...vad du är snäll, min kära lilla häst!
du säger ingenting, min kära lilla ponny,
men du är den jag gillar bäst!"
Jag tror att ponnykärlek är den enda sanna kärleken. Det är jag nästan säker på. En ponny är så lätt att älska att det liksom bara går av farten. Och man behöver aldrig fråga sig om det är rätt, riktigt, vettigt eller klokt. För det är alltid eller aldrig vettigt att älska en ponny.
Din kärlek är kanske inte besvarad, ponnyn kanske hugger dig i ryggen så fort den får chansen och den gillar mest troligt inte alls dina uppfostringsambitioner. Ponnyn kan mycket väl lura dig att den anstränger sig för att vara en duktig ponny fast den egentligen hela tiden hittar på nya sätt att låtsasjobba. Ponnyn hittar ständigt nya rymningsvägar ur hagen, den lurar till sig mer mat och använder sig alltid av sin oemotståndliga charm för att få det den vill. Men den är ärlig i sitt ögontjänande och ganska lätt att överlista. Och framför allt så är det nästan omöjligt att inte älska dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar