Det var en ruggig oktoberdag i en stad i Norrlands inland. Den långa och kraftigt bygda kvinnan var hes och trött. Kanske längtade hon till huset i Nälden, kanske drömde hon om resistensen i Brasilien. Kanske var hon bara förkyld. Eller så var hon 63 år gammal med en vansinnig lång och mödosam karriär bakom sig.
Hon var klädd i skrynklig linnekjol och fotriktiga skor som var så tantiga att inte ens min för länge sedan avlidna mormor skulle ha haft på sig dem. Hennes ben var krumma och lite svullna. Kvinnan är inte längre purung.
Margareta Winberg lider av hallux valgus och handlar skor på Hälsokostbutiken på Prästgatan. Jag hade velat prova skor tillsammans med henne, bistått henne med att hålla i hennes handväska eller varit smakprov. Hon skulle ha behövt det den där heta sommardagen för ett par år sedan när vi shoppade skor ihop – jag och Margareta.
Även ambassadörer svettas, även toppolitiker behöver en klapp på axeln. Jag hade velat le mot henne, säga hej på ett sådär spontant och naturligt sätt som man kan göra i mindre städer utan att bli misstänkt för psykisk ohälsa eller för att vara försäljare. Jag gjorde det inte. Jag bara tittade på henne förundrat och levde ett tag på hennes utstrålning av pondus och livserfarenhet. Till och med hennes blottade krokiga tår doftade respekt.
Margareta stod utanför Kärnan med en mikrofon och propagerade för något som ingen förstod eller än mindre brydde sig om en dag för några veckor sedan. Kanske var det fredag. Kanske var det löningsdag. Margareta hade vindpinad frisyr och en trist jacka. Hon såg ut som vilkens mamma som helst. Hon kämpade på trots att ingen stannade vid hennes bord för att lyssna på hennes meddelande. Hon stretade envist på som så många kvinnor med henne, som så många innan henne. Jag tror att det var det hon ville förmedla på Gamla Teatern i onsdags. Det finns inga gratisluncher och svullna fötter är inte kul. Du måste våga och satsa och kämpa som fan - i synnerhet om du är född utan pitt. Det finns inga genvägar. Det är inte alltid roligt och det är absolut inte lätt.
Och alla kan faktiskt inte. Så politisk inkorrekt kan man bara vara om man har haft sex ministerposter genom åren, spatserat med Birgit Bardo och varit ambassadör i Brasilien. Då får man säga precis som det är. Alla kan inte hävda sig som ensam kvinna bland ett gäng stenhårda jordbruksministrar som mjölkar EU på bidragspengar. Alla har inte sjungit religiösa sånger med Göran Persson. Alla kan inte göra karriär.
En av de saker jag särskilt minns från timmen med Margareta var förutom skorna beskrivning av en dålig chef. Hennes exempel på en dålig chef var godsägaren och före detta statsministern Göran. En dålig chef enligt Winberg talar i gåtor, vågar inte lämna obekväma besked, underhåller information och tål inte frågor. Jag känner igen den typen. Gör ni?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar