Parasiter och giftgrön marsipan.

Att väckas härligt bakis av nyheten att Östersund har drabbats av parasiter i dricksvattnet är bland det tråkigaste jag har varit med om den senaste veckan. Järnhjälm, öken i munnen och inte en droppe drickbart i hela lägenheten, 15 minus, nordliga vindar och "vem är hurtigaste barnfamiljen på stan" lördag. När jag läst Tinas varningssms igår förmiddag så hade jag redan bäljat i mig underbara parasiter hela morgonen. Gårdagen började plågsamt och förblev plågsam. Jag vaknade efter 5 timmars usel sömn invaderad av parasitdrömmar. Förutom att jag var nära att dö av törst och hunger insåg jag att det nog kanske var tänkt att vi just exakt då skulle rulla tryffelpraliner och lyssna på Carolas senaste juskiva. Men ingen hade ringt. Inga arga meddelanden på mobilsvaret, inga klandrande sms och inga lappar inslängda genom brevinkastet (fast det är nog mest grannen som använder sig av den kommunikationsvägen och han var inte bjuden på pysseldagen). Jag misstänkte att de andra tre marsipangrisarna satt på varsitt håll och tänkte att den där rackans odågan låg väl å sov i ångor av sprit. Så jag sms:ade pysselbrudarna mest för att säga "haha jag hann först!". Vilket skick jag, mina lemmar, hjärna och kanske framförallt lägenhet befann sig i behövde ju inte de veta. Vi hade planerat i veckor men hade ändå ingen aning om hur vi skulle göra, vad som behövdes för att göra det, när det skulle göras och framförallt vad vi skulle göra. Att göra godis låter kanske lättare än vad det är. Vi lyckades iaf skrapa ihop några recept vilket resulterade i en ganska imponerande inhandlingslista rent kolestrol. Hjärt- och kärlsjukdomar för 75 kr kilot. Smink är bra tänkte jag och vräkte på så mkt som möjligt för att dölja min parasit- och bakisplågade kropps egentliga skick. Det lyckades inte. Men arvegodset i form av en generöst tilltagen toppluva i dalamönster fungerar alltid. Jag kvälvdes över chokladkakorna och bittermandlarna men klarade mig. Så snart vi klev in i Karl Larsson världen på Brunflovägen med julpynt som skulle kunna få Bin Laden att konvertera glömdes parasiter, uttorkning och järnhjälm bort. Det bakades och producerades allsköns onyttigheter i en hastighet jag inte hängde med i. Jag hade fullt sjå med äggtoddy, glöggprovning och kaffe. När det plötsligt var dags att packa ihop oss satt jag fortfarande och stirrade med tom blick på mina tre bollar hemgjord marsipan i giftiga färger. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Det kan ta tid nämligen. Längre tid än vad som bjuds en pysseleftermiddag. Väl hemkommen hade jag tack vare de något mer produktiva marsipangrisarna godis av volym och kvalitet som lätt skulle imponera på gammelfaster Iris. Min mage var dock inte imponerad och jag är fortfarande utsvulten och uttorkad.

Rödmosiga tanter och Jämtlands Labero.

Papa De. Vad säger man? Världsklass. Dömd för kvinnomisshandel. I ett rum fyllt med läkare, filosofer, kemister, matematiker å cancerforskare är det Papa De som får ligga. Så är det - och det vet han. Men i Norrland kommer han inte riktigt till sin rätt. För säga vad man vill om Jämtlänningar men så kändiskåta är dom inte. Papa De fick nöja sig med Janne på eftersläppet. Janne är en hyvens kille som kan trolla bort servetter och göra tanter sura. Papa De sken upp som en sol när Janne bad honom spela en av artistens 90-tals hits. Janne är en snäll man. Han har hockeyfrilla å guldkedja runt halsen. Jag gjorde dock bort mig. Inte inför Janne utan inför den kvinna jag trodde var Jannes. Hon hade gett mig the evil eye en längre stund. Då jag omöjligt kunde komma på varför någon i huvudtaget skulle kunna tycka illa om mig utan konkreta skäl så drog jag slutsatsen att hon var så vansinnigt undvikande å föraktfull mot mig för att jag pratade med Janne, the love of her life. Det var inte så. Det var helt enkelt så fruktansvärt att damen med rödmosigt ansikte inte tyckte om mig. Jag frågade om jag gjort något fel. Det hade jag tydligen inte. Hon levererade svaret utan att se mig i ögonen och med den irritation jag brukade visa min bror när han retade mig i högstadiet. Hon berättade skvaller till det manliga sällskapet och förklarade väldigt tydligt att hon inte ville dela hennes heta information med någon som mig. Där stod jag med ett harem av män men det enda jag kunde tänka på var att en rödmosig tant gav mig fingret.

Vad är en njure mot New York?

Och så hade vi det där med prioriteringar och att göra saker i rätt ordning. Att ta reda på vad den felande länken med mitt internet är känns mycket jobbigare än att plåga mig på gymet. Jag tvingade en väninna att köra 25 mil för att köpa en värdelös grön köksmöbel innan jag hade en bostad. Jag har snyggaste skohyllan men öppen planlösning in till toaletten. Toadörren ligger nämligen på en bock i vardagsrummet och där lär den ligga en stund till känner jag. Den fyller tomrummet där den tilltänkta fotöljen ska stå och jag har rent av börjat trivas med den öppna planlösningen. Det är roligare att sortera strumplådan än att dammsuga. Det är alltid mer stimulerande att ännu en gång gå igenom smyckeskrinet än att gå ut med soporna. Det känns absolut mer angeläget att shoppa skor än inredningsartiklar. Ändå har jag mage att avundas folk som har mysbelysning och saker på väggarna. Det känns orättvist på alla sätt å vis. Jag har en supertjock tv och en lånad micro. Jag har ingen bil och vågar inte ens drömma om en I-phone. Men jag tvekar inte en sekund på att sälja en njure för en vecka på Manhattan.

I en annan del av Hamngatan.

Men äntligen! Som jag har försökt att få till ett inlägg med min puttelilla mobil. Det har krånglats å vägrats. Varför använda sig av en nagelstor skärm när man har en 17 tummare kan man undra. Jo därför att någonting någonstans mellan det tredje hålet i väggen å min tegelsten till dator inte mår bra. Comhem tipsade om att svarta om datorn, när de besviket fick veta att jag förvisso är nästan blond men att jag faktiskt redan hade provat det fick jag direktiv att stå på ett ben å räkna till 100 medan jag drog ut sladden. Det fungerade inte. Jag som alltid haft så höga tankar om sånt där "it-folk", ja eller allt folk med ngnslags teknisk kompetens egentligen. Koppla in dvd:n å jag är din. Men på senare tid har min romantiserade bild av folket bakom supporten blivit svärtad. De kanske har lika lite aning om vad de håller på med som alla oss andra, de kanske rent av inte alls dricker jointcola, lanar hela nätterna å hackar säpo?! Nej men usch vad dum jag är! Det är klart att de nördar sig som bara den å har minst 100 hjärnceller mer än snittet. Så måste det vara för annars raseras min värld. Om inte "it-folket" har koll - vem har då koll? Kanske ingen! Kanske är det datorerna som har makten. Kanske är det en superdator ngnstans som skrattar rått när jag förundrat inser att jag är inloggad på tre olika servrar parallellt och att de har startat en allians emot mig. En ännu värre farhåga är att hela mitt liv är ett elakt practical joke. Egentligen jobbar jag för Mika och mina jobbiga grannar är personalen på mitt gruppboende. Allt rullas ut på tv 3 med Aschberg som rå kommentator.

Sossepack och virkade boningar.

Virkade levnadsregler och småreligiösa budskap i hallen ovanför den lackade telefonbänken i furu borde vara förbjudet, liksom att vara Världsförälder och samtidigt fnysa åt stadens mindre begåvade, bemedlade och turliga invånare. Jag tänker mig fördomsfullt att de människor som gör sig skyldiga till detta hyckleri är mestadels sörmlänningar och smålänningar. Jag tänker mig att,  medan de  tuggar  i sig svensk husmanskost på GI-vis lyckligt samlade runt matbordet av Indiasnitt, prisar varandras fina insatser i den lokala Hem och Skola föreningen och för att inte tala om alla liv modern i familjen räddar under sin deltidsantsällning som vårdbiträde och hur mycket smartare pappa hantverkare är än chefen, gud  och kommunfullmäktige. Nej då föredrar jag norrländsk bitterhet. Tacka vet jag  norrlänningens öppenhjärtlighet om sin bitterhet, skogsstjärnan i dunken  och skepsis mot allt främmande.

Somliga skyller sina tillkortakommanden på Det socialdemokratiska herrefolket och deras j*vla bonusar (just detta ordval har jag lånat från en farbror från de finare kvarteren i staden som tydligen inte alls ser sig som en del i samhället eftersom han ondgjorde sig över de 100 miljoner som bolaget pungar in i kommunen, de socialdemokratiska herrefolket antar jag är oss andra som glädjs över lokalt elpris och snöröjning), andra skyller på vädret,  en del på invandrarna och så finns det de som skyller sig själva. Själv så skyller jag allt på de virkade boningarna.

Blame it on your mother.

Appropå hjärnor så plågade jag mig med att se en dokumentär om hjärnan och hur man håller den glad och frisk. För att göra det hela pedagogiskt riktigt plockade de ut en hjärna på en tioåring och en hjärna från en 85-åring och höll stolt upp dem framför kameran. Jag var chockad och om 10-åringen och 85-åringen hade överlevt ingreppet så hade de säkert känt sig nakna och exposed. Det är så det går om man ger sin kropp åt forskningen alltså. De spelar boll med ens organ i dansk tv. Nej fy fan tacka vet jag the Amish people.

Hur som helst så satt en äldre dam i vit rock med en hjärna i varsin hand – en liten och skrumpen och en stor och lite slätare. Den stora och lite slätare tillhörde åldringen. Jag fick veta att vecken liksom slätar ut sig lite med åldern och det bidrar till fördumningen. Grejen med hjärnan är att den inte förnyar sig såsom resten av kroppens delar gör. Huden till exempel byter ju celler i en faslig (om än skrämmande snabbt avtagande) hastighet. Men hjärnan den vägrar all typ av förändring. 10 % av vår intelligens förloras mellan 10 och 90 års ålder (huruvida sniffning av tändgas förskyndar processen framgick inte men för säkerhets skull så råder jag er att låta bli). För att illustrera detta så skar damen i den vita rocken upp hjärnorna i tunna skivor, som rostbiff ungefär fast hjärnbitarna liknande mer kalkonkött. Min köttfärspaj blev lite svåräten efter det. Bra bantningstips förresten!

En stor tröst och lättnad är att vi inte just kan göra något åt vårt IQ. Vi är födda med det nervsystem vi har och det är bara att tacka och se glad ut. Född dum – alltid dum. Jag kan alltså släppa mitt dåliga samvete över at jag tränar hjärnan för lite. Jag har nämligen hört att 2 and a half men inte stimulerar hjärnan nämnvärt. All dumhet som produceras från våra hjärnor är våra geners fel och det yttersta ansvaret bär våra mödrar. Eftersom hjärnan består till 60 % av bra fett (och det är tyvärr inte transfetter) så får gravida som äter mycket fisk intelligentare barn. Mammor som äter lite omega-3 får lite dummare barn. Äntligen lite forskning som faktiskt gagnar mänskligheten! Lägg ned all jävla sudoka och mental stimulans. Ge upp och blame it on your mother.

Becquerelhjärnan på autopilot.

Om det mot all förmodan är någon som undrar vad jag har haft för mig den senaste dryga veckan så ska jag härmed räta ut alla frågetecken.

Ctrl + C, Alt + 2, Ctrl D, Enter, Enter, Shift, →, Enter, Shift, Högerklick, högerklick, högerklick, Shift, Enter, Shift, Shift, ↓, ↓, Enter, Högerklick, *, Shift, dubbelklick, högerklick, ev ändra datum, Shift, Alt 2, markera, Ctrl C, Alt 2, Ctrl D, Enter, ←, Enter, Alt 4, Alt 2, dubbelklick, Ctrl F, ↓. Och alltihop om igen. Och om igen. Och om igen.

Det är inte alls så tråkigt som det kan tyckas vid första anblicken utan faktiskt ganska rogivande. Det är dessutom en alldeles utmärkt träning för mina prinskorvsfingrar. Om jag anstränger mig kan jag skönja en viss förändring, de har blivit längre och antagligen starkare vilket alldeles säkert kan öka mina chanser i matchen mot ridskolehästarna. Tyvärr medför det även kramp i höger handled och nackspärr men det vore synd att klaga. Tänk på barnen i Afrika, gruvarbetarna i Kina och handläggarna på Försäkringskassan.

Efter ett par timmar så går det på autopilot och om man nu av någon anledning kommer av sig så dyker allt som oftast en panikaratad känsla upp att man har missat något väsentligt. Tänk om man har råkat ge kunderna Garanterat smutsig el från Polen när de ville ha Bra miljöval. Men då kan man andas ut. För det första så säljer vi inte garanterat smutsig el från Polen (fast det säkert skulle vara väldigt lukrativt, breddar vi oss dessutom med en porr-, knark- och vapenfond så kommer jämtlänningarna kunna få gratis el i all överskådlig framtid men våra ägare kommunen tycker att det är en dålig idé, typiskt offentlig verksamhet att totalt sakna känsla för affärsmässighet, nej tacka vet jag Maud Olofsson, skulle hon få bestämma så skulle tyska imperialister äga hela Norrland vid det här laget och det hade varit förträffligt, speciellt för miljön) och för det andra så har becquerelhjärnan helt utan min vetskap utför uppgiften korrekt och i en hastighet som skulle ha imponerat starkt på min mellanstadielärare som ojade sig åt min oförmåga att lära mig gångertabellerna utantill. Karin – Ulla, 1-0.

Hellre en stor fisk i en liten stad än en mört i Dansbandskampen.

Dansband är ju inte min melodi men då Patrik’s Combo är med så måste man ju titta, när man inte har ett liv ändå alltså. Till mitt försvar så finns det inte så mycket annat att välja mellan. Toystory hade jag nog inte ens gillat om jag var 8 år och Men in Beiget känns just beiget. Och jag orkar inte kolla på gamla kändisar som tolkar varandras låtar. Så Dansbandskampen fick det bli. Patrik har ju en snygg gitarrist och så klär de i kilt – de hade allt att vinna alltså.

Men någonstans på E4:an söderut tappade de charmen och lade sig till med en norrländsk attityd när den är som sämst. Herrarna på täppan har aldrig fått kritik och nu blir det sågade i direktsänd tv. Det måste vara jobbigt för självförtroendet och kanske rent utav för självkänslan. Det är nog bäst för alla att Patrik’s Combo förblir en lagom stor fisk i en liten damm.

I väntan på att vindarna vänder.

När jag var liten kunde jag ibland drömma om att vara modell. En kort och krullhårig modell med putmage. Jag blev helt otippat inte supermodell och det är fortfarande inte inne att var kort, krullhårig och ha putmage. Men jag väntar i min lilla håla och undviker aktsamt solljus som kan förvärra min redan dåliga hy. Den dagen vindarna vänder är jag beredd - blekfet och med svintohåret utsläppt i all sin prakt och en concealer i högsta hugg.

En bra egenskap med modeller är att de gör sig bra på bild, det är väl lite det som är grejen antar jag. Inga fettvalkar och ingen dubbelhaka. Ingen glansig panna och röda prickar. Modeller ska helt enkelt inte se ut som medelsvensson, i alla fall inte på bild. De ska som ha det där suget i blicken, den där oförskämt perfekta hyn och benen ska vara fullständigt oproportionerligt långa. Hälften av äran kan förstås fotografen och retuscheringsprogrammet ta åt sig men det spelar ingen roll – det blir bra. Fake it till you make it.

Svenska reklammakare verkar inte ha fattat det. Modellerna på planscher och på tv är mest bleka och tråkiga och ibland faktiskt rent utav fula. De har avlånga hästliknande ansikten och trött hy. Kanske är jag skadad av 13 säsonger Next Top Model men när jag ser en jätteplansch på en halvgrå modell med lika platt och tråkigt råttfärgat hår som the girl next door brukar jag tänka: vad skulle Tyra Banks säga om det där? Säga vad man vill om Amerikat men när det gäller allt på bild från actionrullar till stilrena modereportage så spelar de i en annan liga (förutom när det gäller ICA-reklam förstås).

Här om dagen blev jag rädd på riktigt när jag såg ett jätteansikte på en nervrotisk massmördare som Din Sko hade smällt upp. Hennes blick var stirrig och hon såg galen ut. Vad var tanken bakom den bilden? Vad var kopplingen mellan iskall galen mördarblick och skor. Kanske var tanken att man skulle bli hypnotiserad och i sitt hypnotiska tillstånd gå in och shoppa skitskor för 149,50? I och för sig är det väl ungefär exakt den blicken man har när det är rea på Scorett så okej I get it. Men säljer det? Jag vet inte, jag skyndande mig hem och låste dörren och drömde mardrömmar om att bli ihjälhackad med en stilettsko.

Snurrade stigläder och stela leder.

Stunder av lycka och sinnesfrid infinner sig inte ofta men är ack så efterlängtade och välkomna när de väl dyker upp. Klockan är bara lite mer än strax efter frukost (20.57 för att vara exakt), hela den kända världen (Mellansverige) är mörkerlagt, det är onsdag OCH november. Suicidrisken torde vara påtaglig. Men icke!

Det är återigen lukten av hästskit som har tinat mitt hjärta. Jag gjorde en "Mr B" och gick hem i lagom tid vid pass elva på förmiddagen. Sara, den ängeln, hämtade upp mig (dock inte vid det rosa huset, vilket var lite tråkigt för jag tycker om rosa, men jag visste inte vilket av Östersunds rosa hus chauffören syftade på och jag kände att det var dumt att chansa).

Väl på plats insåg jag snabbt att mitt släkte utgjorde, om möjligt, en ännu mindre minoritet än förmodat. Vilsen i pannkakan bland tusen barn. Jag fumlade med mobilen och sneglade mig nervöst omkring. Ett barn hade varit den ultimata täckmanteln.Var är de där ensamkommande flyktingbarna när man mest behöver dom? NEJ jag flexar inte ut för att fara på hästhoppning tillsammans med 10-åringar som sitter i spagat över breda ponnyryggar och kniper så gott de kan med lår som är feta som mitt lillfinger. Skulle inte komma på fråga...

Sara hade helt egoistiskt roffat åt sig sin dotter. Jävla Sara - springa där å vara mamma. Stallkatterna bemödade mig inte en blick så jag insåg att jag inte hade något att hämta där och det här med kaninhoppning har jag aldrig riktigt trott på. Framför allt så känner jag ingen kanin. Jag var tvungen att inse att jag var bland de äldre delatagarna på denna tillställning. Jag var hur som helst inte anmäld och utan häst blev det som jobbigt att vara med kände jag. Jag vankade av och an i stallgången och övervägde ett tag om jag istället för att rida själv skulle springa runt och leda barnen i de lägsta klasserna. Men igen – ungarna insisterade på att ha föräldrar och föräldrarna var uppenbarligen inte missbrukande soc-fall som satt å krökade bakom dyngstacken - nej de sprang snällt runt med unge och häst. Attans.

Det visade sig som tur var att det var en handfull vuxna ryttare och två handfulla halv-vuxna så jag var inte ensam om att välja blåbärshoppning framför jobbet. Portos tyckte lyckligtvis att det var en utmärkt idé att bli inplockad från hagen, tills han insåg att han hade blivit lurad. Han hade sett fram emot en power nap och kanske några kila hö i sin bekväma och generöst tilltagna box. Portos är dock inte den som är den. Han låter sig gärna mutas, kliar man honom lite i pannan hoppar han så högt man vill, så länge hans gamla lemmar håller vill säga.

Portos är stor, stark och stolt och regerar sin flock med stadig hov. Under machoytan så är han dock mjuk som en teddybjörn. Speciellt på mulen. Det knäpper lite hemtrevligt i lederna och han låter mig snällt hänga i manen vid uppklivningsmomentet. Portos är nämligen en rejäl grabb och jag lider inte av att vara onödigt lång. Båda häst och sadel är av storlek XL men efter att ha snurrat stiglädren tre varv så nådde jag nätt och jämt ned till stigbyglarna. Jag kände mig och såg ut som Karin 12-år på alldeles för stor ponny. Vi smälte in rätt bra bland höstlovsbarnen tycker jag förutom att Portos var en halvmeter högre än övriga deltagare. Men Portos har inga komplex över sin generösa kroppshydda. Han stod och gäspade och utlovade straffspark i hagen när ponnierna lekte tvärnita-i-sista-sekund-framför-hinder leken. 

Sara och Sven som är lika tighta som GW Persson och Vickan (GW vet bara inte om det än) tog sig runt galant. Jag och Portos kom också runt felfritt men utan stilpoäng. Alla nöjda och glada. Nöjdas var nog Portos som fick spendera resten av dagen i sin efterlängtade box med ett stort fång hö.

Imse Vimse kan du va.

Kanske älskar jag den där tavlan så mycket att jag inte vill hänga upp den på väggen. Kanske är det därför den står lutan mot en vägg i vardagsrummet i perfekt blickfång från soffläget. Ni andra kanske föredrar att ha tavlor hängandes på väggen. Själv ser jag inte riktigt poängen med det, lika lite som jag har förstått vitsen med pälsänglar. Jag har läst biologi och allt sånt där skit men nej jag ser inte alls någon verklig mening med att ett jävla djur ska frossa på bästa gåbortstassen.

Det är å andra sidan rätt mycket jag inte ser någon verklig mening med. Påminner mig om den där sången ” Hurra nu ska vi äntligen få röra på benen. Hela stammen jublar å det sprätter i grenen. ,….., För mordbränder är härliga, ta hit fotogenen. Eftersläckningen tillhör just de fenomenen inom brandmansyrket som jag tycker det är nån nytta med……” Ringer ingen klocka? Nehej. Det var väl det jag misstänkte. Vad är det med dagens ungdom? Vanhedra svensk musikhistoria. Herregud - Härjarevisan kunde man ju utantill innan man kunde gå! Ni 80-talister är alldeles för curlade. Det är så sant som det är sagt. Det ska daltas med dagis och Imse vimse spindel. Vadå imse vimse? Imse vimse på dig själv. Det kan du va.

Å glöm nu inte att jag har sagt det, som Vickans mormor skulle ha sagt. Eller var det farmor? Sak samma. Någon 80-talist var hon då rakt inte.