I väntan på Gulag.

Sedan den där lördagskvällen då jag fann en jätteorkidé utanför min dörr har jag inte fått så mycket intressant med postgången. Förrän igår. Jag fick då Sopextra i brevlådan. Ja ni läste rätt. Jag trodde först att det var facktidningen för sophämtare som kommit på villovägar. Med detta tycks vara ännu ett propagandablad från bostadsrättsföreningen. Denna gång i förhoppning om att kunna stävja sopsorteringsanarkin, i vårt annars så perfekta kollektiv.

Vad har jag nu gjort för fasansfullt fel?! var min första tanke. Slängde jag ett fönsterkuvert av misstag i tidnings- och papperscontainern??? Vis av erfarenhet vet jag att precis allt som kan vara fel eller har gått fel eller skulle kunna gå fel oftast läggs på mina axlar. Som den där gången då det bolmade röd rök från en stulen värdetransportsväska i förrådet, hembrännaren i källaren eller då någon använde en slagborr kl 06.00 på morgonen dagen efter nyårsafton. Jag var så oskyldig som man någonsin kan vara i samtliga fall men skulden lags på mig och jag bär fortfarande dess tunga ok. Man skulle kunna säga att angivierisystemet på kolchosen inte har utfallit till min fördel.

I Sopextra går att läsa att man måste tvätta och vika ihop kartonger innan man slänger dem och att grovsopor inte hör hemma i vårt trevliga lilla soprum med virkade gardiner. Men framförallt så informeras det om att det helt enkelt är för mycket sopor.

Kapitalissvin måste ha inflitrerat vår socialistiska idyll. Människor som lever på annat än kranvatten, egenplockad svamp och tjuvskjuten älg. Folk som avger sopor i form av plastförpackningar, bananskal, tomma burkar och flaskor av diverse slag. Samma människor har den dåliga vanan att bo i sina lägenheter sju dagar i veckan och även vintertid. Vilket innebär ännu mer sopor för kollektivet att ta hand om. Man skulle kunna tycka att det faktum att dessa människor spenderar sin fritid på kolchosen tyder på lojalitet gente kollektivet. Men icke. Att dessa kapitalistsvin varken har fjällstugehelvete eller andelslägenhet på Mallis är ingen förmildrande omständighet. De är förrädare och sprider obehag i kollektivet. Sådant kan inte accepteras.

Sophämtningen hotar med att de måste hämta soporna oftare och det innebär fördyrningar vilket drabbar alla på kolchosen. Samma sak är det med den gemensamma elräkningen, då vi i sann socialistisk anda betalar elen till varandras golvvärme, nattlampor och tvättmaskiner. Det råder på det viset a balance of terror där ingen vågar beskylla någon för att använda för mycket el eftersom de själva är rädda för att deras elsynder skall upptäckas.

Vad gäller sopfrågan borde jag gå fri då mitt lilla hushåll inte avgör nämnvärt mycket sopor, endast någon påse i veckan. Jag har heller aldrig slarvat med sopsorteringen.

Men vem går fri i ett rättslöst samhälle? Vem går fri i angiviriet, misstänksamhetens och skräckens näste?

Eftersom jag är lika fördomsfull och misstänksama som alla andra i det här skräckväldet misstänker jag mina grannar. Jag misstänker ensamstående män i undre medelåldern för att slänga grovsopor och för att vägra sortera sina vidirga snusdosor och rester av snabbmat. Jag misstänker barnfamiljer för att kraftigt bidra till sopberget och lämna efter sig en stank av förruttnad bebisbajs. Jag misstänker snart sätt alla mina grannar att på ett eller annat vis uppvisa illojalitet mot vårt lilla kollektiv, dess moraliska grundpelare och dess allsmäkige styrelse.

Jag är rädd. Rädd och orolig och undrar hur jag ska klara mig helskinnad ur denna sopsoppa. Jag undrar vem det är som förstör vår fina förening genom att vägra följa de enkla regler som står uppstyltade i soprummet med tydliga röda bokstäver. Jag undrar om jag verkligen är en så god boende som jag intalar mig. Vad är det som säger att det inte är jag som är den illojala infiltratören? Jag slängde faktiskt IKEA-kartonger en gång MEN jag hoppade på dem och vek ihop dem så att de inte tog mer plats än två pappkassar men ändå. Jag skulle kunna slimma mina sopor lite mer, jag skulle kunna elda up en del av dem i badkaret, jag skulle kunan platta till mjölkförpackningarna lite till. Jag känner ett styng av skuld. Jag känner att det nog ändå är mitt fel och kanske borde jag gå ut med en offentlig ursäkt. Men en ursäkt är ett erkännande och ett erkännande kan få ödesdigra konsekvenser.

Jag väntar på att någon anger mig och att det snart knackar på dörren. Jag har redan packat en liten väska för mitt fortsatta liv på ett arbetsläger i Gulag. Adjö och tack för vinet.