Häromdagen när jag sömndrucken väntade på att länsbussen skulle avgå med destination stallet lyckades en rödmosig tjej i övre tonåren med släpande halsduk få busschauffören att öppna dörren och släppa in hennes kamrater, trots att slussen redan stängts och bussen hade börjat rulla ut. Ungdomarna var gladlynta, för andfådda för sin ålder och hade okammat hår och stickade kläder som inte var inhandlade de senaste decennierna. Illasittande, omaka trasor i 100 nyanser av brunt och grått. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var fattiga (med undantag för de bländande vita Converseskorna och flickan med halsduks gröna kängor inhandlade för 1500 spänn på Burmans). Den rödhåriga och rödmosiga tjejens halsdud var så noppig att t.o.m. jag hade slängt den. Den var bortom all räddning. Dessutom var den ca 4 meter lång och hängde fult efter hennes magra kropp. Hennes tjejkompis bar en otymplig sliten portföljliknande väska i handen och hennes lockiga hår hade krullat till sig runt hennes hjässa på exakt det sätt som fått mig själv att raka av mig mitt krull.
Esteter tänkte jag innan de ens hade hunnit komma in i bussen. De går estetsik linje på gymnasiet, lyssnar på sina föräldrars gamla LP-skivor och känner sig väldigt alternativa. De vågar vägra vara som alla andra, anstränger sig hårt för att se ut som de inte anstränger sig med resultatet att de ser ut som en blandning av Håkan Hellström och Kristina Lugn. De pratar om frihet och hatar matrialism men i smyg drömmer de om att bli rockstjärnor. De låtsas vara medellösa och bor i nybyggda villor i Ås.
De hann knappt sätta sig innan de började diskutera, inte utan beundran, huruvida sångaren i bandet de varit å sett på häromdagen var knarkare eller inte. Han var tydligen gammal, sliten och hela 24 år gammal. Nyfiket följde jag ungdomarnas diskussion och fick snart veta innehållet i den slitna gamla väskan. Det var en skrivmaskin som tjejen med krullet hittat på loppis för 40 kronor. De alla instämde i att det var ett mycket bra köp. Jag undrade vad hon skulle med den till. De konstaterade att bläcket var slut och i min rationella hjärna började jag genast räkna på hur dyr den där maskinen skulle bli inräknat nytt bläck och papper. Ungdomarna bekymrade sig inte om detta. De bekymrade sig om huruvida de skulle ha rytmik på schemat påföljande dag eller om de skulle få "hål" för att deras lärarinna gick en kurs i sångpedagogik. De pratade om vad de skulle göra på kvällen. Dataspel, sällskapsspel och musik stod på schemat. De skämtade om att de kanske skulle spela innebandy istället. Asgarv. Det var uppenabart att några sportfånar var dessa ungdomar icke.
Men de hade inte behövt säga ett ord. Allt stod redan skrivit i deras fluffiga frisyrer och slitna halsdukar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar