Så sitter jag här ändå, trots allt, mot alla odds, kval och beslutsångest, i mitt rosa kök och blickar ut över en parkering och en trasig mur. Om jag bara kunde få rivnignstillstånd på de tre närmsta husen som helt fräckt och utan att skämmas vräker ut sig framför näsan på mig. Jag har alltså, så när som på några stora vräkiga träkåkar, sjöutsikt.
Men istället för att frysa bara vid tanken på att stoppa ned en stortå i den sjö jag inte ser hade jag nu kunnat befinna mig i ett sommarparadis med Carl-Philip. Men jag avstod. Han är ju trots allt inte den skarpaste kniven i lådan so to speak. Framförallt så är han upptagen och jag umgås inte med den typen av män. Det är en principsak.
En makalöst charmerande och fräck servitris, som för länge sedan har tappat det, ringde och körde en 1,5 timmes övertalningskampanj om att jag skulle spontanspendera 4500 kr på en biljett till Ängelholm (som kuriosa kan jag nämna att biljetten till NYC förra året kostade marginellt mer än denna tur å retur till Ängelholm, inget ont sagt om Ängelholm men man måste vara sjukt sugen på Ängelholm för att sälja fonderna för att ta sig dit).
Jag kan säga att det var nära ögat att jag sålde fonderna.
Vad som hindrade mig att dra till Båstad på äventyr med en galen blondin är bland annat en liten häst som gillar att sparka mig och som med säkerhet skulle bli ganska glad för att slippa mig i ett par dagar. Men 80-talist till trots så är jag inte den som tar så lätt på mina åtaganden. För vem ska klappa på Felizia om jag ligger å spyr över baren på Pepe's Bodega tillsammans med Baren-Håkan?
Men framför allt så tillåter inte en ekonomlön att leva det jetsetliv som servitriser, diskplockare och arbetslösa studenter i Båstad lever. Inte ens i två dagar och absolut inte en hel sommar har jag råd att bada i champagne, sova på hotell och äta trerätters. Nej man kanske skulle ta och bli en säsongande diskplockare och leva det goda livet med flödande champagne och en räka till lunch för en hunka på Båstads Hamnkrog. Allt framför Bingo Rimérs kameralins. Tanken har slagit mig. Alternativt så måste jag börja kräva dricks av Försäkringskassans handläggare. Kostnaden tas givietvis ut av de utförsäkrade (jag har redan lämnat in en motion till Reinfelt om att vi bör lägga på en straffskatt på de utförsäkrade, han är på).
Hur som helst så avböjde jag vänligt men bestämt två dagars kaos i Båstad och hänvisade till måsten, löften, räkningar och pensionssparande. Servitrisen som för det mesta har Ess i pumpsen gjorde slut på de sista hundringarna på ett mobilsamtal till en trist norrlänning som valde hyran framför Bingo Rimér. Jag kanske kommer att få ångra det här för resten av mitt liv. Men jag kanske också kommer att vara lite halvnöjd framåt november över att slippa vara bostadslös.
Så här sitter jag och känner mig nöjd, vuxen och snusförnuftig och alldeles alldeles förfärligt gammal, trist och mossig.
Sanningen är ju den att jag också vill sitta i knät på Filip Hammar, parta med hiphoppers och dricka dyr sprit med ohängda sprättar i röda chinos.
Men jag ä int bitter. Inte det minsta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar