I vanliga fall brukar puben vara till bristningsgränsen full av giriga besserwissers men inte denna pubquizafton. Jag och Vickan glömde helt bort tiden där vi satt i mitt rosa kök, käkade hallonpaj och samtalde om livets märkligheter. Oj fan - helt plötsligt var klockan för mycket. Attans j*vla sk*t f*n utbrast jag och sprang in på toaletten för att, i ljuset av Ingas gamla ljusrör och med hjälp av den spegelskåpdörr som fortfarande inte har lossnat från den badrumsmöbel jag fick från min f.d. granne när de rev ut sitt 80-tals badrum på Odenskogsvägen (ungefär precis där någons eller någras fekalier gjorde att 10 % av Östersunds befolkning insjuknade p.g.a. att de ofrivilligt blivt värd för 100 miljoner parasiter men det är en annan histora), färga mitt hopplösa vinterbleka tryne.
Nackdeln med mitt nya jag är att den kräver en viss attityd. På grund av min korta och färgstarka kalufs var jag tvungen att dra på lite skrikgrön ögonskugga för att matcha den skrikrödlila hårfärgen. Månader av halvlånga guldlockar har gjort mig bekväm. Jag har kunnat nöja mig med en hårsnodd och lite guldskimmer på ögonlocken. Guldlock gör sig bäst oskyldigt naturell. Guldlock tilltalar männen och Karin - the punkrocker tilltalar frisörer. Konstigt nog väljer jag ständigt den svåra vägen och utsätter mig för förundrade blickar genom diverse märkliga frisyrer. Hur det nu är med den saken så fungerar lite lätt skimmer på ögonlocken jättedåligt med min skrikröda tuppfrisyr (ja jag påminner faktiskt en hel del om en tupp och jag lägger inga värderingar i det utan det är bara ett konstaterande).
5 minuter senare var vi på språng uppför den illa plogade backen till puben. (Det är mycket lättare på vägen hem när man kan rulla hela vägen till portuppgången.) När vi gjorde entré var halva quizet redan avklarat men det gjorde inte så mycket för frågorna var ändå omöjliga. Vem bryr sig om spanska tomatsoppor och fransk 1700-tals dans?
David som fram till vår sena ankomst hade spelat solo var vår räddning från total förnedring. Jag föreslog lite blygsamt för bartendern att vi kunde få tröstpris men fullt så dåliga var vi tydligen inte. Nä vi var bara medledåliga eller medelbra beroende hur man ser det.
Medlmåttlighet måste vara det värsta straffet en gud kan utdela. För vem vill vara "lagom", "ganska" och "medel"? Nej hellre sämst än halvbra. För är man sämst kan man skratta åt sin uselhet och tänka: va skönt då slipper jag försöka för jag är ändå så dålig. Är man medlemåttig däremot jagas man av tankar av slagen: "jag hade kunnat göra bättre ifrån mig", "om jag bara övar mer" och "vad gör jag för fel?".
En medlemåtta får aldrig första priset eller tröstpriset. En medlemåtta får inga specialpedagoger i skolan och blir inte uttagen till Vi i femman. Medelmåttorna är inte så hopplösa att de kan leva ett liv på staliga bidrag och ändå inte så talangfulla att de kan anses var lyckade. De är och förblir medlemåttor.
Därför tycker jag att tröstpris inte bör delas ut till förlorarna utan till medelmåttorna. De är de som behöver all tröst och kärlek de kan få.
1 kommentar:
Är man ett geni så kan man leva gott på att kunna mest om sitt egna geniämne, är man idiot förstår man ingenting och det troliga då är att man lyckas för man behöver aldrig tänka på att man inte skulle klara av en sak eftersom man är för svagsint för att förstå att det är för svårt. Även om man som idiot kommer misslyckas likväl som medelmåttorna misslyckas så kommer man klara sig bättre som idiot då du som idiot inte förstår att det var ett misslyckande och därmed inte behöver någon återhämtningstid.
Det är som med normalfördelningen, det är de som hamnar i utkanterna som får de stora rubrikerna..
Skicka en kommentar