Perlenbacher är lätt den mest prisvärda bärsen under 17 kr litern. Lidl levererar. Deras idé är som vi alla vet vid det här laget; inga onödiga lyxigheter som hyllor och belysning. De glömde dock nämna att de även spar en slant på dåliga arbetsförhållanden, timanställningar och att fnysa åt kollektivavtal och annat socialistiskt påfund. Men jag jobbar inte på Lidl så spela rulle.
Skojade bara. Det spelar rulle. Det spelar stor j*vla kebabrulle extra allt. Men i det här smygfascistiska landet är det fult att bry sig. Det är i huvudtaget jäkligt ute att tycka något i största allmänhet, i synnerhet om man tycker att något är lite småfel. Som den här uppfuckade arbetsmarknaden och daltandet med storföretagen. Men vem bryr sig förutom några hängivna betongsocialister och en och annan multisexuell vänsterpartist iklädd virkad väst från UFF?
Det är inte synd om de feta rövar som sitter på makten i näringslivet och i politiken. Det är i sin ordning att medborgarna granskar, kritiskerar och i allmänhet är skeptiska i överkant mot eliten. Det är smällar man får ta om man har makt över andras väl och ve. Vi svennebananer blir arga när man avslöjar politiker eller näringslivspampar med fingrarna i syltburken. Men vi blir inte arga för att de har fingrarna i syltburken. Nej vi blir upprörda för att det avslöjades. Vi blir arga på journalisterna.
Det är ju egentligen jättesynd om kungen, Ingvar Kamprad, Carl Bildt och deras gelikar resonerar den utförsäkrade norrlänningen storsint. Speciellt Ingvar Kamprad är det synd om. Alla har väl några lik i garderoben, som att ha varit aktiv nazist t.ex.
Det lustigaste av allt är att obetalda p-böter och tv-licenser gör oss mer upprörda än att vi har en utrikesminister som har personliga ekonomiska intressen i snart sett varenda konfliktdrabbat hörn av världen.
Kom igen nu! Nu är det väl för i helvete dags att bli förbannad? Slå näven i bordet och kasta lite ruttna tomater åtminstone. Snälla.
fredag 26 augusti 2011
söndag 14 augusti 2011
Fyra breda kvinnobakar, en man, en hund och banjospelande östjämtar.
Förlåt kära dagbok. Nej vad skriver jag?! Dagböcker har jag inte hållit på med sen i femte klass (men då var mitt liv å andra sidan betydligt mer spännande med olyckliga förälskelser och bortsprungna kaniner, rackartyg och dumma lärarinnor som inte insåg nödvändigheten av att läxa upp en och annan idiot, farliga äldre stalltjejer och barnätande grannar). Nuförtiden har jag inte så mycket att skriva om.
Anledningen till att jag inte har så mycket som producerat ett ord på denna blogg den senaste tiden beror dock inte på ett händelselöst liv eller allmän förslappning utan på att mitt hem har saknat internet. Jag har alltså, nästan, tvingats återuppleva 2008 då min enda kanal till omvärlden var radion från ÖoB (som för övrigt dundar på i bakgrunden i detta nu). Det gick bra det också, jag blev ganska produktiv då vardagskvällarna, istället för fejsbraggande och tv-häng, upptogs av renovering, syprojekt och pyssel. Nog sagt om detta.
ComHem har tagit sitt ansvar och fixat biffen. Mitt liv har blivit liiite bättre och era liv har förmodligen blivit mycket bättre då ni får nöjet att läsa min oerhört intressanta och läsvärda blogg igen.
Jag är ovanligt trött idag. Skälet kan vara att min kropp vet att den har en veckas välförtjänt (ja det tycker jag faktiskt) semester framför sig samt att gårdagen var en lång dag.
07.40 stod jag framför en stängd Shellmack och funderade på hur fan jag skulle lösa det här. Det är lite märkligt att man kan boka bilen 24-7 men att möjligheterna att få ut bilh*veletet är begränsade till typiska småstadstider. Tre shoppoholics, en härdad pojkvän och en hund väntade sig hämtning vid dörren en tre kvart senare och innan dess skulle hästar fodras och locket läggas på brunnen osv.
En blixtsnabb (den tidiga timmen till trots) kalkylering sa mig att det var en omöjlighet till och med för mig då mackan öppnade 09.00. Lösningen blev i vanlig ordning Susanna - Tassen - Björnfot. Högertassen låg tung på gaspedalen och Volvon levererade. Hästarna kom ut och fick mat och vatten (t.o.m. shettisen fast hon är så liten att man lätt missar henne). Skiten skrapades elegant av i all hast. Jag gjorde en snygg kullerbytta ut ur bilen i farten vid Fältjägargränd och morgonen var så gott som räddad. Bilen fanns och mina kära vänner var färdiga i nästan exakt rättan tid.
09.07 var fyra breda kvinnobakar, en stackars mans slanka höfter och en väldigt liten hund inskuffade i Forden. Diskussionerna gick varma i bilen. Det talades om djurskötsel, politik, bilar och HP Burman. Vix ska ju som vanligt vara värst och drog historien om den där gången då HP slaggade i hennes säng i en veckas tid. Tilläggas bör att Vix själv INTE sov i sängen samtidigt (vilket antagligen hade varit en platsmässig omöjlighet). Vickan sålde för övrigt sängen efteråt.
I alla fall så kom vi vid lunchtid fram till Klyktattarnas stolthet - Birsta City. Övriga resenärer gick på IKEA och jag åkte till Hööks där jag spenderade en mindre evighet. Lite fyndigheter på Bista och sedan var vi slut som artister.
Hemresan blev lite småspännande då soppan tog slut strax utanför Sundsvall. Tur som satan att det var nedförsbacke. Försökte tanka på Shell i Bräcke men Etanolbilar hör kanske inte till vanligheten bland desssa banjospelande invånare. Antagligen är det lite för långt till bolaget för att någon ska våga sälja 85 % sprit på obemannade bensinstationer. Antagligen ett klokt beslut.
Värre var det för oss och vår etanolbil. Efter mycket om och men (bland annat att läsa igenom hela instruktionsboken) förstod vi att det gick alldeles utmärkt att tanka med bensin - det stod på tanklocket. En stor pust senare insåg jag att jag inte hade en aning om vilken kod poolens gemensamma Shellkort har. Det hjälpte föga att vi tillslut lyckades leta reda på koden då kortläsaren vägrade ta emot kortet.
Med bränslemätaren under nollan på en öda mack i Bräcke med kringsmygande banjospelande urbefolkning iförda flanell blev vi rädda på riktigt. Den enda manspersonen i sällskapet (förutom Colin men väger man 200 gram så räknas man faktiskt inte) tog mod till sig och frågade en urinvånare om det månne fanns en till mack i Bräcke. Tro det eller ej men det fanns det. Hur många EPA-traktorer kan det finnas i denna urskog undrade vi. I alla fall så rullade vi nedför bron till metropolen Stöde där det mycket riktigt fanns ett par pumpar och en övergiven kvarleva från 50-talet till station. Detta kort fungerade bättre (ja vi hade fler) och vi valde, efter en del överväganden, att tanka istället för att använda Fordkortet som också det fanns i handsfacket till att lite snabbt beställa en ny bil och råka köra ned flexifuelforden i älven.
När helvetet precis var på väg att frysa till is kom vi hem till den aldrig förr så saknade hemstaden. Vis av erfarenhet torkade jag bort skiten ur bilen förorsakad av småbarnsfamiljen alternativt 40-talisten som haft bilen innan oss. För vem kommer få skulden till att ha skitat ned bilen om inte en oansvarig curlad och skuldsatt 80-talist?
När vännerna hade packat ur sig och sina IKEA-möbler, husdjur och shoppingkassar kvarstod bara att lämna tillbaka bilen. Instrumentpanelen bestämde sig då för att ge upp så vad än bilen ville säga mig så var panelen nattsvart. Antagligen körde jag en dryga 120 km/h genom stan - men vad vet jag? Trött som få (och vid det här laget HADE helvetet fryst till is) tränade jag på att inte backa in i nattklubben bakom där jag stod i kraftigt upplut med utsträckt dvärgarm och försökte få parkeringshuset att släppa in mig. "KORTET OLÄSBART" stod det med stora elaka bokstäver.
Det var då jag fick den briljanta idén att testkörda forden i Storsjön.
Anledningen till att jag inte har så mycket som producerat ett ord på denna blogg den senaste tiden beror dock inte på ett händelselöst liv eller allmän förslappning utan på att mitt hem har saknat internet. Jag har alltså, nästan, tvingats återuppleva 2008 då min enda kanal till omvärlden var radion från ÖoB (som för övrigt dundar på i bakgrunden i detta nu). Det gick bra det också, jag blev ganska produktiv då vardagskvällarna, istället för fejsbraggande och tv-häng, upptogs av renovering, syprojekt och pyssel. Nog sagt om detta.
ComHem har tagit sitt ansvar och fixat biffen. Mitt liv har blivit liiite bättre och era liv har förmodligen blivit mycket bättre då ni får nöjet att läsa min oerhört intressanta och läsvärda blogg igen.
Jag är ovanligt trött idag. Skälet kan vara att min kropp vet att den har en veckas välförtjänt (ja det tycker jag faktiskt) semester framför sig samt att gårdagen var en lång dag.
07.40 stod jag framför en stängd Shellmack och funderade på hur fan jag skulle lösa det här. Det är lite märkligt att man kan boka bilen 24-7 men att möjligheterna att få ut bilh*veletet är begränsade till typiska småstadstider. Tre shoppoholics, en härdad pojkvän och en hund väntade sig hämtning vid dörren en tre kvart senare och innan dess skulle hästar fodras och locket läggas på brunnen osv.
En blixtsnabb (den tidiga timmen till trots) kalkylering sa mig att det var en omöjlighet till och med för mig då mackan öppnade 09.00. Lösningen blev i vanlig ordning Susanna - Tassen - Björnfot. Högertassen låg tung på gaspedalen och Volvon levererade. Hästarna kom ut och fick mat och vatten (t.o.m. shettisen fast hon är så liten att man lätt missar henne). Skiten skrapades elegant av i all hast. Jag gjorde en snygg kullerbytta ut ur bilen i farten vid Fältjägargränd och morgonen var så gott som räddad. Bilen fanns och mina kära vänner var färdiga i nästan exakt rättan tid.
09.07 var fyra breda kvinnobakar, en stackars mans slanka höfter och en väldigt liten hund inskuffade i Forden. Diskussionerna gick varma i bilen. Det talades om djurskötsel, politik, bilar och HP Burman. Vix ska ju som vanligt vara värst och drog historien om den där gången då HP slaggade i hennes säng i en veckas tid. Tilläggas bör att Vix själv INTE sov i sängen samtidigt (vilket antagligen hade varit en platsmässig omöjlighet). Vickan sålde för övrigt sängen efteråt.
I alla fall så kom vi vid lunchtid fram till Klyktattarnas stolthet - Birsta City. Övriga resenärer gick på IKEA och jag åkte till Hööks där jag spenderade en mindre evighet. Lite fyndigheter på Bista och sedan var vi slut som artister.
Hemresan blev lite småspännande då soppan tog slut strax utanför Sundsvall. Tur som satan att det var nedförsbacke. Försökte tanka på Shell i Bräcke men Etanolbilar hör kanske inte till vanligheten bland desssa banjospelande invånare. Antagligen är det lite för långt till bolaget för att någon ska våga sälja 85 % sprit på obemannade bensinstationer. Antagligen ett klokt beslut.
Värre var det för oss och vår etanolbil. Efter mycket om och men (bland annat att läsa igenom hela instruktionsboken) förstod vi att det gick alldeles utmärkt att tanka med bensin - det stod på tanklocket. En stor pust senare insåg jag att jag inte hade en aning om vilken kod poolens gemensamma Shellkort har. Det hjälpte föga att vi tillslut lyckades leta reda på koden då kortläsaren vägrade ta emot kortet.
Med bränslemätaren under nollan på en öda mack i Bräcke med kringsmygande banjospelande urbefolkning iförda flanell blev vi rädda på riktigt. Den enda manspersonen i sällskapet (förutom Colin men väger man 200 gram så räknas man faktiskt inte) tog mod till sig och frågade en urinvånare om det månne fanns en till mack i Bräcke. Tro det eller ej men det fanns det. Hur många EPA-traktorer kan det finnas i denna urskog undrade vi. I alla fall så rullade vi nedför bron till metropolen Stöde där det mycket riktigt fanns ett par pumpar och en övergiven kvarleva från 50-talet till station. Detta kort fungerade bättre (ja vi hade fler) och vi valde, efter en del överväganden, att tanka istället för att använda Fordkortet som också det fanns i handsfacket till att lite snabbt beställa en ny bil och råka köra ned flexifuelforden i älven.
När helvetet precis var på väg att frysa till is kom vi hem till den aldrig förr så saknade hemstaden. Vis av erfarenhet torkade jag bort skiten ur bilen förorsakad av småbarnsfamiljen alternativt 40-talisten som haft bilen innan oss. För vem kommer få skulden till att ha skitat ned bilen om inte en oansvarig curlad och skuldsatt 80-talist?
När vännerna hade packat ur sig och sina IKEA-möbler, husdjur och shoppingkassar kvarstod bara att lämna tillbaka bilen. Instrumentpanelen bestämde sig då för att ge upp så vad än bilen ville säga mig så var panelen nattsvart. Antagligen körde jag en dryga 120 km/h genom stan - men vad vet jag? Trött som få (och vid det här laget HADE helvetet fryst till is) tränade jag på att inte backa in i nattklubben bakom där jag stod i kraftigt upplut med utsträckt dvärgarm och försökte få parkeringshuset att släppa in mig. "KORTET OLÄSBART" stod det med stora elaka bokstäver.
Det var då jag fick den briljanta idén att testkörda forden i Storsjön.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)