Jag har förut skrivit om den förlösande unika känslan som uppkommer efter att man har tagit tag i papper som är vikta i vikmaksin och sänds till dig i fönsterkuvert. Det är den typ av brev du inte vill få men får - hela tiden och jämt. Myndigheter, banker, pensionsvalsinstitut och diverse företag, institutioner och organisationer som anser sig nödgade att skicka drivor med viktiga papper till dig. Det är sådana papper som jag idag har tittat på utan att läsa, lagt i högar, tagit hål i och duktigt stoppat in under rätt flik i pärmen. Där kommer de att sitta till helvetet fryser till is och ingen - precis ingen kommer någonsin att fråga efter dem. Eller kanske om 40 000 år när några forskare undrar vad det var för viktigt meddelande vi ville lämna till eftervärlden i vårt maniska arkiverande av viktiga papper. De kommer bli så besvikna när de förstår innehållet i det orangea kuvertet. Eller inte. De kanske blir grymt imponerade och gör värsta pensionsreformen. Den som lever få se.
Förutom denna bedrift har jag kommit fram till att jag med de arbetsgivare jag har haft hittills kommer att få pension från fem olika ställen (förra året var de sex men en försvann då förvaltningsavgiften översteg de 27 kronor som mitt pensionssparande uppgick till). Det kommer bli sjukt kul när jag ska börja plocka ut mina pensioner. Bara hoppas att förvaltarna och pengarna finns kvar. Jag kommer antalgigen gå back då aviseringsavgifterna mest sannolikt kommer överstiga de ynka kronor som jag skall få från varje pensionsavtal.
Förutom insikten av att det gäller att leva hårt och ha sjukt kul så man slipper uppnå pensionsålder så har jag diskat en veckas disk och röjt undan lite i min hall så att man nu kan skönja golvet. Sjukt dålig investering att lägga in klinker för att sedan täcka golvet med skräp, verktyg, kläder och skodon. Framförallt skodon. Nog för att skor och stövlar är som balsam för min sargade själ men måste de ligga överallt? Måste de gå sönder så fort man går utanför dörren? Måste stilettklackarna fastna överallt och måste lädret fläkas upp av gatstenen? Måste de bli leriga och dra in massa grus? Kan de inte bara bygga den där skohyllan jag drömmer om och snällt hänga och ställa sig där i den perfekta ordning som finns i min hjärna? I väntan på att de tar sig i kragen så ligger stövlarna i en hopplös oordning hopplöst dammiga och sandiga i min hopplöst ostädade hall. Det enda positiva i det hela är att hallampan nu slutligen, efter en kort och tveksam karriär, har sagt upp sig för gott så att jag åtminstone slipper se eländet.
Och sen då vad gjorde jag med resten av denna oändligt långa dag? (För den här dagen har varit lång. Om långfredagen blir längre än idag vet jag inte om jag orkar uthärda till lördag.) Jo jag har dessutom lyckats missa två bussar och satt Sus-bus i skiten. Men delad misär är dubbel misär och lite kaffe på det så var Sus-bus nöjd. Att vi dessutom hann gå på systemet var ju inte fel det heller så nu kan långfredan vara hur lång den vill. Inte nog med att vi missade bussen till stallet så blev min vapendragare lurad på ridningen och fick borsta en lerig häst och sedan stå och titta på medan jag red. Som grädde på moset så såg jag till att vi missade bussen hem också. Det märkligaste av allt är att Sus bara ler.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar