Hälften pölsa och hälften avslagen öl.

Bloggandet så här långt har gått sådär skulle man kunna säga. Livet kom som i mellan. Tristessen, ångesten, fetman, besvikelserna, de sibiriska vindarna, tandstenen, de spruckna nagelbanden, bananflugorna, träningen som inte blev av, planerna som gick upp i rök, karatefyllorna. Ja livet helt enkelt. Det underbara fantastiska livet.

Fast helt och hållet nattsvart är det förstås inte. Svettig ridskolehäst med svullna ben å skrapsår piggar upp i höstmörkret. Att bli spöad i hästhoppning av 10-åringar med för stora ridstövlar i plast och My Little Pony t-shirts hör också till livets goda. Trötta, stundom hystersikst roliga, ibland arga, för det mesta bittra, lagom glada, emellanåt spralliga, tämligen alkoholiserade, något lata och alldeles underbara vänner gör det också värt att kliva upp ur sängen - ibland.

Men vad skulle livet var utan misären? Vad skulle livet vara utan deliriumstinna grannar som slår varandra på käften? Vad skulle livet vara utan missförstådda bitterfittor? Vad skulle livet vara utan blöjreklam å tv-kontrollanter? Vad skulle livet vara utan fotsvett och fästingar? Vad skulle livet vara utan dåliga sit-coms, svek, cancer, nageltrång, minnesluckor, kaskadkräkor och dåliga ligg?

Kanske trist å tråkigt...
Eller alldeles, alldeles underbart...

Vem vet? Inte jag i alla fall och jag lär aldrig få veta svaret. För mitt liv är idel motgångar å stickiga långkalsonger. Ömsom apati och ömsom hybrisliknande infall. Hälften pölsa och hälften avslagen öl.

Och det behöver inte vara så tokigt. Drar man på sig ett par nylonstrumpbyxor under långkallingarna och blundar å håller för näsan när man käkar pölsan så är det inte så illa. Det handlar bara om att anpassa sig efter omständigheterna. Gilla läget å go with the flow liksom.