Livet är för kort för hundskit.

Jag har varit en dålig bloggerska, en frånvarande och hemlighetsfull bloggerska. Lite mentalt frånvarande är jag väl mer eller mindre hela tiden så inget nytt under solen (eller kjolen för den delen). Och hemlighetsfull är jag nog för jämnan. För vad avslöjar jag på den här bloggen egentligen? Ingenting faktiskt. Inget av värde i alla fall. Det mesta som väcker något intresse i huvudtaget är bara ljug, skryt och kraftiga överdrifter. Någon annans liv kryddat med en sjuk fantasi av en drömmande stackare som sitter i en skyffe i Norrlands inland.

Förutom mentalt frånvarande och hemlighetsfull så har jag faktiskt varit onödigt improduktiv när det gäller bloggandet den senaste tiden. Det erkänner jag. Mina tankar har varit upptagna med annat. Jag har, vid ett flertal tillfällen, tänkt att jag skall sätta mig ned och ordbajsa lite men det har varit tvärstopp i kanalen. Laxerande medel i form av kloka ord från Ikeapoeter, gettosmurfar i Fittja och kvällslektyr av världsklass har inte hjälpt. Inspirationen har varit lika bortblåst som mitt hopp om Mats Odell.

Jag brukar annars finna romanstoff i de mest tråkiga sammanhang och idéer för blogginlägg kan komma från en torkad hundskit i Badhusparken. Men de kommer slarvigt invrappade i brun kartong och det saknas oftast en skruv när man skall snickra ihop skiten. Halvbakade idéer i ocharmiga förpackningar levereras för ofta för att jag skall kunna göra något av dem. Därför har jag satt upp en skylt om att reklam och dåliga idéer om hundskit undanbedes. Det har varit en lättnad måste jag erkänna. Sopberget har minskat radikalt.

Jag skulle egentligen behöva skriva hela dagarna för att få utlopp för alla märkligheter som rör sig innanför min, till min stora fasa numera rynkiga, panna. Men om jag satt och skrev hela dagarna å andra sidan så skulle jag inte ha något att skriva om. Intrycken och idéerna kommer från världen där utanför. Utanför mitt kök. Ibland tänker jag att jag borde ha med mig ett block och skriva ned alla idéer som dyker upp i hjärnbalken eller i tån eller i hjärtat. Men jag hatar att skriva för hand. Det går vansinnigt långsamt och mina till en början jämna och fina bokstäver blir snart ett obegripligt kludd och jag får snabbt kramp i handen. Jag är därför djupt rörd över att ni har skapat "skrivplattan" åt mig. Jag är tacksam på riktigt men lite fräckt var det av er att kräva betalning för den. Som att ta tillbaka en present ungefär. Vem fan gör det? Så jag tackar allra ödmjukast men säger ändå nej tack i väntan på miljonerna. Eller fins det någon som känner för att sponsra en missförstådd författarsjäl månne?

Äh skit i skrivplattan, det blir ingenting av mina skrivaridéer ändå. De hinner glömmas bort i farten. Det viner i öronen alldeles för mycket för att jag skall höra tankarna klart och minnet är alldeles för kort. Livet är för kort. För kort för att ältas bort, för kort för att ångras. För kort för att inte göra som man vill, för kort för att inte våga. Och alldeles för kort för att diktas bort.