En billös norrlänning som mig är ungefär lika udda som en marockan på ett SD-möte i Böle. Jag, ungdomarna, pensionärerna, de udda, utstötta och sinnessvaga är hänvisade till Länsbussarna när vi ska ta oss utanför stadens gränser. Men jag gillar det lite grann. Jag gillar att sitta på bussen och filosofera eller luta huvudet tillbaka och slumra till en stund. Speciellt gillar jag när man får åka gratis i minibussarna 07.15 på helgerna. Det dåliga morgonhumöret försvinner när en glad koffeinhög taxichaufför snackar på om väder, vind och livet i allmänhet. Extra roligt är det att glädjas åt att man inte är ett bakfullt as som av en olycklig slump vaknade upp i Östersund och med en andedräkt som en asätande gam mumlar något om att åka hem till byn.
Trots att jag i grund och botten är postivit inställd till kollektivtrafik så kan även mitt tålamod brista ibland. Det hände här om dagen. Jag har i ett antal veckor försökt att köpa ett nytt busskort (bussbolaget har bytt kortläsare) men varje gång får jag ett nej tryckt i ansiktet. Busschauförrerna har angivit diverse skäl till detta; allt från att de inte känner att de har tid, systemet strejkar eller att de inte vet hur man gör. Av det skälet gick jag till busstationen efter jobbet och ställde mig snällt i kön till den lilla kur där busskort fylls på och diverse bussreserelaterade frågor kan ställas. Att ställa sig att köa när man har lågt blodsocker och är trött och stressad är inget att rekommendera. Det stod dock bara 2 personer i kö så jag kunde inte tänka mig att detta skulle vålla mig några större problem.
Det jag inte visste var att båda kärringarna framför mig var utvecklingssstörda, eller så kom de från en väldigt avlägsen by i nordjämtland dit modern teknik och vanligt svenskt vokabulär inte nått. Innan tant nummer ett äntligen köpt sitt förbannade jävla busskort så hade jag, av expeditens beundransvärt tålmodiga och upprepande förklaringar, fått lära mig ALLT om Länsbussarnas busskortsystem, bonussystem, priser, regler och jag hann nästan lära mig samtliga busstidtabeller utantill.
Tanten såg, trots den vänliga mannen i kurens pedagogiska förklaringar, dumt oförstående ut. Jag ville ruska om kärringen å skrika HUR SVÅRT KAN DET VA??!!! Jag ville skrika åt henne att första resan med "best price" kostar egentligen 21 kronor å ju mer du åker ju billigare blir resorna, du får dock en bonus vilket innebär att första resan kostar 13 kronor och därefter kommer marginalkostnaden öka den första tiden för att sedan avta, hur mycket rabatt du får beror på hur ofta du reser, har du inte rest på mer än 30 dagar nollställs kortet och du börjar på nytt på 21 kronor per resa, du kan som lägst komma ned på 17 kronor per resa men då måste du resa hyfsat frekvent. Du har 24 kronor på ditt gamla kort som vi överför till det nya vilket innebär att du vid start har en resa plus 14 kronor. Jag ville rista in kurvan på marginalkostnaden av hennes bussresande i pannan på henne.
Jag gjorde det inte. Jag knöt nävarna i fickorna istället och gnisslade tänder så hårt att jag fick huvudvärk.
Mannen i kuren måste ha förbannat sig själv när han gav sig in på att förklara för tanten att för just henne så skulle detta kort inte löna sig då hon inte reser tillräckligt ofta till den stora staden. Fan. Med facit i handen skulle han bara ha sålt kortet å sagt att hon gjort en bra affär. Nu frågade tanten istället en miljon till korkade frågor och hon såg missnöjd och konfunderad ut när hon vaggade iväg mot bussen. Änltigen snart min tur tänkte jag.
Tro på fan att tant nummer 2 var en lika slow learner som tant nummer 1. Jag var nära att bryta ihop. Jag ville slå in hennes löständer och jag kunde inte nog beundra den helt sanslöst tålmodiga expediten. Han var dessutom söt. Men det spelade ingen roll för jag var ändå nära att begå ett vansinnesdåd när det väl var min tur att köpa ett busskort. Jag kände mig tvungen att framföra att jag nu lärt mig allt om deras prissättningar och att jag stått i kö i hundra år. Han log ett tålmodigt leende som svar.
Jag skämdes när jag gick därifrån. Det var ju de tröga kärringarna med deras fula fotriktiga skor som jag ville fälla benen på, inte den snälla mannen bakom rutan. Jag bestämde mig för att tänka på det nästa gång en kund fnäser åt mig i telefon. Jag ska då tänka att kunden egentligen är förbannad på långsamma tanter med fotriktiga skor och att det inte har någonting alls med mig att göra.
onsdag 30 november 2011
söndag 20 november 2011
Ålderstecken av grad 3 och oförtjänt huvuddunk. Eller varför inte lika gärna gå på krogen?
När man uppskattar ett (eller några stycken) glas vin och en cupcake ackompanjerat av Morden i Midsumer, ett par ljus och en pläd mer än en kväll på stan så borde man börja oroa sig för begynnande vuxenhet.
Det var dock inte utan ett visst motstånd som jag insåg min lott och begav mig till tv-fåtöljen. När man sms:ar runt till den lilla men kära skara av vänner man har och får till svars att de föredrar soffhäng framför krogen så inser man att det inte bara är en själv som har blivit äldre - så även vännerna. Trots att benen kändes som bly, huvuddunk och att kroppen skrek efter riktig mat så var jag ändå bra sugen på att byta raggisarna mot "come-and-fuck-me-boots" som en kär vän så vänligt kallar mina bästa partystövlar.
Det var inte utan bitterhet jag tvingades inse att jag var tvungen att hålla förfest med mig själv om det skulle bli nåt galej i huvudtaget men bitterheten försvann lite för fort när jag väl hade stationerat mig i min röda IKEA-fåtölj. När jag kände efter (för er som inte har börjat känna efter - don't do it! Det är första steget på ruinens brant) så var jag förbannat trött efter en ovanligt intensiv jobbvecka, ovanligt mycket ridning följt av stelhet och träningsvärk på de mest obskyra ställen och 6 tidiga mornar i rad. (Jag röstar för 4 dagars arbetsvecka och 6-timmars arbetsdag för oss singlar men en aktiv fritid - vi spenderar ju dessutom pengar när vi är lediga och hjälper till att få hjulen i samhällsapparaten att snurra lite snabbare. Dessutom så behöver vi vår vila för att orka och hinna vara ute på krogen och spendera pengar och ragga så att vi kan dra vårt strå till stacken och hjälpa till att motverka den snedvridna demografin).
Hur som helst så var jag ganska nöjd med min hemmakväll. Jag kände mig däremot sviken av hela världen när jag efter en välförtjänt sovmorgon vaknade med huvuddunk. Ska man ändå få järnhjälm kan man ju lika väl vara ute å slarva.
Det var dock inte utan ett visst motstånd som jag insåg min lott och begav mig till tv-fåtöljen. När man sms:ar runt till den lilla men kära skara av vänner man har och får till svars att de föredrar soffhäng framför krogen så inser man att det inte bara är en själv som har blivit äldre - så även vännerna. Trots att benen kändes som bly, huvuddunk och att kroppen skrek efter riktig mat så var jag ändå bra sugen på att byta raggisarna mot "come-and-fuck-me-boots" som en kär vän så vänligt kallar mina bästa partystövlar.
Det var inte utan bitterhet jag tvingades inse att jag var tvungen att hålla förfest med mig själv om det skulle bli nåt galej i huvudtaget men bitterheten försvann lite för fort när jag väl hade stationerat mig i min röda IKEA-fåtölj. När jag kände efter (för er som inte har börjat känna efter - don't do it! Det är första steget på ruinens brant) så var jag förbannat trött efter en ovanligt intensiv jobbvecka, ovanligt mycket ridning följt av stelhet och träningsvärk på de mest obskyra ställen och 6 tidiga mornar i rad. (Jag röstar för 4 dagars arbetsvecka och 6-timmars arbetsdag för oss singlar men en aktiv fritid - vi spenderar ju dessutom pengar när vi är lediga och hjälper till att få hjulen i samhällsapparaten att snurra lite snabbare. Dessutom så behöver vi vår vila för att orka och hinna vara ute på krogen och spendera pengar och ragga så att vi kan dra vårt strå till stacken och hjälpa till att motverka den snedvridna demografin).
Hur som helst så var jag ganska nöjd med min hemmakväll. Jag kände mig däremot sviken av hela världen när jag efter en välförtjänt sovmorgon vaknade med huvuddunk. Ska man ändå få järnhjälm kan man ju lika väl vara ute å slarva.
söndag 13 november 2011
Det går ändå åt helvete så varför försöka?
Dryga 20 år gammal börjar min kära vän Eve att ora sig för senilitet. Handlingskraftig som hon är går Eve därför till apoteket för att försöka göra något åt hennes skenande demens så att hon inte ska ha alzheimers vid 23. Botemedlet är tydligen B-vitaminer. Till Eves bestörtning skulle vitaminerna kosta henne 97 kronor i månaden varför Eve drar slutsatsen att då är hon hellre dement. Och måste man verkligen minnas så mycket undrar Eve.
Jag fann det lätt att skratta gott åt Eves noja för förtida senilitet. Det var då. Då för flera dagar sedan. Men skrattar bäst som skrattar sist. En halv vecka senare står jag inför ett problem som inte kan vara något annat än ett direkt resultat av åldersdemens och jag överväger nu att säga upp bredbandet och köpa B-vitaminer istället.
Hur som helst så kunde jag idag inte logga in på bloggen. Jag försökte med alla tänkbara och otänkbara användarnamn men kom inte in. Förbannade skitblogg tänkte jag och letade förbrilt efter ett telefonnummer till Kuntjänst så att jag kunde skälla ut någon oskyldig kundtjänstmedarbetare med en halv dags utbildning i bagaget. Självklart fanns inget telfonnummer för sådant tycker dagens moderna företagare inte att de kan kosta på sig. Det var väl kanske tur det för vis av erfarenhet efter några år inom serviceyrken så vet jag mycket väl att kunden nästan alltid har fel.
Det tog en stund innan jag insåg att det inte var lösenordet som var den felande länken utan självaste e-mejladressen. Blogger hävdade nämligen envist att e-postkontot inte var registrerat i deras databas. Jag provade då, trots att jag hade ett vagt minne av att jag använder mig av en annan adress på Blogger, med min vanliga hotmail och jag kunde då med hjälp av verifikations-sms återställa lösenordet. Värre var att jag då loggade in på FEL blogg.
Jag hade alltså glömt vilken mejladress jag angivit som konto OCH när jag väl, efter en antal försök, lyckats skriva in en adress som Blogger ville kännas vid insåg jag att jag inte visste vilket lösenord jag använder för att komma in på mejlen, vilket jag självklart behövde för att kunna återställa lösenordet på Blogger. Det var svettigt där ett tag men tillslut lyckades jag alltså komma in.
Så går det när man ska vara duktig å inte alltid använda samma e-postadress och lösenord till alla miljarders inloggningar man har överallt.
Slutsats är, som vi alla egentligen redan vet, att det inte är någon idé att försöka vara duktig, det går ändå åt helvete. Använd samma pinkod till allt och våga leva med risken att blir den knäckt är ditt liv kört. På något vis var det skönt att få det bekräftat.
Jag fann det lätt att skratta gott åt Eves noja för förtida senilitet. Det var då. Då för flera dagar sedan. Men skrattar bäst som skrattar sist. En halv vecka senare står jag inför ett problem som inte kan vara något annat än ett direkt resultat av åldersdemens och jag överväger nu att säga upp bredbandet och köpa B-vitaminer istället.
Hur som helst så kunde jag idag inte logga in på bloggen. Jag försökte med alla tänkbara och otänkbara användarnamn men kom inte in. Förbannade skitblogg tänkte jag och letade förbrilt efter ett telefonnummer till Kuntjänst så att jag kunde skälla ut någon oskyldig kundtjänstmedarbetare med en halv dags utbildning i bagaget. Självklart fanns inget telfonnummer för sådant tycker dagens moderna företagare inte att de kan kosta på sig. Det var väl kanske tur det för vis av erfarenhet efter några år inom serviceyrken så vet jag mycket väl att kunden nästan alltid har fel.
Det tog en stund innan jag insåg att det inte var lösenordet som var den felande länken utan självaste e-mejladressen. Blogger hävdade nämligen envist att e-postkontot inte var registrerat i deras databas. Jag provade då, trots att jag hade ett vagt minne av att jag använder mig av en annan adress på Blogger, med min vanliga hotmail och jag kunde då med hjälp av verifikations-sms återställa lösenordet. Värre var att jag då loggade in på FEL blogg.
Jag hade alltså glömt vilken mejladress jag angivit som konto OCH när jag väl, efter en antal försök, lyckats skriva in en adress som Blogger ville kännas vid insåg jag att jag inte visste vilket lösenord jag använder för att komma in på mejlen, vilket jag självklart behövde för att kunna återställa lösenordet på Blogger. Det var svettigt där ett tag men tillslut lyckades jag alltså komma in.
Så går det när man ska vara duktig å inte alltid använda samma e-postadress och lösenord till alla miljarders inloggningar man har överallt.
Slutsats är, som vi alla egentligen redan vet, att det inte är någon idé att försöka vara duktig, det går ändå åt helvete. Använd samma pinkod till allt och våga leva med risken att blir den knäckt är ditt liv kört. På något vis var det skönt att få det bekräftat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)