Parasiter och giftgrön marsipan.

Att väckas härligt bakis av nyheten att Östersund har drabbats av parasiter i dricksvattnet är bland det tråkigaste jag har varit med om den senaste veckan. Järnhjälm, öken i munnen och inte en droppe drickbart i hela lägenheten, 15 minus, nordliga vindar och "vem är hurtigaste barnfamiljen på stan" lördag. När jag läst Tinas varningssms igår förmiddag så hade jag redan bäljat i mig underbara parasiter hela morgonen. Gårdagen började plågsamt och förblev plågsam. Jag vaknade efter 5 timmars usel sömn invaderad av parasitdrömmar. Förutom att jag var nära att dö av törst och hunger insåg jag att det nog kanske var tänkt att vi just exakt då skulle rulla tryffelpraliner och lyssna på Carolas senaste juskiva. Men ingen hade ringt. Inga arga meddelanden på mobilsvaret, inga klandrande sms och inga lappar inslängda genom brevinkastet (fast det är nog mest grannen som använder sig av den kommunikationsvägen och han var inte bjuden på pysseldagen). Jag misstänkte att de andra tre marsipangrisarna satt på varsitt håll och tänkte att den där rackans odågan låg väl å sov i ångor av sprit. Så jag sms:ade pysselbrudarna mest för att säga "haha jag hann först!". Vilket skick jag, mina lemmar, hjärna och kanske framförallt lägenhet befann sig i behövde ju inte de veta. Vi hade planerat i veckor men hade ändå ingen aning om hur vi skulle göra, vad som behövdes för att göra det, när det skulle göras och framförallt vad vi skulle göra. Att göra godis låter kanske lättare än vad det är. Vi lyckades iaf skrapa ihop några recept vilket resulterade i en ganska imponerande inhandlingslista rent kolestrol. Hjärt- och kärlsjukdomar för 75 kr kilot. Smink är bra tänkte jag och vräkte på så mkt som möjligt för att dölja min parasit- och bakisplågade kropps egentliga skick. Det lyckades inte. Men arvegodset i form av en generöst tilltagen toppluva i dalamönster fungerar alltid. Jag kvälvdes över chokladkakorna och bittermandlarna men klarade mig. Så snart vi klev in i Karl Larsson världen på Brunflovägen med julpynt som skulle kunna få Bin Laden att konvertera glömdes parasiter, uttorkning och järnhjälm bort. Det bakades och producerades allsköns onyttigheter i en hastighet jag inte hängde med i. Jag hade fullt sjå med äggtoddy, glöggprovning och kaffe. När det plötsligt var dags att packa ihop oss satt jag fortfarande och stirrade med tom blick på mina tre bollar hemgjord marsipan i giftiga färger. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att man inte kan sitta och vänta på inspiration. Det kan ta tid nämligen. Längre tid än vad som bjuds en pysseleftermiddag. Väl hemkommen hade jag tack vare de något mer produktiva marsipangrisarna godis av volym och kvalitet som lätt skulle imponera på gammelfaster Iris. Min mage var dock inte imponerad och jag är fortfarande utsvulten och uttorkad.