Dödsångest och krampande ben.

Fysisk ansträgning kan vara fruktansvärt plågsamt och/eller underbart roligt. Ridning i allmänhet och hoppning i synnerhet är jobbigt, plågsamt och alldeles alldeles underbart roligt.

Panikångesten kommer krypandes ju närmare man kommer hindret. Trippelbarren tornar upp sig som en ondskefull jävla vägg. Helst vill man ge fingret till ridläraren, säga "det kan du va" och gå ut å ta en cigg istället. Men man håller sig krampaktigt i manen och rider för kung och fosterland istället. För att man älskar adrenalinkicken. Älskar att plåga livet ur sig själv. Men man älskar inte mjölksyran.

"Ben, ben, ben!!!" skriker ridläraren som om det inte just i den stunden fanns annat än just ett par ben.  För just då är det enda som existerar ett par krampande ben, en pytteliten reptilhjärna och en jävla vägg till hinder. Man kramar sadeln som om hela livet hängde på det. Och det gör det ju - just då.

Full kareta och så tar det tvärstopp. Det är i sådana lägen man önskar att man trodde på ett liv efter döden. Men det är som en pedagogisk mor sa till sin livrädda unge på blåbärshoppningen: "Det värsta som kan hända är att du ramlar av och dör". 

Somliga ramlar av och gör det med stil. Carro lärde sig att ett hinderstöd inte är något att hålla sig i när det blåser kallt. De är nämligen mobila. Carro tog sitt ridstöd och gick - eller föll rättare sagt. Fick man stilpoäng för avramling skulle det ha blivit full pott. Men framför allt - hon dog inte. Ingen dog. Inte ens ett brutet höftben.