"Vad du är söt min kära lilla ponny...

...vad du är snäll, min kära lilla häst!
du säger ingenting, min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst!"

Jag tror att ponnykärlek är den enda sanna kärleken. Det är jag nästan säker på. En ponny är så lätt att älska att det liksom bara går av farten. Och man behöver aldrig fråga sig om det är rätt, riktigt, vettigt eller klokt. För det är alltid eller aldrig vettigt att älska en ponny.

Din kärlek är kanske inte besvarad, ponnyn kanske hugger dig i ryggen så fort den får chansen och den gillar mest troligt inte alls dina uppfostringsambitioner. Ponnyn kan mycket väl lura dig att den anstränger sig för att vara en duktig ponny fast den egentligen hela tiden hittar på nya sätt att låtsasjobba. Ponnyn hittar ständigt nya rymningsvägar ur hagen, den lurar till sig mer mat och använder sig alltid av sin oemotståndliga charm för att få det den vill. Men den är ärlig i sitt ögontjänande och ganska lätt att överlista. Och framför allt så är det nästan omöjligt att inte älska dem.

Den ohyggliga förvandlingen.

Nu kommer jag på varför jag har minskat mina krogenexposéer ganska kraftigt det senaste halvåret.

Det är den där förbannade tröttheten, slappheten, inspirationslösheten och totala avsaknaden av livsgnista som man väcks av dagen efter. Torkan i munnen, huvuddunket, den ihopkladdade mascaran, törsten, hungern, illamåendet och känslan av att man borde göra något men man kan inte komma på vad. En obestämd känsla av salt-, söt-, fett-, kaffe- och läskedryckssug. En olustig ambivalens mellan att äta och absolut inte äta - någonsin mer, att dricka litervis med vatten och att absolut inte dricka vatten och därmed tvingas uppleva den vidriga smaken i munnen. En insikt om att man bör gå och köpa toapapper och en pizza samtidigt som det vore en skymf mot all ambition om skönhet och klass. Ett hån mot kassabiträdet på Ica som, inte nog med att hon jobbar helg, tvingas uppleva detta vider och skam för mänskligheten som man har förvandlats till under några timmar av dålig sömn i dimman av spritångor.

Och fulheten. Framförallt fulheten.

Den där fulheten som drabbar en dagen efter. Ögonvitorna som inte längre är vita och de blå-svart-lila påsarna under dem. Blekheten till gränsen mot transparens och de röda prickarna som pryder den ömsom feta - ömsom torra dinosariehyn. De uppsvullna kinderna och dubbelhakan som plötsligt är uppenbar. Den torra, stripiga oformliga Cramerkalufsen och de patetiska ögonfransarna och de rödrosa ögonlocken som plötsligt är imun mot smink och tillsnyggning. Den avskava nagellacken och de svullna krokiga prinskorvsfingrarna. Den abnorma putmagen som mer än någonsin väcker associationer till fattiga barn i Afrika och graviditet i sjunde månaden.

En fantastisk förvandling från den där rätt alldagliga men ändå inte direkt frånstötande bruden i hallspegeln - till den snygga bruden jag såg i spegeln på damernas efter första öl - via det vrålsnygga lyxåket som log tillbaka mot mig i den fjärde ölen - till det vederstyggliga vrak till människa som vaknar upp i ångor av kroppsodörer i min säng dagen efter. Den förvandlingen skulle lätt kunna vara stoff för en Disneyfilm. Fiona i Shreak ligger i lä.

Morgonstund har guld i mund (eller var är John Blund?)

Istället för att ligga i sängen och knappa på mobilen så kanske jag borde kliva upp och bestämma mig för att dagen har börjat trots att morgontimman är kriminellt tidig. Dessutom är jag hungrig. Och törstig. Vilket är ett mycket större bekymmer än ni utomsockens kanske tror (vi har fortfarande parasiter i vattnet och jag har inget färdigkokt som väntar på mig i kylen och varmtvatten ger som inte samma effekt när törsten gör sig påmind). Jag har förvisso en baginbox men det känns onödigt slösaktigt att släcka törsten med vin så här en fredagmorgon kl fem. Helt otippat känner jag nu att ögonlocken börjar bli lite tung så nu ska jag återgå till operation Försöka sova. Trevlig morgon, dag och helg på er!

Den som lever får se.

Ibland går det fort, lite som när man bajsar parasiter (jag har hört att de sprutar ut i ungefär ljusets hastighet). Allt som oftast går det dock långsamt. Det går långsamt att kliva upp, det går långsamt att jobba, det går långsamt att städa, renovera, sätta upp tavlor, tvätta, handla. Tiden innan första fiakpausen går extremt långsamt. Och framförallt så går det långsamt att göra sig snygg. Var och en ska ju helst syssla med vad de är bäst på - det gynnar alla. Så när det nu går riktigt trögt för mig att utföra vissa sysslor (företrädelsevis hushållsnära) så borde jag få slippa det. Att försöka göra mig snygg med diverse svindyra produkter borde jag egentligen också låta bli, det är ett rent slöseri ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Fast på den punkten är jag hopplöst irrationell och tänker fortsätta ödsla min tid och pengar på dyra produkter.

Hur som helst så går det inte så värst långsamt just nu. Det går rent ut av ganska fort. För fort kanske. Jag hinner inte tänka innan jag handlar (det är förvisso inget ovanligt i mitt fall, om det nu beror på att jag är snabb i handling eller bara ovanligt långsam i tanken låter jag vara osagt).

Kanske står jag nu inför ett vägskäl i livet och jag har inte hunnit ananlysera läget ännu. Det bara händer. Hur som helst så kanske det är lika bra. Go with the flow, hoppa på tåget (man vet inte när det går nästa gång, iaf inte om man reser med SJ). Så typiskt att det är just nu som jag kanske eventuellt kommer att bryta upp från lilla Östersund. Nu när livet leker och jag har kedjat fast mig med förpliktelser, fritidsintressen och ungefär världens bästa vänner. Nu låter det hela oerhört dramatiskt förstås. Ni kanske tror att jag har investerat i en one way ticket to Månen. Vunnit på "Kejnå" eller börjat dejta Kim Jong Ils hemlige bror. Nä så är det inte alls. Det är så ospännande att jag kanske eventuellt kommer att flytta till annan svensk stad för att tjänsa mitt levebröd. Kanske kommer jag t.o.m. söka till den där journalistutbildningen igen och kanske kommer jag denna gång faktsikt gå på intervjun om jag blir kallad. Kanske kommer jag bli cirkusdirektör, fritidspedagog (fast det verkar dumt på nåt vis) eller busschaufför. Vem vet. Den som lever får se.

Hellre sämt än näst bäst eller Medelmåttorna - det glömda folket.

I vanliga fall brukar puben vara till bristningsgränsen full av giriga besserwissers men inte denna pubquizafton. Jag och Vickan glömde helt bort tiden där vi satt i mitt rosa kök, käkade hallonpaj och samtalde om livets märkligheter. Oj fan - helt plötsligt var klockan för mycket. Attans j*vla sk*t f*n utbrast jag och sprang in på toaletten för att, i ljuset av Ingas gamla ljusrör och med hjälp av den spegelskåpdörr som fortfarande inte har lossnat från den badrumsmöbel jag fick från min f.d. granne när de rev ut sitt 80-tals badrum på Odenskogsvägen (ungefär precis där någons eller någras fekalier gjorde att 10 % av Östersunds befolkning insjuknade p.g.a. att de ofrivilligt blivt värd för 100 miljoner parasiter men det är en annan histora), färga mitt hopplösa vinterbleka tryne.

Nackdeln med mitt nya jag är att den kräver en viss attityd. På grund av min korta och färgstarka kalufs var jag tvungen att dra på lite skrikgrön ögonskugga för att matcha den skrikrödlila hårfärgen. Månader av halvlånga guldlockar har gjort mig bekväm. Jag har kunnat nöja mig med en hårsnodd och lite guldskimmer på ögonlocken. Guldlock gör sig bäst oskyldigt naturell. Guldlock tilltalar männen och Karin - the punkrocker tilltalar frisörer. Konstigt nog väljer jag ständigt den svåra vägen och utsätter mig för förundrade blickar genom diverse märkliga frisyrer. Hur det nu är med den saken så fungerar lite lätt skimmer på ögonlocken jättedåligt med min skrikröda tuppfrisyr (ja jag påminner faktiskt en hel del om en tupp och jag lägger inga värderingar i det utan det är bara ett konstaterande).

5 minuter senare var vi på språng uppför den illa plogade backen till puben. (Det är mycket lättare på vägen hem när man kan rulla hela vägen till portuppgången.) När vi gjorde entré var halva quizet redan avklarat men det gjorde inte så mycket för frågorna var ändå omöjliga. Vem bryr sig om spanska tomatsoppor och fransk 1700-tals dans?

David som fram till vår sena ankomst hade spelat solo var vår räddning från total förnedring. Jag föreslog lite blygsamt för bartendern att vi kunde få tröstpris men fullt så dåliga var vi tydligen inte. Nä vi var bara medledåliga eller medelbra beroende hur man ser det.

Medlmåttlighet måste vara det värsta straffet en gud kan utdela. För vem vill vara "lagom", "ganska" och "medel"? Nej hellre sämst än halvbra. För är man sämst kan man skratta åt sin uselhet och tänka: va skönt då slipper jag försöka för jag är ändå så dålig. Är man medlemåttig däremot jagas man av tankar av slagen: "jag hade kunnat göra bättre ifrån mig", "om jag bara övar mer" och "vad gör jag för fel?".

En medlemåtta får aldrig första priset eller tröstpriset. En medlemåtta får inga specialpedagoger i skolan och blir inte uttagen till Vi i femman. Medelmåttorna är inte så hopplösa att de kan leva ett liv på staliga bidrag och ändå inte så talangfulla att de kan anses var lyckade. De är och förblir medlemåttor.

Därför tycker jag att tröstpris inte bör delas ut till förlorarna utan till medelmåttorna. De är de som behöver all tröst och kärlek de kan få.

Livsavgörande beslut i kosmetikens labyrint.

Concealern tog slut för några månader sedan och istället för att inhandla en ny har jag börjat använda foundation i tid och otid, vilket förvisso inte är speciellt märkligt denna, för hy och kropp, ofördelaktiga årstid. Vinterblekheten är ett faktum. Huden har bytt skepnad från fräschet sommarbrun till transparant vit med toner av urvattnad lilablå. Som en trist vattenfärgsmålning föreställande en sjö under ett hotande åskoväder. En gnutta foundation sitter inte helt fel med andra ord. Ett tjockt lager concealer för att dölja de märka åskmolnen under ögonen hade också varit välkommet. Men då jag har hamnat i ett eventuellt sminkmärkesbytarläge blev det jobbigt. Så jobbigt att jag nu undviker att måla mig för att förskjuta de svåra beslut jag står inför på framtiden. Jag hoppades att det nya året skulle ge mig beslutsamhet i alla mina förehavanden. Men icke. Jag står fortfarande inför livsavgörande beslut om lös- eller hårdpuder, vanlig foundation eller mineralpuder. Och vilken concealer ska jag denna gång kasta ut pengar på? Jag har provat ett antal och de flesta lovar väldigt mycket mer än vad de levererar (jag ser sällan för att inte säga aldrig ut som flickan på reklamen hur mycket jag än smetar på) och framförallt är de väldigt få droppar man får för ganska stor peng. Inte nog med att man blir ripped off bara man kliver in i butiken så måste den obligatoriska utprovningen ske med ett mer eller mindre kompetent egenutnämnt proffs. Har man tur ser man inte ut som en orangefläckig fjortis eller en ljusskygg svartrockare när man provar att kleta in sig i produkterna på egen hand. Men egentligen är det kul att köpa smink och mest kul är det när man kommer hem och får öppna de små eleganta förpackningarna och inandas kosmetikans doft av ungdom och löften om ett bättre liv och ett vackrare yttre. Fast nu när jag står inför ett eventuellt byte till det enligt experter och lekmän så fantastiska mineralpuderet så blev det jobbigt. Det är inte som att byta bilmärke utan snarare som att byta från bensinbil till elbil. Det är ett beslut man noga bör tänka igenom, vilket jag också har gjort - i två månader. Men sminket i mina pyttslar och tuber sinar i ett rasande tempo så ett beslut måste frambringas snarast. Detta håller mig vaken på nätterna. Detta må vara att i-landsbekymmer men är för den skull inte att förringa.

Tjuriga ponnys är ungdomens källa.

Kan det vara så att det lilla stallslit jag hittills har genomfört har givit mig så pass mycket kraft att jag trots mitt träningsskolk den senaste tiden kunde ta mig igenom ett rpm pass utan problem? Och att jag dessutom gick och storhandlade efteråt för att sedan bege mig ut på långfärdsskridskor på den nya banan på campus. Eller är det juldagarna under mammas omsorg som jag fortfarande lever på? Eller är det mina underbara vänner som har givit mig benpower jag inte förtjänar? Eller så är det bara så att det är ett nytt år och att det kommer bli förbaskat bra. Det är hur som helst underbart när man känner sig stark och frisk och kroppen lyder en. När ryggen inte värker, huvudet inte dunkar, magen inte krånglar och tröttheten inte sätter krokben för en. Kanske är det ändå Vanessa, 1 meter, som har givit min kropp ungdomen tillbaka. Vanessa som gick under stängslet och sedan glatt rusade runt bakom stallet med putmagen som inte riktigt täcks av det lila termotäcket med rosa stjärnor på. Som sedan trött av springturen snällt lät sig infångas och ledas i sin matchande lila grimma med teddytyg med broderade små djur över nosen. Vanessa som inte alls får äta som en häst men ändå har en rejäl fettvalk under mankammen som trevligt vickar fram och tillbaka i takt med hennes pyttesteg. Ja det måste vara Vanessa och hennes tjuvnyp och tjuriga nafsande. Det sägs även att lilla Mon Ami, som för övrigt är halvsyster med min Cindy (som för många år sedan fick flytta till Söderhamn), är en opålitlig liten mara. Men jag har svårt att ta hennes bakåtslickade öron, småhugg och sparkvarningar på allvar. Hon är ju bara så söt. Jag har helt enkelt väldigt svårt att ta sura hästar under 400 kg på allvar. De låtsas mest och deras hugg avhjälps lättast med en puss på mulen. Så jobbar jag.

Falsksång och Dracula på bal.

Det är svårt när det inte är lätt och det är svårt att blogga utan internet. Inte nog med att något inte står rätt till med min dator så har jag levt med en mobil utan uppkoppling i flera dagar! Ingen facebook, inget bloggande, inget meningslöst tidsfördriv. Därav min totala uselhet som bloggerska betraktad.

Annars är jag rätt duglig faktiskt, på flera sätt. Det har mamma sagt. Jag kan göra jättefina julstjärnor t.ex. Om ni är riktigt snälla kan ni få en till jul. Jag kan även stå på händer och återuppliva några gamla studentikosa dryckesvisor om det blir nödvändigt. Ja jag gör mitt bästa för att sprida den fina traditionen av pinsam falsksång på festliga tillställningar.

Nyårskalaset tyckte i alla fall jag var ett ypperligt tillfälle att lära jämtlänningarna fritt valda stycken ur diverse syndiga sånger. Resultatet var inte lika fantastiskt som jag hade föreställt mig, mest kanske för att jag inte kunde sångerna samt min totala brist på musikalitet. Men även solen har sina fläckar. Förutom rätt dålig sång så var det en fantastik kväll. Minst lika magisk som när Törnrosa sprang på balen eller var det Rödluvan? Hur som helst - magiskt var det. Ljusslingorna från Claus Ohlson glimmade välkomnande i fönstret och stearinljusen från kandelabrarna av skilda slag spred ett varmt sken över det väl tilltagna vardagsrummet. Värdinnan hade dagen till ära lagt svarta dukar på bordet och det dukades med svarta papptallrikar med vita prickar. Ungefär så såg det nog ut på Greve Draculas nyårsfest tyckte jag. Veck mellan ögonbryn bildades. De missförstod mig. Inte en vampyrfest i dålig bemärkelse utan på ett bra vis menade jag förstås. Ja ni fattar.