Tjuriga ponnys är ungdomens källa.

Kan det vara så att det lilla stallslit jag hittills har genomfört har givit mig så pass mycket kraft att jag trots mitt träningsskolk den senaste tiden kunde ta mig igenom ett rpm pass utan problem? Och att jag dessutom gick och storhandlade efteråt för att sedan bege mig ut på långfärdsskridskor på den nya banan på campus. Eller är det juldagarna under mammas omsorg som jag fortfarande lever på? Eller är det mina underbara vänner som har givit mig benpower jag inte förtjänar? Eller så är det bara så att det är ett nytt år och att det kommer bli förbaskat bra. Det är hur som helst underbart när man känner sig stark och frisk och kroppen lyder en. När ryggen inte värker, huvudet inte dunkar, magen inte krånglar och tröttheten inte sätter krokben för en. Kanske är det ändå Vanessa, 1 meter, som har givit min kropp ungdomen tillbaka. Vanessa som gick under stängslet och sedan glatt rusade runt bakom stallet med putmagen som inte riktigt täcks av det lila termotäcket med rosa stjärnor på. Som sedan trött av springturen snällt lät sig infångas och ledas i sin matchande lila grimma med teddytyg med broderade små djur över nosen. Vanessa som inte alls får äta som en häst men ändå har en rejäl fettvalk under mankammen som trevligt vickar fram och tillbaka i takt med hennes pyttesteg. Ja det måste vara Vanessa och hennes tjuvnyp och tjuriga nafsande. Det sägs även att lilla Mon Ami, som för övrigt är halvsyster med min Cindy (som för många år sedan fick flytta till Söderhamn), är en opålitlig liten mara. Men jag har svårt att ta hennes bakåtslickade öron, småhugg och sparkvarningar på allvar. Hon är ju bara så söt. Jag har helt enkelt väldigt svårt att ta sura hästar under 400 kg på allvar. De låtsas mest och deras hugg avhjälps lättast med en puss på mulen. Så jobbar jag.