Radio och tv är en bra uppfinning. Kanske bättre än penicillin. Vilket sällskap utgör inte media i ensamma stunder och under trista kvällar? Och tänk så mycket man lär sig och så många kända och okända människor man lär känna! Vad vore livet utan ensamma mammor och kärlekskranka bönder, Robinson Robban och Paradise Hotel Jackie?! För att inte tala om all tristess och dåligt samvete de hjälpe oss att hantera. På något vis känns det ju mer legitimt att ligga i soffan och titta på tv än att ligga i soffan och stirra i taket. Och så kan man ju samlas och umgås runt tv:n utan att umgås. Kvalitetstid med familjen utan att man behöver lyssna till allt tjat och dåliga vitsar som man redan hört sjuttielva gånger. Har man ingen familj och inga vänner eller bara hatar mänskligheten har man en perfekt livskamrat i TV och radio. Orkar man inte höra eller se eländet stänger man bara av eller byter kanal.
Idol Weise i alla ära men mest tacksam är jag ändå för de gamla hederliga public service kanalerna som kommer till oss genom HD skärmar och gamla radioapparater. Vad skulle jag göra utan P1? Vad skulle jag ha att prata om på fikarasterna om jag inte blivit matad med sjöväder, kulturnyheterna och vetenskapsradion? Jag hänger med lite i omvärldens händelser medan jag sätter på mig ett ansikte och sörplar kaffe. Den dagliga uppdateringen kräver dessutom inte det minsta ansträngning och jag behöver inte läsa en rad.
Vad gör jag då för att visa min tacksamhet? Jo jag ringer till Kiruna och anmäler grannarna för att inte ha betalt tv-avgiften. Det är mitt bidrag till public service.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar