Den här bloggen är ett tämligen fåfängt försök till att göra den meningslösa vardagen lite mer spännande. Fake it till you make it som min kloka väninna Susanna brukar säga. Jag ska försöka se dråpligheterna i misären och guldkornen i linssoppan.
Jag känner redan prestationsångest. För just idag ser jag inget tragikomiskt i tillvaron utan bara tragedi. Jag har drabbats av en märklig hudåkomma som jag inte får bukt med trots diverse sprithaltiga vätskor, antikbakteriella krämer, rakblad, slag, kläm, svordomar och en del gråt, eller ja det där var en lätt överdrift. Inte gråter jag för lite hypokondrisk elefantsjuka i ansiktet. Men jag har förvandlats till ett monster över en natt. Och det är en smula trist. Smink är det bästa som hänt mig just nu men det är lite som att hälla bensin på brasan tyvärr. Helvetes jävla skit.
Vad är man utan sitt utseende? Ingenting. Skönhet kommer inifrån är det största skämtet sen Ny Demokrati lovade att förbjuda ensamhet. Men tanken var ju god. Det är tanken som räknas. I wish. Sorry chefen jag tänkte gå till jobbet idag men du vet att… Jag tänkte betala hyran men… Jag tänkte stanna vid övergångsstället men… Nej det är inte tanken som räknas – det är handlingen. Det spelar ingen roll hur många goda/bra/briljanta tankar du tänker om de inte övergår till handling. Så är det. Jag har tänkt att ta ett bad, fila fötterna, fixa naglarna, diska, dammsuga, plocka undan, söka jobb, ringa mamma men vad faaan hjälper det? Ingenting tyvärr.
Jag tar tillbaka – det är visst tanken som räknas. Ibland. I sammanhang då tanken inte kan omvandlas till direkt handling. Att vara glad och positiv är ju inget verb. Man kan inte ”glada” och ”positiva”. Det är ett tillstånd som i högsta grad bestäms av tanken. Så visst räknas tanken – ibland. Så nu ska jag vara glad och positiv. Jag ska glädjas åt att jag i alla fall har mat för dagen. Men vänta nu – det har jag ju inte! Och detta trots att jag tänkte handla igår. Jag handlade förvisso. ½ kg gammaldags nougat, marmeladkuber och mintpastiller, en getost och en burk hjortronmarmelad på höstmarknaden. Förtvivlat har jag försökt få ihop en middag på dessa utsökta men något svårkombinerade ingredienser. Det blev en termos kaffe och en morot istället.
Appropå ingenting så visar SVT 1 en dokumentär om en snäll kåkfarare som är ledsen för att Skånes äldsta fängelse skall läggas ned. Märkligt det där med politiska direktiv. De intagna har det mysigt i de gamla stenlokalerna från 1800-talet och det verkar som att alla trivs – både intagna och plitar. Det är en bra kåk säger den skäggiga storbukiga farbrorn som har bott på alla Skånes fängelser genom livet. Men lokalerna med vitkalkade stenmurar istället för sterila elstängsel är inte anpassad för modern kriminalvård tydligen. ”Sista gången på Karlskrona” säger gubben med sorg i rösten när han muckar och lägger till ett ”tyvärr”. Rörande på riktigt. Är det inte bättre om de intagna kommer ut som lite lyckligare människor än när de åkte in? Lite starkare, lite bättre, lite mer allmänbildade, samlade, snällare? Skicka dem till stallet eller till lagårn så blir det säkert folk av dem. Kanske.
Nej nu ska jag gå och duscha hade jag tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar