En billös norrlänning som mig är ungefär lika udda som en marockan på ett SD-möte i Böle. Jag, ungdomarna, pensionärerna, de udda, utstötta och sinnessvaga är hänvisade till Länsbussarna när vi ska ta oss utanför stadens gränser. Men jag gillar det lite grann. Jag gillar att sitta på bussen och filosofera eller luta huvudet tillbaka och slumra till en stund. Speciellt gillar jag när man får åka gratis i minibussarna 07.15 på helgerna. Det dåliga morgonhumöret försvinner när en glad koffeinhög taxichaufför snackar på om väder, vind och livet i allmänhet. Extra roligt är det att glädjas åt att man inte är ett bakfullt as som av en olycklig slump vaknade upp i Östersund och med en andedräkt som en asätande gam mumlar något om att åka hem till byn.
Trots att jag i grund och botten är postivit inställd till kollektivtrafik så kan även mitt tålamod brista ibland. Det hände här om dagen. Jag har i ett antal veckor försökt att köpa ett nytt busskort (bussbolaget har bytt kortläsare) men varje gång får jag ett nej tryckt i ansiktet. Busschauförrerna har angivit diverse skäl till detta; allt från att de inte känner att de har tid, systemet strejkar eller att de inte vet hur man gör. Av det skälet gick jag till busstationen efter jobbet och ställde mig snällt i kön till den lilla kur där busskort fylls på och diverse bussreserelaterade frågor kan ställas. Att ställa sig att köa när man har lågt blodsocker och är trött och stressad är inget att rekommendera. Det stod dock bara 2 personer i kö så jag kunde inte tänka mig att detta skulle vålla mig några större problem.
Det jag inte visste var att båda kärringarna framför mig var utvecklingssstörda, eller så kom de från en väldigt avlägsen by i nordjämtland dit modern teknik och vanligt svenskt vokabulär inte nått. Innan tant nummer ett äntligen köpt sitt förbannade jävla busskort så hade jag, av expeditens beundransvärt tålmodiga och upprepande förklaringar, fått lära mig ALLT om Länsbussarnas busskortsystem, bonussystem, priser, regler och jag hann nästan lära mig samtliga busstidtabeller utantill.
Tanten såg, trots den vänliga mannen i kurens pedagogiska förklaringar, dumt oförstående ut. Jag ville ruska om kärringen å skrika HUR SVÅRT KAN DET VA??!!! Jag ville skrika åt henne att första resan med "best price" kostar egentligen 21 kronor å ju mer du åker ju billigare blir resorna, du får dock en bonus vilket innebär att första resan kostar 13 kronor och därefter kommer marginalkostnaden öka den första tiden för att sedan avta, hur mycket rabatt du får beror på hur ofta du reser, har du inte rest på mer än 30 dagar nollställs kortet och du börjar på nytt på 21 kronor per resa, du kan som lägst komma ned på 17 kronor per resa men då måste du resa hyfsat frekvent. Du har 24 kronor på ditt gamla kort som vi överför till det nya vilket innebär att du vid start har en resa plus 14 kronor. Jag ville rista in kurvan på marginalkostnaden av hennes bussresande i pannan på henne.
Jag gjorde det inte. Jag knöt nävarna i fickorna istället och gnisslade tänder så hårt att jag fick huvudvärk.
Mannen i kuren måste ha förbannat sig själv när han gav sig in på att förklara för tanten att för just henne så skulle detta kort inte löna sig då hon inte reser tillräckligt ofta till den stora staden. Fan. Med facit i handen skulle han bara ha sålt kortet å sagt att hon gjort en bra affär. Nu frågade tanten istället en miljon till korkade frågor och hon såg missnöjd och konfunderad ut när hon vaggade iväg mot bussen. Änltigen snart min tur tänkte jag.
Tro på fan att tant nummer 2 var en lika slow learner som tant nummer 1. Jag var nära att bryta ihop. Jag ville slå in hennes löständer och jag kunde inte nog beundra den helt sanslöst tålmodiga expediten. Han var dessutom söt. Men det spelade ingen roll för jag var ändå nära att begå ett vansinnesdåd när det väl var min tur att köpa ett busskort. Jag kände mig tvungen att framföra att jag nu lärt mig allt om deras prissättningar och att jag stått i kö i hundra år. Han log ett tålmodigt leende som svar.
Jag skämdes när jag gick därifrån. Det var ju de tröga kärringarna med deras fula fotriktiga skor som jag ville fälla benen på, inte den snälla mannen bakom rutan. Jag bestämde mig för att tänka på det nästa gång en kund fnäser åt mig i telefon. Jag ska då tänka att kunden egentligen är förbannad på långsamma tanter med fotriktiga skor och att det inte har någonting alls med mig att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar