Igår knallade jag i på en väskbutik på väg hem från stallet. De lockade med färgglada handväskor för halva priset så de fick skylla sig själva att de fick en skitig och hästig kund i butiken. Expediten log ett överdrivet vänligt leende och frågade med ett misslyckat försök att dölja hennes oro om jag behövde hjälp med något. Nej jag tittar bara sa jag och njöt över situationen.
De båda kvinnorna som arbetade i butiken följde varje steg jag tog och var förstås livrädda att jag skulle skita ned deras fina väskor. Jag hade faktiskt tvättat händerna så de hade inget att oroa sig för men jag kan förstå deras farhågor. Jag började förstrött att titta på plånböcker. Min egen slitna barnplånbok i rött fuskläder passar inte en kvinna i yngre medelåldern och kanske är det dags att börja använda tantplånböcker i äkta skinn funderade jag medan jag tummade på de hopplöst trista börserna.
Expeditetn ville så hemskt gärna hjälpa till så jag var hygglig och lät henne göra det. Jag behöver en ny plånbok deklarerade jag. Expediten log sitt påklistrade leende, gav mig en snabb granskande blick och tog fram den absolut mest trista och androgyna plånböckerna av dem alla. Hon gjorde alltså två felaktiga antaganden: 1) att jag var lesbisk, 2) att jag, bara för att jag var lesbisk (vilket jag alltså inte är), hade dålig smak. Näää den är tråkig sa jag. Expediten tog fram en inte fullt lika vederstygglig plånka men likväl en atteralj som inte under några omständigheter som helst skulle få följa med mig ut på stan.
Jag lämnade slutligen butiken med en keps för 49 kr. Inte en rosa keps med paljetter utan en fullständigt anonym keps utan några som helst finesser. Jag insåg att jag genom detta köp just hade gett expediten 2 av 2 rätt: 1) jo jag måste nog vara lesbisk ändå och 2) jo dålig smak har jag visst.
Så jag bestämde mig för att snart besöka butiken igen. Då iförd paljettklänning och lösögonfransar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar