Den där oväntade middagsluren gav mig oanade krafter. De sista spillrorna av bakfyllan försvann och jag kunde skåda ljus i tunnelns slut. Att en middag, en tupplur och en diskning senare än planerat dyka upp i stallet och upptäcka att boxen var mockad gjorde även allt lite lättare. Ponnyn var lite mindre brunstig och lite lättare att ha att göra med idag. Jag var en lite bättre människa och livet var lite lättare att leva än föregående dag.
Efter mina stallgöromål hade jag hela 3 minuter till goda. Jag sprang på fjäderlätta ben mot bussen. Jag drabbades av en känsla av eufori och svårartad hybris och kände att jag på riktigt var oövervinnerlig. Ni vet den där ovanliga känslan av att vara stark, frisk och ung. Känslan av att din kropp faktiskt gör det du ber den om utan att värka, flåsa som en flodhäst på spinning, plåga dig med mjölksyra och straffa dig med andningsuppehåll så fort du försöker öka tempot från flaneringstakt.
Jag sa sprang och benen sprang. Alla orosmoln över min begynnande bukfetma skingrade sig och ersattes av bekymmerslösa tankegångar á Karin 11 år första dagen på sommarlovet.
Jag sprang med regnet pinande mot ansiktet och tog sikte mot bussen. De sista hundra meterna kutade jag som en antilop jagad av ett lejon. Att förlora var inget alternativ. Jag sprang för livet. Jag sprang för att vinna. Jag var på riktigt oövervinnerlig.
Jag vinkade til busschauffören och log den typ av leende endast sinnessvaga kan le. Och han satte högerfoten på gaspedalen och brassade förbi med ett iskallt hånleende över sitt slitna gamla nylle.
På mindre än en sekund var de rosa molnen borta. Benhinnorna började plötsligt värka och jag påmindes om min halvtaskiga kondis. Jag kom på att det regnade och jag kom att tänka på att jag till råga på allt måste svänga ihop någonslags mat när och framförallt om jag någonsin kom hem.
Jag var besegrad av Länstrafikens busschauffisar. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar