritation och frustration över att dygnets timmar inte räcker till för min skönhetssömn.
Arbetsdagen fortlöpte emellertid utan större missöden. Lunchen var dock en smula förödmjukande när en kollega utbrast "Har du skurit köttet i fel riktning? Det ser segt ut!".
Efter arbetsdagen var jag dock ovanligt produktiv och klarade av både städning och hoppträning. Som straff för att livet hade fortlöpt hyfsat friktionsfritt i ett par timmar så avslutades kvällen med att tre poliser med dragna batonger stormade stallet och skrämde slag på fyra hästbrudar som var i full färd med att avhandla skillnaden mellan ett 3-delat och 2-delat bett. Nej vi hade inte hört larmet. Och nej vi var inga inbrottstjuvar och nej vi brukar inte nattsudda i sadelkammaren.
Skamsen körde jag hem med adrenalinet fortfarande pumpandes i ådrorna. Det blev tidig onsdagsmorgon innan John Blund gjorde sitt jobb.
Onsdag: Var jag trött de 2 tidigare dagarna så var det inget mot vad jag var när klockan ringde denna morgon. Inte nog med detta. Jag var kallad till möte 08.00 och förbannade ännu en gång a-människans tyranni mot oss b-människor. Dessutom var jag tvungen att lämna tillbaka bilen och just den här morgonen var det vägarbete överallt och en cyklist var farligt nära att hamna under forden.
Jag var inte svårövertalad när en kollega föreslog lunch på snusk-Husman. Jag kände att till och med Husmans överstekta flått var mer aptitligt än segt felskuret kött med klibbig spaghetti och ketchup. Då jag, givietvis, inte hade hunnit äta frukost var hungern svår och jag lassade på som ett mindre bygglag innan jag letade reda på ett trevligt bord vid fönstret. När jag redan hade slagit mig till ro upptäckte jag att vid bordet framför mig satt tre misstänkt bekanta män i polisuniform. De välbyggda herrarna kunde inte låta bli att snegla på den männsika som de kvällen innan hade överrumplat när de stormade en ridskola med dragna batonger. Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym frisyr. Ibland önskar jag att jag var någon helt annan.
Efter en oändligt lång arbetsdag släpade jag mig hem. Jag var tvungen att sova middag en stund och vaknade 4 timmar senare.
Torsdag: Det finns such thing as för mycket av det goda. Jag hade helt klart passerat kulmen på grafen över marginalnyttan av ökad sömn. Denna morgon var dock en smula bättre än veckans hittills katastrofala mornar förutom att jag i det töcken jag befann mig i måndag morgon tydligen hade bokat in ännu ett möte 08.00. Hur tänkte jag då?
Eftermiddagen gick i slow motion och det var någonstans här jag insåg att jag kanske inte var helt kry. Är det en förkylning på gång frågade jag mig själv men insåg att sådant hade jag inte tid med.
Dagens höjdpunkt blev en ridtur i det slags väder som gör att folk i allmänhet inte håller denna årstid som sin favorit. Jag förfrös händerna men vi blev inte attackerade av vare sig björn eller bjärv så jag var nöjd. Jag hade veckans första flax och hann med den tidiga bussen och kunde sätta mig vid tv:n redan kl 20. Det skulle jag dock aldrig ha gjort för jag insåg väldigt snart att min kropp hade lämnat in och jag var praktiskt taget oförmögen att röra mig ur fläcken. Min kropp var så tung att det krävdes en enorm viljestyrka för att förflytta mig från soffan till sängen ett några timmar senare. Jag somnade på studs och vaknade, inte det minsta utsövd, 7 timmar senare till ljudet av det förbannade larmet.
Fredag: Kanske var det det faktum att det var så nära slutet av denna plågsamma arbetsvecka som min tillvaro var invadderad i fetvadd och trögflytande fruktkräm. Luften var tung och nästintill ogenomträngbar. De varma strålarna från duschen höll mig i gisslan en betydande evighet och försenade mig ytterligare. Kroppen kändes som ett stort torreksem och inget - absolut inget jag hade i garderoben gick att ha på sig. Jag såg för jävlig ut. Till slut fastnade jag för en virkad håltröja som jag senast använde på ett disco i 9:an.
Jag klev slutligen ut i stormen och stretade iväg mot arbetsplatsen. Huvudsaken att jag hinner till halv tio då jag sitter på telefon upprepade jag som ett mantra. Jag kan jobba in minusflexen någon annan gång ljög jag för mig själv.
På plats möttes jag av den fantastiska nyheten att jag kollat fel på schemat och sedermera kommit tre kvart sent och lämnat en kollega i skiten. Skjut mig bad jag den gud som jag inte tror på. Gud visade ännu en gång sin obarmhärtighet och lät mig genomleva förödmjukelser och samvetskval. Jag straffade mig själv med att hoppa över fikat och tog 10 minuters lunch. Resten av dagen fortlöpte i stress, dåligt samvete, förebrående kommentarer, onda blickar, möten, utbildning och total förvirring.
Mer än en gång tänkte jag tanken på att bespara mina medmänniskor min närvaro och helt enkelt gå hem och sova. Men då jag flera veckor tidigare dragit igång en after work som skulle gå av stapeln just denna fredag så kändes det något dumt att utebli.
När arbetsdagen äntligen var slut skulle vi bara traska ned till Plaza och sedan skulle jag få mig en kall öl och allt skulle bli så mycket bättre. 100 meter från Försäkringskassans imponerande lokaler ramlade jag ned i en grop. Trodde jag i alla fall. Det kände så märkligt på något vis innan jag några steg senare insåg att jag inte hade någon klack på höger stövel. Om någon har provat att gå med endast en högklackad sko så vet ni hur konstigt det känns. Jag hann få kramp i foten och vaden innan jag en evighet senare nådde fram till min boning. Vid det här laget hade min lätta lunch gjort sig påmind, blodsockret var lågt, jag var akut kissnödig, jag var svettig, hade ont i foten och var allmänt ursinnig. Lusten att kasta av mig alla kläder, slå av mobilen och skita i hela grejen var nästan oemotståndlig. Jag var dock stark och bytte stövlar så fort det går för en så fåfäng person som mig. De mutch ju match så att säga. Till slut var jag hyfsat nöjd och det återstod "bara" att fixa till sminket. Det visade sig att det var ett enormt misstag att se mig i spegeln. Spegeln hånskrattade åt mig och hade den kunnat kasta ruttna tomater på mig så hade den gjort det. Jag såg med andra ord precis ut som jag kände mig: trött, gammal, arg och sliten. 10 minuter senare gjorde jag entre på Plaza med ett leende brett som ett barn på julafton. Min vana trogen stannade jag till sist.
Lördag: Jag vaknade med oförtjänt ont i huvudet och kände att det här kommer bli en skitdag. Det blev en skitdag. Jag sparkade ilsket på drivorna av skor, stövlar, ridkläder och krimskrams på hallgolvet, oförmögen att göra något konstruktivt åt situationen. För att inte helt och hållet känna mig som en misslyckad människa så tvättade jag. Efter en månad så var det väldigt välbehövligt. Efter en tv-kväll, ovanligt nöjd med mig själv som enda sällskap, gick jag och lag mig i nytvättade lakan och påbörjade en god bok. Det kändes plötsligt ganska bra och jag vågade nästan hoppas att vinden hade vänt.
Söndag: Idag vaknade jag av mig själv redan vid 8-snåret. Kaffet var ovanligt gott och solen sken. Det blir en bra dag tänkte jag och hittills har söndagen inte gjort mig besviken. Jag har till och med diskat och tvättat en matta och kanske kommer jag att dammsuga. Den som lever får se. Eftermiddagen bjuder på sconesmys hos Susanna och romantisk larvkomedi på bio. Jag vågar nästan hoppas på att nästa vecka kan bli en smula bättre än denna.
Måndag: Snoozade i en evighet innan mitt medvetande vaknade till liv och berättade för mig att det faktiskt var morgon och det dessutom var måndag. Jag klev upp på darrande ben, fortfarande bakis och allmänt förvirrad och undrade va fan som hände. Gårdagens brist på föda gjorde sig påmind och jag nära på ramlade ihop av ren svält innan jag lyckades med darrande händer få i mig några livsavgörande droppar svart guld.
Några minuter senare slogs jag av en förfärlig insikt. Möte 08.00! Med koffeinstinna och av ren utmattning darriga händer försökte jag fästa diverse uppsnyggningsprodukter på mitt fläckiga, blekröda och plötsligt så brutalt åldrande ansikte. Det var en fysisk omöjlighet. Ögonskuggan vägrade att fastna på de nariga ögonlocken och ögonfransarna gav fingret åt ögonfransböjaren. Inte nog med att jag såg för jävlig ut - det gick inte att ens att spackla över de värsta vederstyggligheterna. Jag fick, i svårmod, darrningar å djup ångest, trotsa stormvindarna och skynda iväg i ovanligt osköna högklackade och utan vare sig min omisskännliga och skyddande Cramerfrisyr (jag är numera snaggad) eller mössa.
Då jag ämnade behålla fingrar och öron begav jag mig efter jobbet ned på stan och efter extremt många om och men beslöt jag mig för ett par filtvantar och en mössa i äkta fejkpäls. Redan efter några minuter i mina nya stickiga och knappt värmande vantar så hade jag ångrat mig och förbannade billigt skit tillverkat av barnarbetande asiater. Väl hemma var jag, varken jag ville eller inte (och behöver jag tillägga att jag absolut inte ville?), tvungen att steka upp den där fransyskan som låg å blev dålig i kylen. Det luktade lite halvskumt men jag är inte känd för att vara kräsen. Dessutom slänger man inte mat i onödan, i synnerhet inte om en kossa har fått sätta livet till. Vore ju som synd om Rosa har fått ett nackskott helt i onödan. Med hjälp av hammare och fogsvans skar jag upp köttet och stekte på det. Till det serverades överkokt spaghetti. Efter denna pärs var det ridning på schemat som konstigt nog och helt otippat gick riktigt bra.
Tisdag: Jag vaknade i samma tillstånd som dagen innan, om möjligt med en ännu mer trött kropp efter det hårda ridpasset kvällen innan. Jag kände förvirring, irritation och frustration över att dygnets timmar inte räcker till för min skönhetssömn.
Arbetsdagen fortlöpte emellertid utan större missöden. Lunchen var dock en smula förödmjukande när en kollega utbrast "Har du skurit köttet i fel riktning? Det ser segt ut!".
Efter arbetsdagen var jag dock ovanligt produktiv och klarade av både städning och hoppträning. Som straff för att livet hade fortlöpt hyfsat friktionsfritt i ett par timmar så avslutades kvällen med att tre poliser med dragna batonger stormade stallet och skrämde slag på fyra hästbrudar som var i full färd med att avhandla skillnaden mellan ett 3-delat och 2-delat bett. Nej vi hade inte hört larmet. Och nej vi var inga inbrottstjuvar och nej vi brukar inte nattsudda i sadelkammaren.
Skamsen körde jag hem med adrenalinet fortfarande pumpandes i ådrorna. Det blev tidig onsdagsmorgon innan John Blund gjorde sitt jobb.
Onsdag: Var jag trött de 2 tidigare dagarna så var det inget mot vad jag var när klockan ringde denna morgon. Inte nog med detta. Jag var kallad till möte 08.00 och förbannade ännu en gång a-människans tyranni mot oss b-människor. Dessutom var jag tvungen att lämna tillbaka bilen och just den här morgonen var det vägarbete överallt och en cyklist var farligt nära att hamna under forden.
Jag var inte svårövertalad när en kollega föreslog lunch på snusk-Husman. Jag kände att till och med Husmans överstekta flått var mer aptitligt än segt felskuret kött med klibbig spaghetti och ketchup. Då jag, givietvis, inte hade hunnit äta frukost var hungern svår och jag lassade på som ett mindre bygglag innan jag letade reda på ett trevligt bord vid fönstret. När jag redan hade slagit mig till ro upptäckte jag att vid bordet framför mig satt tre misstänkt bekanta män i polisuniform. De välbyggda herrarna kunde inte låta bli att snegla på den männsika som de kvällen innan hade överrumplat när de stormade en ridskola med dragna batonger. Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym frisyr. Ibland önskar jag att jag var någon helt annan.
Efter en oändligt lång arbetsdag släpade jag mig hem. Jag var tvungen att sova middag en stund och vaknade 4 timmar senare.
Torsdag: Det finns such thing as för mycket av det goda. Jag hade helt klart passerat kulmen på grafen över marginalnyttan av ökad sömn. Denna morgon var dock en smula bättre än veckans hittills katastrofala mornar förutom att jag i det töcken jag befann mig i måndag morgon tydligen hade bokat in ännu ett möte 08.00. Hur tänkte jag då?
Eftermiddagen gick i slow motion och det var någonstans här jag insåg att jag kanske inte var helt kry. Är det en förkylning på gång frågade jag mig själv men insåg att sådant hade jag inte tid med.
Dagens höjdpunkt blev en ridtur i det slags väder som gör att folk i allmänhet inte håller denna årstid som sin favorit. Jag förfrös händerna men vi blev inte attackerade av vare sig björn eller bjärv så jag var nöjd. Jag hade veckans första flax och hann med den tidiga bussen och kunde sätta mig vid tv:n redan kl 20. Det skulle jag dock aldrig ha gjort för jag insåg väldigt snart att min kropp hade lämnat in och jag var praktiskt taget oförmögen att röra mig ur fläcken. Min kropp var så tung att det krävdes en enorm viljestyrka för att förflytta mig från soffan till sängen ett några timmar senare. Jag somnade på studs och vaknade, inte det minsta utsövd, 7 timmar senare till ljudet av det förbannade larmet.
Fredag: Kanske var det det faktum att det var så nära slutet av denna plågsamma arbetsvecka som min tillvaro var invadderad i fetvadd och trögflytande fruktkräm. Luften var tung och nästintill ogenomträngbar. De varma strålarna från duschen höll mig i gisslan en betydande evighet och försenade mig ytterligare. Kroppen kändes som ett stort torreksem och inget - absolut inget jag hade i garderoben gick att ha på sig. Jag såg för jävlig ut. Till slut fastnade jag för en virkad håltröja som jag senast använde på ett disco i 9:an.
Jag klev slutligen ut i stormen och stretade iväg mot arbetsplatsen. Huvudsaken att jag hinner till halv tio då jag sitter på telefon upprepade jag som ett mantra. Jag kan jobba in minusflexen någon annan gång ljög jag för mig själv.
På plats möttes jag av den fantastiska nyheten att jag kollat fel på schemat och sedermera kommit tre kvart sent och lämnat en kollega i skiten. Skjut mig bad jag den gud som jag inte tror på. Gud visade ännu en gång sin obarmhärtighet och lät mig genomleva förödmjukelser och samvetskval. Jag straffade mig själv med att hoppa över fikat och tog 10 minuters lunch. Resten av dagen fortlöpte i stress, dåligt samvete, förebrående kommentarer, onda blickar, möten, utbildning och total förvirring.
Mer än en gång tänkte jag tanken på att bespara mina medmänniskor min närvaro och helt enkelt gå hem och sova. Men då jag flera veckor tidigare dragit igång en after work som skulle gå av stapeln just denna fredag så kändes det något dumt att utebli.
När arbetsdagen äntligen var slut skulle vi bara traska ned till Plaza och sedan skulle jag få mig en kall öl och allt skulle bli så mycket bättre. 100 meter från Försäkringskassans imponerande lokaler ramlade jag ned i en grop. Trodde jag i alla fall. Det kände så märkligt på något vis innan jag några steg senare insåg att jag inte hade någon klack på höger stövel. Om någon har provat att gå med endast en högklackad sko så vet ni hur konstigt det känns. Jag hann få kramp i foten och vaden innan jag en evighet senare nådde fram till min boning. Vid det här laget hade min lätta lunch gjort sig påmind, blodsockret var lågt, jag var akut kissnödig, jag var svettig, hade ont i foten och var allmänt ursinnig. Lusten att kasta av mig alla kläder, slå av mobilen och skita i hela grejen var nästan oemotståndlig. Jag var dock stark och bytte stövlar så fort det går för en så fåfäng person som mig. De mutch ju match så att säga. Till slut var jag hyfsat nöjd och det återstod "bara" att fixa till sminket. Det visade sig att det var ett enormt misstag att se mig i spegeln. Spegeln hånskrattade åt mig och hade den kunnat kasta ruttna tomater på mig så hade den gjort det. Jag såg med andra ord precis ut som jag kände mig: trött, gammal, arg och sliten. 10 minuter senare gjorde jag entre på Plaza med ett leende brett som ett barn på julafton. Min vana trogen stannade jag till sist.
Lördag: Jag vaknade med oförtjänt ont i huvudet och kände att det här kommer bli en skitdag. Det blev en skitdag. Jag sparkade ilsket på drivorna av skor, stövlar, ridkläder och krimskrams på hallgolvet, oförmögen att göra något konstruktivt åt situationen. För att inte helt och hållet känna mig som en misslyckad människa så tvättade jag. Efter en månad så var det väldigt välbehövligt. Efter en tv-kväll, ovanligt nöjd med mig själv som enda sällskap, gick jag och lag mig i nytvättade lakan och påbörjade en god bok. Det kändes plötsligt ganska bra och jag vågade nästan hoppas att vinden hade vänt.
Söndag: Idag vaknade jag av mig själv redan vid 8-snåret. Kaffet var ovanligt gott och solen sken. Det blir en bra dag tänkte jag och hittills har söndagen inte gjort mig besviken. Jag har till och med diskat och tvättat en matta och kanske kommer jag att dammsuga. Den som lever får se. Eftermiddagen bjuder på sconesmys hos Susanna och romantisk larvkomedi på bio. Jag vågar nästan hoppas på att nästa vecka kan bli en smula bättre än denna.
torsdag 13 oktober 2011
En knippe Håkan Hellström och en näve Kristina Lugn.
Jag har ibland fått höra att jag är fördomsfull när jag drar slutsatser grundnade helt och hållet på hur folk ser ut och klär sig. Men ibland kan man döma hunden efter håren.
Häromdagen när jag sömndrucken väntade på att länsbussen skulle avgå med destination stallet lyckades en rödmosig tjej i övre tonåren med släpande halsduk få busschauffören att öppna dörren och släppa in hennes kamrater, trots att slussen redan stängts och bussen hade börjat rulla ut. Ungdomarna var gladlynta, för andfådda för sin ålder och hade okammat hår och stickade kläder som inte var inhandlade de senaste decennierna. Illasittande, omaka trasor i 100 nyanser av brunt och grått. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var fattiga (med undantag för de bländande vita Converseskorna och flickan med halsduks gröna kängor inhandlade för 1500 spänn på Burmans). Den rödhåriga och rödmosiga tjejens halsdud var så noppig att t.o.m. jag hade slängt den. Den var bortom all räddning. Dessutom var den ca 4 meter lång och hängde fult efter hennes magra kropp. Hennes tjejkompis bar en otymplig sliten portföljliknande väska i handen och hennes lockiga hår hade krullat till sig runt hennes hjässa på exakt det sätt som fått mig själv att raka av mig mitt krull.
Esteter tänkte jag innan de ens hade hunnit komma in i bussen. De går estetsik linje på gymnasiet, lyssnar på sina föräldrars gamla LP-skivor och känner sig väldigt alternativa. De vågar vägra vara som alla andra, anstränger sig hårt för att se ut som de inte anstränger sig med resultatet att de ser ut som en blandning av Håkan Hellström och Kristina Lugn. De pratar om frihet och hatar matrialism men i smyg drömmer de om att bli rockstjärnor. De låtsas vara medellösa och bor i nybyggda villor i Ås.
De hann knappt sätta sig innan de började diskutera, inte utan beundran, huruvida sångaren i bandet de varit å sett på häromdagen var knarkare eller inte. Han var tydligen gammal, sliten och hela 24 år gammal. Nyfiket följde jag ungdomarnas diskussion och fick snart veta innehållet i den slitna gamla väskan. Det var en skrivmaskin som tjejen med krullet hittat på loppis för 40 kronor. De alla instämde i att det var ett mycket bra köp. Jag undrade vad hon skulle med den till. De konstaterade att bläcket var slut och i min rationella hjärna började jag genast räkna på hur dyr den där maskinen skulle bli inräknat nytt bläck och papper. Ungdomarna bekymrade sig inte om detta. De bekymrade sig om huruvida de skulle ha rytmik på schemat påföljande dag eller om de skulle få "hål" för att deras lärarinna gick en kurs i sångpedagogik. De pratade om vad de skulle göra på kvällen. Dataspel, sällskapsspel och musik stod på schemat. De skämtade om att de kanske skulle spela innebandy istället. Asgarv. Det var uppenabart att några sportfånar var dessa ungdomar icke.
Men de hade inte behövt säga ett ord. Allt stod redan skrivit i deras fluffiga frisyrer och slitna halsdukar.
Häromdagen när jag sömndrucken väntade på att länsbussen skulle avgå med destination stallet lyckades en rödmosig tjej i övre tonåren med släpande halsduk få busschauffören att öppna dörren och släppa in hennes kamrater, trots att slussen redan stängts och bussen hade börjat rulla ut. Ungdomarna var gladlynta, för andfådda för sin ålder och hade okammat hår och stickade kläder som inte var inhandlade de senaste decennierna. Illasittande, omaka trasor i 100 nyanser av brunt och grått. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var fattiga (med undantag för de bländande vita Converseskorna och flickan med halsduks gröna kängor inhandlade för 1500 spänn på Burmans). Den rödhåriga och rödmosiga tjejens halsdud var så noppig att t.o.m. jag hade slängt den. Den var bortom all räddning. Dessutom var den ca 4 meter lång och hängde fult efter hennes magra kropp. Hennes tjejkompis bar en otymplig sliten portföljliknande väska i handen och hennes lockiga hår hade krullat till sig runt hennes hjässa på exakt det sätt som fått mig själv att raka av mig mitt krull.
Esteter tänkte jag innan de ens hade hunnit komma in i bussen. De går estetsik linje på gymnasiet, lyssnar på sina föräldrars gamla LP-skivor och känner sig väldigt alternativa. De vågar vägra vara som alla andra, anstränger sig hårt för att se ut som de inte anstränger sig med resultatet att de ser ut som en blandning av Håkan Hellström och Kristina Lugn. De pratar om frihet och hatar matrialism men i smyg drömmer de om att bli rockstjärnor. De låtsas vara medellösa och bor i nybyggda villor i Ås.
De hann knappt sätta sig innan de började diskutera, inte utan beundran, huruvida sångaren i bandet de varit å sett på häromdagen var knarkare eller inte. Han var tydligen gammal, sliten och hela 24 år gammal. Nyfiket följde jag ungdomarnas diskussion och fick snart veta innehållet i den slitna gamla väskan. Det var en skrivmaskin som tjejen med krullet hittat på loppis för 40 kronor. De alla instämde i att det var ett mycket bra köp. Jag undrade vad hon skulle med den till. De konstaterade att bläcket var slut och i min rationella hjärna började jag genast räkna på hur dyr den där maskinen skulle bli inräknat nytt bläck och papper. Ungdomarna bekymrade sig inte om detta. De bekymrade sig om huruvida de skulle ha rytmik på schemat påföljande dag eller om de skulle få "hål" för att deras lärarinna gick en kurs i sångpedagogik. De pratade om vad de skulle göra på kvällen. Dataspel, sällskapsspel och musik stod på schemat. De skämtade om att de kanske skulle spela innebandy istället. Asgarv. Det var uppenabart att några sportfånar var dessa ungdomar icke.
Men de hade inte behövt säga ett ord. Allt stod redan skrivit i deras fluffiga frisyrer och slitna halsdukar.
lördag 1 oktober 2011
Vattenpölar och för stora kostymer.
10 år har passerat sedan nine-eleven. 10 år har passerat sedan jag lämnade Västerenstas gröna ängder och testade mina vingar i den akademiska världen. Under en studieresa till Älvkarleby när den dåvarande excentriska studierektorn på ekonomiinstitutionen på SLU sprang runt i sin ständiga uniform av kakishorts, kängor och svart mössa och vi andra huttrade och svor i långkalsonger, raggstrumpor, gummistövlar och tjocktröjor medan vi försökte värma våra stelfrusna fingrar över tomatsoppan (som för övrigt var det godaste jag någonsin hade ätit; hunger, hemlängtan och köld är den bästa kryddan) och kastade blickar av blandad beundran och hat mot studierektorn som hurtigt stövlade runt och stolt visade upp sina välsvarvade ben och muttrade över vår klenhet som mobiltelefonerna började ringa och vi nåddes av meddelandet att ett flygplan hade störtat in i Twin towers. Jag fattade ingenting.
Är det krig? Vad fan är twin towers? Och framför allt: får jag åka hem nu?
Jag var 19 år och hade hemlängtan. Jag befann mig vid gränslandet mellan Norrland och Uppland och det var inte mer än några mil hem till prästgården och här stod jag vilsen med en grupp stockholmare som fuskade och tog in på vandrarhem medan jag och några andra fattiglappar fick sova i ödsligt tomma militärtält där regnvattnet fritt kunde rinna in och på just min sovplats fanns en vattenpöl. Jag grät i smyg och försökte få mig en gnutta sömn på en toalett på campingen en bit därifrån. Just då var det obegripligt varför dessa lastgamla världsvana studiekamrater i 23-års åldern orkade bry sig om en flygolycka i USA. Det enda jag ville ha var ett varmt bad, kärlek och mammas mat. Jag ringde aldrig hem till mamma och bad henne hämta mig. Det hade klassats som desertering och hade inte setts med blida ögon av studierektorn. Dessutom hade jag framstått ännu mer som den barnunge jag egentligen var. Jag bodde ju förresten inte hemma längre. Så jag led och teg och låtsades vara vuxen.
10 år har passerat med terror. De räddas terror mot det annorlunda. Majoriteters terror mot minoriteter. Staters terror mot befolkningen. Militärers terror mot folket. Folkets terror mot varandra. Rädslans terror. Min terror mot mitt jag.
Världen överlevde. Jag överlevde. Jag blev vuxen men USA är ännu bara en obskyr tonåring.
Världen väntar på att tonåring ska växa i sin kostym.
Är det krig? Vad fan är twin towers? Och framför allt: får jag åka hem nu?
Jag var 19 år och hade hemlängtan. Jag befann mig vid gränslandet mellan Norrland och Uppland och det var inte mer än några mil hem till prästgården och här stod jag vilsen med en grupp stockholmare som fuskade och tog in på vandrarhem medan jag och några andra fattiglappar fick sova i ödsligt tomma militärtält där regnvattnet fritt kunde rinna in och på just min sovplats fanns en vattenpöl. Jag grät i smyg och försökte få mig en gnutta sömn på en toalett på campingen en bit därifrån. Just då var det obegripligt varför dessa lastgamla världsvana studiekamrater i 23-års åldern orkade bry sig om en flygolycka i USA. Det enda jag ville ha var ett varmt bad, kärlek och mammas mat. Jag ringde aldrig hem till mamma och bad henne hämta mig. Det hade klassats som desertering och hade inte setts med blida ögon av studierektorn. Dessutom hade jag framstått ännu mer som den barnunge jag egentligen var. Jag bodde ju förresten inte hemma längre. Så jag led och teg och låtsades vara vuxen.
10 år har passerat med terror. De räddas terror mot det annorlunda. Majoriteters terror mot minoriteter. Staters terror mot befolkningen. Militärers terror mot folket. Folkets terror mot varandra. Rädslans terror. Min terror mot mitt jag.
Världen överlevde. Jag överlevde. Jag blev vuxen men USA är ännu bara en obskyr tonåring.
Världen väntar på att tonåring ska växa i sin kostym.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)