Om jag bara inte hade försovit mig.

Jag hade min chans att förändra mitt liv men jag försov mig. Jag hade förmodligen mitt livs enda chans att bli testchaufför i Tyskland. Och jag försov mig. Jag hade kunnat sitta i en bil med några hyfsat snygga män på väg mot Tyskland. Det hade kunnat vara oerhört tråkigt och trist. Eller alldeles alldeles underbart. Man ska utnyttja sina starka sidor och inte vara så jävla blygsam om man ska komma någonstans här i världen har jag hört. Så jag körde lite självcoaching och presenterade mig som Deutschling för några tysktalande män. Det visade sig att de testkörde bilar i Lappland och mellanlandade i Östersund. Jag har ju körkort och jag är ganska bra på att köra bil om du frågar mig och jag körde dessutom upp i värsta tänkbara vinterväglag. Kort sagt så skulle man kunna säga att jag i princip är en yrkeschaufför. Vem skarvar inte en smula på CV:et? Hur som helst så blev de tillslut övertygade om att det vore skönt med en extra chaufför i lyxförpackning på vägen tillbaka till hemlandet. Kanske var det min eleganta pälskrage och mitt förtjusande sätt mer än mina utlovade bilkörarfärdigheter som fick männen att överväga att ta med mig hem till deras älskade Tyskland. Jag vet inte men från och med nu kan jag alltid hävda att jag hade kunnat blivit testchaufför. Jag hade även kunnat bli supermodell om jag vägde 20 kilo mindre och var 20 cm längre.