I en annan del av Hamngatan.

Men äntligen! Som jag har försökt att få till ett inlägg med min puttelilla mobil. Det har krånglats å vägrats. Varför använda sig av en nagelstor skärm när man har en 17 tummare kan man undra. Jo därför att någonting någonstans mellan det tredje hålet i väggen å min tegelsten till dator inte mår bra. Comhem tipsade om att svarta om datorn, när de besviket fick veta att jag förvisso är nästan blond men att jag faktiskt redan hade provat det fick jag direktiv att stå på ett ben å räkna till 100 medan jag drog ut sladden. Det fungerade inte. Jag som alltid haft så höga tankar om sånt där "it-folk", ja eller allt folk med ngnslags teknisk kompetens egentligen. Koppla in dvd:n å jag är din. Men på senare tid har min romantiserade bild av folket bakom supporten blivit svärtad. De kanske har lika lite aning om vad de håller på med som alla oss andra, de kanske rent av inte alls dricker jointcola, lanar hela nätterna å hackar säpo?! Nej men usch vad dum jag är! Det är klart att de nördar sig som bara den å har minst 100 hjärnceller mer än snittet. Så måste det vara för annars raseras min värld. Om inte "it-folket" har koll - vem har då koll? Kanske ingen! Kanske är det datorerna som har makten. Kanske är det en superdator ngnstans som skrattar rått när jag förundrat inser att jag är inloggad på tre olika servrar parallellt och att de har startat en allians emot mig. En ännu värre farhåga är att hela mitt liv är ett elakt practical joke. Egentligen jobbar jag för Mika och mina jobbiga grannar är personalen på mitt gruppboende. Allt rullas ut på tv 3 med Aschberg som rå kommentator.