Sossepack och virkade boningar.

Virkade levnadsregler och småreligiösa budskap i hallen ovanför den lackade telefonbänken i furu borde vara förbjudet, liksom att vara Världsförälder och samtidigt fnysa åt stadens mindre begåvade, bemedlade och turliga invånare. Jag tänker mig fördomsfullt att de människor som gör sig skyldiga till detta hyckleri är mestadels sörmlänningar och smålänningar. Jag tänker mig att,  medan de  tuggar  i sig svensk husmanskost på GI-vis lyckligt samlade runt matbordet av Indiasnitt, prisar varandras fina insatser i den lokala Hem och Skola föreningen och för att inte tala om alla liv modern i familjen räddar under sin deltidsantsällning som vårdbiträde och hur mycket smartare pappa hantverkare är än chefen, gud  och kommunfullmäktige. Nej då föredrar jag norrländsk bitterhet. Tacka vet jag  norrlänningens öppenhjärtlighet om sin bitterhet, skogsstjärnan i dunken  och skepsis mot allt främmande.

Somliga skyller sina tillkortakommanden på Det socialdemokratiska herrefolket och deras j*vla bonusar (just detta ordval har jag lånat från en farbror från de finare kvarteren i staden som tydligen inte alls ser sig som en del i samhället eftersom han ondgjorde sig över de 100 miljoner som bolaget pungar in i kommunen, de socialdemokratiska herrefolket antar jag är oss andra som glädjs över lokalt elpris och snöröjning), andra skyller på vädret,  en del på invandrarna och så finns det de som skyller sig själva. Själv så skyller jag allt på de virkade boningarna.