Felicia den envisa lilla rackaren som har lite väl lätta bakben (sparkade mot mig igår) är bara för söt att motstå. Jag måste banta ned mig så att jag kan rida ponny. Så enkelt är det.
När Felicia vid en av de första ridturerna sparkade och bockade och nonchalerade den unga ryttarinnans försök att få Felicia att inse meningen med botgöring så log jag. Inget elakt hånflin utan ett kärleksfullt leende. Hennes pigga New Forrest -ögon, energi och envishet påminner allt för mycket om min Cindyplutt, fast Cindyplutt var ingen plutt direkt. En stor, bärig och välväxt dam. Men ändå. Jag känner så väl igen energin och viljan. Den måste bara ledas in på rätt spår. Och då kan det bli hur bra som helst. Det är lite som när den missförstådda förortsungen slutar upp med att använda all frustration och kraft till illdåd och istället fokuserar på att göra musik eller spela fotboll eller vad som helst. Då kan det bli riktigt bra.
Det kan alltså vara värt att sluta äta för att kunna rida ponny. Jag pratar inte om att rida tröga Shettisar eller stelbenta fjordingar utan ponnys med motor och vägvinnande steg. Ponnys med glimten i ögat och hopprumpa. En sådan ponny vill jag ha.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar