Stunder av lycka och sinnesfrid infinner sig inte ofta men är ack så efterlängtade och välkomna när de väl dyker upp. Klockan är bara lite mer än strax efter frukost (20.57 för att vara exakt), hela den kända världen (Mellansverige) är mörkerlagt, det är onsdag OCH november. Suicidrisken torde vara påtaglig. Men icke!
Det är återigen lukten av hästskit som har tinat mitt hjärta. Jag gjorde en "Mr B" och gick hem i lagom tid vid pass elva på förmiddagen. Sara, den ängeln, hämtade upp mig (dock inte vid det rosa huset, vilket var lite tråkigt för jag tycker om rosa, men jag visste inte vilket av Östersunds rosa hus chauffören syftade på och jag kände att det var dumt att chansa).
Väl på plats insåg jag snabbt att mitt släkte utgjorde, om möjligt, en ännu mindre minoritet än förmodat. Vilsen i pannkakan bland tusen barn. Jag fumlade med mobilen och sneglade mig nervöst omkring. Ett barn hade varit den ultimata täckmanteln.Var är de där ensamkommande flyktingbarna när man mest behöver dom? NEJ jag flexar inte ut för att fara på hästhoppning tillsammans med 10-åringar som sitter i spagat över breda ponnyryggar och kniper så gott de kan med lår som är feta som mitt lillfinger. Skulle inte komma på fråga...
Sara hade helt egoistiskt roffat åt sig sin dotter. Jävla Sara - springa där å vara mamma. Stallkatterna bemödade mig inte en blick så jag insåg att jag inte hade något att hämta där och det här med kaninhoppning har jag aldrig riktigt trott på. Framför allt så känner jag ingen kanin. Jag var tvungen att inse att jag var bland de äldre delatagarna på denna tillställning. Jag var hur som helst inte anmäld och utan häst blev det som jobbigt att vara med kände jag. Jag vankade av och an i stallgången och övervägde ett tag om jag istället för att rida själv skulle springa runt och leda barnen i de lägsta klasserna. Men igen – ungarna insisterade på att ha föräldrar och föräldrarna var uppenbarligen inte missbrukande soc-fall som satt å krökade bakom dyngstacken - nej de sprang snällt runt med unge och häst. Attans.
Det visade sig som tur var att det var en handfull vuxna ryttare och två handfulla halv-vuxna så jag var inte ensam om att välja blåbärshoppning framför jobbet. Portos tyckte lyckligtvis att det var en utmärkt idé att bli inplockad från hagen, tills han insåg att han hade blivit lurad. Han hade sett fram emot en power nap och kanske några kila hö i sin bekväma och generöst tilltagna box. Portos är dock inte den som är den. Han låter sig gärna mutas, kliar man honom lite i pannan hoppar han så högt man vill, så länge hans gamla lemmar håller vill säga.
Portos är stor, stark och stolt och regerar sin flock med stadig hov. Under machoytan så är han dock mjuk som en teddybjörn. Speciellt på mulen. Det knäpper lite hemtrevligt i lederna och han låter mig snällt hänga i manen vid uppklivningsmomentet. Portos är nämligen en rejäl grabb och jag lider inte av att vara onödigt lång. Båda häst och sadel är av storlek XL men efter att ha snurrat stiglädren tre varv så nådde jag nätt och jämt ned till stigbyglarna. Jag kände mig och såg ut som Karin 12-år på alldeles för stor ponny. Vi smälte in rätt bra bland höstlovsbarnen tycker jag förutom att Portos var en halvmeter högre än övriga deltagare. Men Portos har inga komplex över sin generösa kroppshydda. Han stod och gäspade och utlovade straffspark i hagen när ponnierna lekte tvärnita-i-sista-sekund-framför-hinder leken.
Sara och Sven som är lika tighta som GW Persson och Vickan (GW vet bara inte om det än) tog sig runt galant. Jag och Portos kom också runt felfritt men utan stilpoäng. Alla nöjda och glada. Nöjdas var nog Portos som fick spendera resten av dagen i sin efterlängtade box med ett stort fång hö.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar