Rekryteraren den allsmäktige

Få personer är så respektingivande som rekryteraren. Personalvetare, HR-konsult, personalare och intervjuare - kärt barn har många namn. Men oavsett vilket alibi de använder sig av så är de inte mer eller mindre än rekryterare. Det spelar ingen roll hur de försöker att mjuka upp sina identiteter med snälla nykonstruerade titlar - deras aura av allsmäktighet avslöjar dem på en landstingskorridors avstånd.

Jag har haft privilegiet att vid några tillfällen träffa några av dessa HR-konsulter/personalvetare/rekryterare. Och att försöka charma dem med mitt sockersöta leende (nämnde jag att jag är ödmjuk också?) är inte alls lika lätt som över en storstark vid stora baren på Plaza har jag upptäckt. Det hjälper nämligen inte att prata och le (eller att bara le) - man ska även formulera så klockrena svar som möjligt. Tro nu inte att jag sitter och förfinar sanningen inför slipade HR-konsulter eller rent av ljuger dem rakt i ansiktet. Jag skulle hellre ljuga för Bin Ladin än en rekryterare. Rekryteraren är nämligen ett fantastiskt släkte. De har, for a start, lasersyn och minst ett extra sinne. De ser världen i femdimensionellt och de vet allt om dig innan de ens har läst halva ditt CV. De är bättre människoläsare än den mest rutinerade psykologen och är på det stora hela ganska beundrandsvärda.

Så nej nej nej - att sitta å ljuga för en rekryterare är dödsdömt. Inte ens en liten överdrift kommer man undan med. De ser vid första anblicken av ditt patetiska du att du brukade mima till Carola iförd din mormors bh och sedan hotade lillebrorsan med taolettmullning om han skvallrade. Hon (för det är alltid en hon) vet innan hon ens lagt ditt namn på minnet att du snattade en Hubba Bubba på Vivo i tredje klass. Hon ser igenom dig, läser dig, känner dig. Så det där med att "alla överdriver väl lite på CV:et" tror jag inte på. Det kanske funkar när man knallar ned på Lasses Ved och Porr och handar över ett handskrivet CV på en post-it lapp och frågar om man får hoppa in extra på lagret. Men inte ens den minsta lilla försköning av dina meriter passerar en rekryterare obemärkt. Nej inte ens den vitaste lögn fungerar när du träffar HR-damer med en (på grammet och millimetern) lagom stor cykelring på magen på den annars så sunda Friskis och Svettis-kroppen, iklädda en stilren (men inte för elegant) kavaj i diskret tyg och färg, en precis lagom dyr skarf och med exakt så mycket make-up att ingen kan klandra dem för att vara vare sig utspökade eller tråkiga. Dessa mäniskor representerar den perfekta svenska förvärvsarbetaren. Det är bara det att de är liiiite bättre än alla andra. Lite mer än lagom. En arbetsgivares dröm.

Så nej - man skarvar icke ostraffat för en rekryterare. Däremot gäller det att kunna leverera just det svaret du egentligen vill leverera utan att börja stamma, tappa ord och glömma bort dig eller snåra in dig i en märklig diskussion om parallellen mellan samernas situation i Nordjämtland och upproren i Libyen (vilket antagligen är betydligt mer intressant än hur du hanterar stress men inte just på antsällningsintervjun). Det är det som är sporten. Att komprimera det myller av tankar som rör sig i ditt huvud till något begripligt. Eller i andra fall, att klämma fram något vettigt ur det vakuum som din hjärnbalk plötsligt har förvandlats till.

Konsten att briljera på anställningsintervjun är lite som konsten att leva - det gäller att klämma ut så mycket bra som möjligt under en försvinnande liten tid. Det gäller alltså att inte slösa bort din dyrbara tid på att svacka med blicken och att snacka skit.