När jag var 14 och låg på heltäckningsmattan i biblioteket och dunkade Coolio kände jag mig som teensen i Parkmoth High School i Dangerous Minds. Rytmen i låten synkade perfekt med slagen från mitt oförstörda hjärta och gangstarapen passade så väl in i min livsstil som ponnytjej på den svenska landsbygden. Jag låg på en heltäckningsmatta i min fem storlekar för stora adidasdress och drömde om äventyr på en kontinent på andra sidan havet.
Kanske var det orden "They say I got ta learn, but nobody's here to teach me, If they can't understand it, how can they reach me?" som gjorde mig till en låtsasgettosmurf på en heltäckningsmatta i en gammal prästgård på den uppländska slätten? För vem känner sig inte missförstådd? I synnerhet om du är en underutvecklad överaktiv 14-åring som inte har någon som helst aning om hur man målar ögonbrynen.
Men mest tror jag att det var refrängen som fick mitt tonårshjärta på fall:
"Who can standing over life in a Gangsta's paradise?".
Förutom att han inte sjunger så.
Jag har insett att texten lyder "Been spending most our lives living in the Gangsta's Paradise".
Vilken oerhört trist upptäckt. Min barndom är en lögn. Jag känner mig tom och lurad. Men mest av allt är jag besviken på Coolio som inte alls är så cool och djup som jag trodde. Men jag tänker fortsätta låtsas att min version är den rätta och att alla andra hör fel. Jag tänker även fortsätta låtsas att Julio Iglesias faktiskt sjunger att "Monica kommer seeeen".
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar