Inget är så irriterande och gulligt som slagordsfanatiska tonåringar som med sina långa livserfarenheter, hårda uppväxter i villakvarteren och goda viljor ämnar rädda världen. De sitter inne med sanningen och kan knappt bärga sig att dela med sig av lösningen. Lösningen på allting.
Det fanns en tid då jag också trodde på -ismerna. Det fanns en tid då jag inte tvivlade på det outsägligt onda och det gränslöst goda. Det fanns en tid då jag inte kunde begripa varför de vuxna inte bara stoppade krigen, svälten och förtrycket. Hur svårt kan det vara? undrade jag och frågade om det var förenligt med svensk grundlag att bli minister innan man hade fyllt byxmyndig. Det fanns så mycket som var fel och jag satt inne med svaren. Jag visste hur man pekade med rak hand och straffade skräpet. Avrätta skithögarna! propagerade jag och syftade på de som handlade med människor, könsstympade barn, profiterade på hiv-sjuka, nöjeskörde monsterbilar och fiskade torsk i Östersjön. Vad fan sitter det i? undrade jag och valde mellan kärleksrevolution och att bomba bort hela Mellan Östern, delar av Afrika och väl valda individer i min närmiljö.
Men jag fick inte till vare sig revolution eller atombomb. Istället drabbades jag av att bli vuxen. Det är det bästa och sämsta som har hänt mig. Det är oerhört plågsamt att drabbas av insikten om sin egen obetydlighet men ganska skönt att få äta tre semlor till frukost om man känner för det. Jag kan ärligt avundas ungdomens enfaldighet och svart/vita världsbild men jag vill för allt i världen inte återuppleva deras plågsamma känsloliv. Istället för att lura mig själv försöker jag försonas med den komplexa värld i gråskala som vi lever i. Det är inte alltid så lätt men vem fan har sagt att det skall vara det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar