Nasala folkstim

Det var när vi passerade gränsen till Gästrikland som det börjades. Invasionen av resenärer. Människorna, pendlarna, folket. Jag hade glömt och kanske medvetet förträngt - folket. Folket som finns överallt och hela tiden. Farligt nära, högljudda, stressade, viktiga och påträngande. Vi hade det så bra jag och den mörkbuskiga mannen med en utsliten Lidlkasse som packning. Vi hade ett bord för oss själva och ingen av oss pratade i onödan. Men sen kom dom i klungor, stim och flockar. De trängde sig in i tåget och fyllde varje kvadratmeter med sina jag och sina väskor. Den mörkbuskiga satt tydligen i fel vagn blev han informerad om av en herre prydligt nedklämd i kläder av märket Fred Perry. "Låt oss va!" ville jag skrika. "Den mörkbuskiga var här först och det kan du va - gubbjävel!" skrek jag i mitt inre. Den mörkbuskiga mannen med snett leende visade upp sin biljett som bevis till den fina herren som genast hänvisade den mörkbuskiga till vagn 3. Den mörkbuskiga med snett leende, Lidlpåse och knackig engelska hade tagit fel vagn. Fred Perry och hans Delldator slog sig ned i den mörkbuskigas ställe tillsammans med en slank kvinna som läste en roman på engelska och bar kläder som gick ton-i-ton. Typisk lärare. Den stackars mörkbuskiga mannen kom snart tillbaka för han kunde inte hitta den vagn Fred Perry hade hänvisat honom till. Flera finklädda människor började nu engagera sig och pratade extra högt och långsamt med den mörkbuskiga. För är man mörkbuskig, inte talar svenska och har en plastkasse som enda packning så är det ju uppenbart att man lider av grav hörselnedsättning också. I alla fall så blev de finklädda av med den mörkbuskiga och de kunde lugnt fortsätta att prata om viktiga saker med nasala röster i sina I-phones 4. Allt detta hade jag alltså glömt bort. Jag hade glömt bort att det finns massa människor söderöver och att en del av dem pratar med nasala röster.