Igår träffade jag Östersund kanske enda hippie. Då menar inte jag inte den typen av låtsashippie som är synliga extra mycket så här när vädret tillåter, ungdomar med illasittande kläder från Uff och Indiska blandat med dyra kängor som de beställt på en engelsk sight med ett halvårs ihopsparade barnbidrag. De som har virkade mössor trots att det är 30 grader varmt i skuggan och har insektsbon i sina stripiga dreads. Nej jag menar något så ovanligt som the real stuff. En överlevare från 69 som på riktigt har levt en kringsvackande, opretentiös hippieliv i nära nog ett halvt sekel. En av de få som överlevde 70-talet och dessutom med huvudet högt. Denna fantastiska kvinna har dessutom inte en enda fluglarv i sitt midjelånga naturligt lockiga blonda hårsvall och hennes naglar är välskötta.
Som en av Jesus lärljungar som i stum förundran lyssnar på Kristus rövarhistorier om en fisk som räckte till 370 miljoner människor och att man efter att ha tuggat på ett kilo vallmoblommor kan gå på vatten tittade jag på denna ytterlighet som, av decennier på varma stränder i Söderhavet och fjärran Östen, bytt hudfärg till en så mörkbrun ton att hon, om det inte vore för hårsvallet och de kritvita ögonbrynen, utan problem skulle smälta in på Togos avbytarbänk. Med yviga rörelser och en cigg i handen berättade hon om när hon som 13-åring rymde från hemmets trygga sfär i Jämtland och drog till Indien och om hennes vardag på en strand i Centralamerika med marijana, dykning, dans och sköna lirare som skiter i PPM och börsen.
Något i dessa isblå ögon fick mig att genast vilja lägga upp en annons på lägan på Blocket och påbörja en utförsäljning av mina tillhörigheter. Jag gjortde det inte. Jag gick på efterfest en onsdag vilket, för vilken svennebanan som helst, kan anses minst lika wild and crazy som 40 år på luffen.
Men drömmen kvarstår om ett bekymmersfritt liv någon helt annanstans. Att köpa en lägenhet på en svensk resort på Grand Canaria räknas inte alls. Det som räknas är antalet sköna lirare på fejan och nätter under bra himmel. I väntan på det nöjer vi oss med att spela efter reglerna; lämna in semesteransökningen i god tid så att vi kan unna oss en kall öl mitt på dagen under yranveckan.
torsdag 30 juni 2011
tisdag 28 juni 2011
Skitlögner och kärringfasoner.
Att anamma uttjatade ordspråk som "fånga dagen", "man lever bara en gång" och "i morgon är en annan dag" måste inte nödvändigtvis betyda att man hoppar bangy jump från Rådhuset utan lina, kör bomben från Vallsundsbron och går på efterfest med Svenskarnas parti iförd somalisk folkdräkt. Det kan vara så enkelt att man tänker efter lite mindre före och känner efter en smula mindre varje gång kärringtendenserna börjar göra sig påminda med mentala pekfingrar som säger "men tänk så skönt det är i soffan" och "de behöver dina 8 timmars sömn" och "har du verkligen råd med det här" etc osv och fan och hennes gammelmoster. Det är sådana tendenser vi kvinnor över 25 behöver besegra. Och det går knappast att övervinna kärringfasoner på ett mer effektivt sätt än att umgås med somliga flickor under 25.
För att köpa sig tid påstod min yngre väninna att hon måste bajsa, vilket vid vidare eftertanke nog var den smartaste och mest vattentäta vita lögn jag någonsin har hört. Flicksnärtan är en streetsmart norrländska med en blick som får dig att glömma allt vad förebråelser heter. Spontan är bara förnamnet och med ett par öl innanför blusen är hon och jag oövervinnerliga. Ingenting är riktigt längre något bekymmer när vi två blir ett och uttrycket "ta dagen som den kommer" får plötsligt en ny och innerligare betydelse.
För utan att överdriva så är det upplyftande att umgås med människor
som utan att skämmas låtsas bajsa för att köpa sig fem extra minuter hos chauffören medan de egentligen springer gatlopp för att hitta ett vattenhål som inte tycker att personalen behöver sina 11 timmars arbetsvila och annat fackligt larv.
Så detta inlägg tillägnas vita lögner med oförargliga uppsåt. För alla lögner är bra utom dom dåliga.
För att köpa sig tid påstod min yngre väninna att hon måste bajsa, vilket vid vidare eftertanke nog var den smartaste och mest vattentäta vita lögn jag någonsin har hört. Flicksnärtan är en streetsmart norrländska med en blick som får dig att glömma allt vad förebråelser heter. Spontan är bara förnamnet och med ett par öl innanför blusen är hon och jag oövervinnerliga. Ingenting är riktigt längre något bekymmer när vi två blir ett och uttrycket "ta dagen som den kommer" får plötsligt en ny och innerligare betydelse.
För utan att överdriva så är det upplyftande att umgås med människor
som utan att skämmas låtsas bajsa för att köpa sig fem extra minuter hos chauffören medan de egentligen springer gatlopp för att hitta ett vattenhål som inte tycker att personalen behöver sina 11 timmars arbetsvila och annat fackligt larv.
Så detta inlägg tillägnas vita lögner med oförargliga uppsåt. För alla lögner är bra utom dom dåliga.
måndag 27 juni 2011
Bingo, Båstad eller bostad?
Så sitter jag här ändå, trots allt, mot alla odds, kval och beslutsångest, i mitt rosa kök och blickar ut över en parkering och en trasig mur. Om jag bara kunde få rivnignstillstånd på de tre närmsta husen som helt fräckt och utan att skämmas vräker ut sig framför näsan på mig. Jag har alltså, så när som på några stora vräkiga träkåkar, sjöutsikt.
Men istället för att frysa bara vid tanken på att stoppa ned en stortå i den sjö jag inte ser hade jag nu kunnat befinna mig i ett sommarparadis med Carl-Philip. Men jag avstod. Han är ju trots allt inte den skarpaste kniven i lådan so to speak. Framförallt så är han upptagen och jag umgås inte med den typen av män. Det är en principsak.
En makalöst charmerande och fräck servitris, som för länge sedan har tappat det, ringde och körde en 1,5 timmes övertalningskampanj om att jag skulle spontanspendera 4500 kr på en biljett till Ängelholm (som kuriosa kan jag nämna att biljetten till NYC förra året kostade marginellt mer än denna tur å retur till Ängelholm, inget ont sagt om Ängelholm men man måste vara sjukt sugen på Ängelholm för att sälja fonderna för att ta sig dit).
Jag kan säga att det var nära ögat att jag sålde fonderna.
Vad som hindrade mig att dra till Båstad på äventyr med en galen blondin är bland annat en liten häst som gillar att sparka mig och som med säkerhet skulle bli ganska glad för att slippa mig i ett par dagar. Men 80-talist till trots så är jag inte den som tar så lätt på mina åtaganden. För vem ska klappa på Felizia om jag ligger å spyr över baren på Pepe's Bodega tillsammans med Baren-Håkan?
Men framför allt så tillåter inte en ekonomlön att leva det jetsetliv som servitriser, diskplockare och arbetslösa studenter i Båstad lever. Inte ens i två dagar och absolut inte en hel sommar har jag råd att bada i champagne, sova på hotell och äta trerätters. Nej man kanske skulle ta och bli en säsongande diskplockare och leva det goda livet med flödande champagne och en räka till lunch för en hunka på Båstads Hamnkrog. Allt framför Bingo Rimérs kameralins. Tanken har slagit mig. Alternativt så måste jag börja kräva dricks av Försäkringskassans handläggare. Kostnaden tas givietvis ut av de utförsäkrade (jag har redan lämnat in en motion till Reinfelt om att vi bör lägga på en straffskatt på de utförsäkrade, han är på).
Hur som helst så avböjde jag vänligt men bestämt två dagars kaos i Båstad och hänvisade till måsten, löften, räkningar och pensionssparande. Servitrisen som för det mesta har Ess i pumpsen gjorde slut på de sista hundringarna på ett mobilsamtal till en trist norrlänning som valde hyran framför Bingo Rimér. Jag kanske kommer att få ångra det här för resten av mitt liv. Men jag kanske också kommer att vara lite halvnöjd framåt november över att slippa vara bostadslös.
Så här sitter jag och känner mig nöjd, vuxen och snusförnuftig och alldeles alldeles förfärligt gammal, trist och mossig.
Sanningen är ju den att jag också vill sitta i knät på Filip Hammar, parta med hiphoppers och dricka dyr sprit med ohängda sprättar i röda chinos.
Men jag ä int bitter. Inte det minsta.
Men istället för att frysa bara vid tanken på att stoppa ned en stortå i den sjö jag inte ser hade jag nu kunnat befinna mig i ett sommarparadis med Carl-Philip. Men jag avstod. Han är ju trots allt inte den skarpaste kniven i lådan so to speak. Framförallt så är han upptagen och jag umgås inte med den typen av män. Det är en principsak.
En makalöst charmerande och fräck servitris, som för länge sedan har tappat det, ringde och körde en 1,5 timmes övertalningskampanj om att jag skulle spontanspendera 4500 kr på en biljett till Ängelholm (som kuriosa kan jag nämna att biljetten till NYC förra året kostade marginellt mer än denna tur å retur till Ängelholm, inget ont sagt om Ängelholm men man måste vara sjukt sugen på Ängelholm för att sälja fonderna för att ta sig dit).
Jag kan säga att det var nära ögat att jag sålde fonderna.
Vad som hindrade mig att dra till Båstad på äventyr med en galen blondin är bland annat en liten häst som gillar att sparka mig och som med säkerhet skulle bli ganska glad för att slippa mig i ett par dagar. Men 80-talist till trots så är jag inte den som tar så lätt på mina åtaganden. För vem ska klappa på Felizia om jag ligger å spyr över baren på Pepe's Bodega tillsammans med Baren-Håkan?
Men framför allt så tillåter inte en ekonomlön att leva det jetsetliv som servitriser, diskplockare och arbetslösa studenter i Båstad lever. Inte ens i två dagar och absolut inte en hel sommar har jag råd att bada i champagne, sova på hotell och äta trerätters. Nej man kanske skulle ta och bli en säsongande diskplockare och leva det goda livet med flödande champagne och en räka till lunch för en hunka på Båstads Hamnkrog. Allt framför Bingo Rimérs kameralins. Tanken har slagit mig. Alternativt så måste jag börja kräva dricks av Försäkringskassans handläggare. Kostnaden tas givietvis ut av de utförsäkrade (jag har redan lämnat in en motion till Reinfelt om att vi bör lägga på en straffskatt på de utförsäkrade, han är på).
Hur som helst så avböjde jag vänligt men bestämt två dagars kaos i Båstad och hänvisade till måsten, löften, räkningar och pensionssparande. Servitrisen som för det mesta har Ess i pumpsen gjorde slut på de sista hundringarna på ett mobilsamtal till en trist norrlänning som valde hyran framför Bingo Rimér. Jag kanske kommer att få ångra det här för resten av mitt liv. Men jag kanske också kommer att vara lite halvnöjd framåt november över att slippa vara bostadslös.
Så här sitter jag och känner mig nöjd, vuxen och snusförnuftig och alldeles alldeles förfärligt gammal, trist och mossig.
Sanningen är ju den att jag också vill sitta i knät på Filip Hammar, parta med hiphoppers och dricka dyr sprit med ohängda sprättar i röda chinos.
Men jag ä int bitter. Inte det minsta.
lördag 18 juni 2011
Life is som en box av choklad
Den svenska sommaren gör sig påmind. En sammanbiten man med en obrydd hund passerade förbi fönstret. Själv håller jag mig till hushållsbestyr en dag som denna och är glad för den alldeles perfekta sommartempraturen i lägenheten. Just svalkan på sommaren, den härliga golvvärmen på vintern och ett alltid lika svalt sovrum är något som jag är väldigt nöjd över när det gäller min boning. Att sin lya plötlsligt blir ett växthus framåt mitten av maj eller att sibiriska vindar läcker in genom balkongdörren från oktober till april är ju något som man annars brukar märka efter hand, när man redan i ett tillstånd av eufori glömt bort allt vad pensionssparande, planerade semesterresor, mammas goda råd och stigande räntor heter och vunnit budgivningen på en sinnesförvirrad bostadsmarknad och kanske gjort den bästa eller sämsta affären i sitt liv. Det är när man väl har boat in sig som man märker vad det är man egentligen har betalat för, inser vad fan man har gjort och sakta börjar förstå vidden av att lägga hela sin inkomst på boendet. Det är lite som att köpa grisen i säcken. Ungefär som att dra hem någon från krogen eller flytta ihop med sin hjärtevän. Hunken från stora baren på Plaza visade sig vara skelögd och låghalt och din nya sambo skvätter tandkräm på badrumsspegeln och dricker direkt ur mjölkpaketet. Du har ingen aning om vad du får. För life är som a box of choklad - man vet aldrig vad man får.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)