Jag har förut skrivit om den förlösande unika känslan som uppkommer efter att man har tagit tag i papper som är vikta i vikmaksin och sänds till dig i fönsterkuvert. Det är den typ av brev du inte vill få men får - hela tiden och jämt. Myndigheter, banker, pensionsvalsinstitut och diverse företag, institutioner och organisationer som anser sig nödgade att skicka drivor med viktiga papper till dig. Det är sådana papper som jag idag har tittat på utan att läsa, lagt i högar, tagit hål i och duktigt stoppat in under rätt flik i pärmen. Där kommer de att sitta till helvetet fryser till is och ingen - precis ingen kommer någonsin att fråga efter dem. Eller kanske om 40 000 år när några forskare undrar vad det var för viktigt meddelande vi ville lämna till eftervärlden i vårt maniska arkiverande av viktiga papper. De kommer bli så besvikna när de förstår innehållet i det orangea kuvertet. Eller inte. De kanske blir grymt imponerade och gör värsta pensionsreformen. Den som lever få se.
Förutom denna bedrift har jag kommit fram till att jag med de arbetsgivare jag har haft hittills kommer att få pension från fem olika ställen (förra året var de sex men en försvann då förvaltningsavgiften översteg de 27 kronor som mitt pensionssparande uppgick till). Det kommer bli sjukt kul när jag ska börja plocka ut mina pensioner. Bara hoppas att förvaltarna och pengarna finns kvar. Jag kommer antalgigen gå back då aviseringsavgifterna mest sannolikt kommer överstiga de ynka kronor som jag skall få från varje pensionsavtal.
Förutom insikten av att det gäller att leva hårt och ha sjukt kul så man slipper uppnå pensionsålder så har jag diskat en veckas disk och röjt undan lite i min hall så att man nu kan skönja golvet. Sjukt dålig investering att lägga in klinker för att sedan täcka golvet med skräp, verktyg, kläder och skodon. Framförallt skodon. Nog för att skor och stövlar är som balsam för min sargade själ men måste de ligga överallt? Måste de gå sönder så fort man går utanför dörren? Måste stilettklackarna fastna överallt och måste lädret fläkas upp av gatstenen? Måste de bli leriga och dra in massa grus? Kan de inte bara bygga den där skohyllan jag drömmer om och snällt hänga och ställa sig där i den perfekta ordning som finns i min hjärna? I väntan på att de tar sig i kragen så ligger stövlarna i en hopplös oordning hopplöst dammiga och sandiga i min hopplöst ostädade hall. Det enda positiva i det hela är att hallampan nu slutligen, efter en kort och tveksam karriär, har sagt upp sig för gott så att jag åtminstone slipper se eländet.
Och sen då vad gjorde jag med resten av denna oändligt långa dag? (För den här dagen har varit lång. Om långfredagen blir längre än idag vet jag inte om jag orkar uthärda till lördag.) Jo jag har dessutom lyckats missa två bussar och satt Sus-bus i skiten. Men delad misär är dubbel misär och lite kaffe på det så var Sus-bus nöjd. Att vi dessutom hann gå på systemet var ju inte fel det heller så nu kan långfredan vara hur lång den vill. Inte nog med att vi missade bussen till stallet så blev min vapendragare lurad på ridningen och fick borsta en lerig häst och sedan stå och titta på medan jag red. Som grädde på moset så såg jag till att vi missade bussen hem också. Det märkligaste av allt är att Sus bara ler.
torsdag 21 april 2011
måndag 18 april 2011
Att döma hunden efter håren.
Igår knallade jag i på en väskbutik på väg hem från stallet. De lockade med färgglada handväskor för halva priset så de fick skylla sig själva att de fick en skitig och hästig kund i butiken. Expediten log ett överdrivet vänligt leende och frågade med ett misslyckat försök att dölja hennes oro om jag behövde hjälp med något. Nej jag tittar bara sa jag och njöt över situationen.
De båda kvinnorna som arbetade i butiken följde varje steg jag tog och var förstås livrädda att jag skulle skita ned deras fina väskor. Jag hade faktiskt tvättat händerna så de hade inget att oroa sig för men jag kan förstå deras farhågor. Jag började förstrött att titta på plånböcker. Min egen slitna barnplånbok i rött fuskläder passar inte en kvinna i yngre medelåldern och kanske är det dags att börja använda tantplånböcker i äkta skinn funderade jag medan jag tummade på de hopplöst trista börserna.
Expeditetn ville så hemskt gärna hjälpa till så jag var hygglig och lät henne göra det. Jag behöver en ny plånbok deklarerade jag. Expediten log sitt påklistrade leende, gav mig en snabb granskande blick och tog fram den absolut mest trista och androgyna plånböckerna av dem alla. Hon gjorde alltså två felaktiga antaganden: 1) att jag var lesbisk, 2) att jag, bara för att jag var lesbisk (vilket jag alltså inte är), hade dålig smak. Näää den är tråkig sa jag. Expediten tog fram en inte fullt lika vederstygglig plånka men likväl en atteralj som inte under några omständigheter som helst skulle få följa med mig ut på stan.
Jag lämnade slutligen butiken med en keps för 49 kr. Inte en rosa keps med paljetter utan en fullständigt anonym keps utan några som helst finesser. Jag insåg att jag genom detta köp just hade gett expediten 2 av 2 rätt: 1) jo jag måste nog vara lesbisk ändå och 2) jo dålig smak har jag visst.
Så jag bestämde mig för att snart besöka butiken igen. Då iförd paljettklänning och lösögonfransar.
De båda kvinnorna som arbetade i butiken följde varje steg jag tog och var förstås livrädda att jag skulle skita ned deras fina väskor. Jag hade faktiskt tvättat händerna så de hade inget att oroa sig för men jag kan förstå deras farhågor. Jag började förstrött att titta på plånböcker. Min egen slitna barnplånbok i rött fuskläder passar inte en kvinna i yngre medelåldern och kanske är det dags att börja använda tantplånböcker i äkta skinn funderade jag medan jag tummade på de hopplöst trista börserna.
Expeditetn ville så hemskt gärna hjälpa till så jag var hygglig och lät henne göra det. Jag behöver en ny plånbok deklarerade jag. Expediten log sitt påklistrade leende, gav mig en snabb granskande blick och tog fram den absolut mest trista och androgyna plånböckerna av dem alla. Hon gjorde alltså två felaktiga antaganden: 1) att jag var lesbisk, 2) att jag, bara för att jag var lesbisk (vilket jag alltså inte är), hade dålig smak. Näää den är tråkig sa jag. Expediten tog fram en inte fullt lika vederstygglig plånka men likväl en atteralj som inte under några omständigheter som helst skulle få följa med mig ut på stan.
Jag lämnade slutligen butiken med en keps för 49 kr. Inte en rosa keps med paljetter utan en fullständigt anonym keps utan några som helst finesser. Jag insåg att jag genom detta köp just hade gett expediten 2 av 2 rätt: 1) jo jag måste nog vara lesbisk ändå och 2) jo dålig smak har jag visst.
Så jag bestämde mig för att snart besöka butiken igen. Då iförd paljettklänning och lösögonfransar.
söndag 10 april 2011
En hopprumpa is what I need
Felicia den envisa lilla rackaren som har lite väl lätta bakben (sparkade mot mig igår) är bara för söt att motstå. Jag måste banta ned mig så att jag kan rida ponny. Så enkelt är det.
När Felicia vid en av de första ridturerna sparkade och bockade och nonchalerade den unga ryttarinnans försök att få Felicia att inse meningen med botgöring så log jag. Inget elakt hånflin utan ett kärleksfullt leende. Hennes pigga New Forrest -ögon, energi och envishet påminner allt för mycket om min Cindyplutt, fast Cindyplutt var ingen plutt direkt. En stor, bärig och välväxt dam. Men ändå. Jag känner så väl igen energin och viljan. Den måste bara ledas in på rätt spår. Och då kan det bli hur bra som helst. Det är lite som när den missförstådda förortsungen slutar upp med att använda all frustration och kraft till illdåd och istället fokuserar på att göra musik eller spela fotboll eller vad som helst. Då kan det bli riktigt bra.
Det kan alltså vara värt att sluta äta för att kunna rida ponny. Jag pratar inte om att rida tröga Shettisar eller stelbenta fjordingar utan ponnys med motor och vägvinnande steg. Ponnys med glimten i ögat och hopprumpa. En sådan ponny vill jag ha.
När Felicia vid en av de första ridturerna sparkade och bockade och nonchalerade den unga ryttarinnans försök att få Felicia att inse meningen med botgöring så log jag. Inget elakt hånflin utan ett kärleksfullt leende. Hennes pigga New Forrest -ögon, energi och envishet påminner allt för mycket om min Cindyplutt, fast Cindyplutt var ingen plutt direkt. En stor, bärig och välväxt dam. Men ändå. Jag känner så väl igen energin och viljan. Den måste bara ledas in på rätt spår. Och då kan det bli hur bra som helst. Det är lite som när den missförstådda förortsungen slutar upp med att använda all frustration och kraft till illdåd och istället fokuserar på att göra musik eller spela fotboll eller vad som helst. Då kan det bli riktigt bra.
Det kan alltså vara värt att sluta äta för att kunna rida ponny. Jag pratar inte om att rida tröga Shettisar eller stelbenta fjordingar utan ponnys med motor och vägvinnande steg. Ponnys med glimten i ögat och hopprumpa. En sådan ponny vill jag ha.
tisdag 5 april 2011
Rök dig fri prettostämpeln
Det finns få saker som passar så illa ihop som sjukvård, barn och djur i samma kontext som ciggaretter. Men ändå så är de nästan varandras synonymer. Hur många gånger har man inte sett sjukvårdspersonal stå och huttra på parkeringar utanför lasarett och vårdhem med en cigg mellan sina canerogena fingrar? Eller hundägare som går med en cigg i ena handen och jycken i den andra så att röken sprider sig i lagom höjd med hundens nos?
Jag som hänger en del i stallet reagerar på hur många inbitna hästmänniskor det finns som röker. Dessutom tycker jag mig se ett direkt samband mellan hästfolk som jobbar med barn, ungdomar och sjuka och ciggaretter. Ju mer man sysslar med djur, sjuka och barn ju mer röker man. Är det för att kompensera för den präktighet man ofrånkomligt drar på sig som uska, barnskötare och ridskolelärare som man måste suga i sig tjära och kemikalier i mellan åt och helst framför just barnen, de cancersjuka och djuren? För att förstöra illusionen om svennebananprettoheten. Är det för att visa att man minsann också vågar leva on the edge?
Eller är det miljön? Man blir ju som man umgås. Tar kollegorna rökpausar stup i kvarten är det ju dumt att inte själv passa på att få lite betald ledighet och en förtidig död på köpet. Eller så är det så fruktansvärt trist att jobba med sjuka, barn och djur att t.o.m. en rökpaus i snålblåst och frysgrader verkar kul? Eller, mest troligt faktiskt, så är de utskickade av den store onde cigarettkungen. Deras hemliga uppdrag är att göra alla försvarslösa sängliggande, barn och djur till passiva rökare. När de har trillat dit börjar uskorna, barnskötarna och hunddressörerna plötsligt använda Nicotinell och nikotinplåster! Sjuklingarna tvingas rulla i sina rullstolar och med dropställningen på släp iväg till kjosken för att köpa cigg för de pengar de inte har (för de blev ju givetvis, för säkerhets skull, utförsäkrade redan innan de blev sjukskrivna.) Spädbarnen köper cigg under bordet på Barnens Hus och djuren ja de finner ingen annan råd än att äta upp spädbarnen för att få i sig lite nikotin. Allt detta händer medan uskor, förskolelärare och ridlärare rått hånskrattar och den onde cigarettkungen dyker i sitt valv fyllt med guldmynt.
Eller så känner man sig så otillräcklig som människa där man utkämpar en lönlös kamp mot politiker, nedskärningar, sjukdom, hästbajs och osnytna ungar att man i sin bedrövelse försöker pina sig ihjäl långsamt. Varför inte bara amputera huvudet med en slö skridsko? Det går lite snabbare och är mycket billigare och så drabbar det inte omgivningen.
Jag som hänger en del i stallet reagerar på hur många inbitna hästmänniskor det finns som röker. Dessutom tycker jag mig se ett direkt samband mellan hästfolk som jobbar med barn, ungdomar och sjuka och ciggaretter. Ju mer man sysslar med djur, sjuka och barn ju mer röker man. Är det för att kompensera för den präktighet man ofrånkomligt drar på sig som uska, barnskötare och ridskolelärare som man måste suga i sig tjära och kemikalier i mellan åt och helst framför just barnen, de cancersjuka och djuren? För att förstöra illusionen om svennebananprettoheten. Är det för att visa att man minsann också vågar leva on the edge?
Eller är det miljön? Man blir ju som man umgås. Tar kollegorna rökpausar stup i kvarten är det ju dumt att inte själv passa på att få lite betald ledighet och en förtidig död på köpet. Eller så är det så fruktansvärt trist att jobba med sjuka, barn och djur att t.o.m. en rökpaus i snålblåst och frysgrader verkar kul? Eller, mest troligt faktiskt, så är de utskickade av den store onde cigarettkungen. Deras hemliga uppdrag är att göra alla försvarslösa sängliggande, barn och djur till passiva rökare. När de har trillat dit börjar uskorna, barnskötarna och hunddressörerna plötsligt använda Nicotinell och nikotinplåster! Sjuklingarna tvingas rulla i sina rullstolar och med dropställningen på släp iväg till kjosken för att köpa cigg för de pengar de inte har (för de blev ju givetvis, för säkerhets skull, utförsäkrade redan innan de blev sjukskrivna.) Spädbarnen köper cigg under bordet på Barnens Hus och djuren ja de finner ingen annan råd än att äta upp spädbarnen för att få i sig lite nikotin. Allt detta händer medan uskor, förskolelärare och ridlärare rått hånskrattar och den onde cigarettkungen dyker i sitt valv fyllt med guldmynt.
Eller så känner man sig så otillräcklig som människa där man utkämpar en lönlös kamp mot politiker, nedskärningar, sjukdom, hästbajs och osnytna ungar att man i sin bedrövelse försöker pina sig ihjäl långsamt. Varför inte bara amputera huvudet med en slö skridsko? Det går lite snabbare och är mycket billigare och så drabbar det inte omgivningen.
Rekryteraren den allsmäktige
Få personer är så respektingivande som rekryteraren. Personalvetare, HR-konsult, personalare och intervjuare - kärt barn har många namn. Men oavsett vilket alibi de använder sig av så är de inte mer eller mindre än rekryterare. Det spelar ingen roll hur de försöker att mjuka upp sina identiteter med snälla nykonstruerade titlar - deras aura av allsmäktighet avslöjar dem på en landstingskorridors avstånd.
Jag har haft privilegiet att vid några tillfällen träffa några av dessa HR-konsulter/personalvetare/rekryterare. Och att försöka charma dem med mitt sockersöta leende (nämnde jag att jag är ödmjuk också?) är inte alls lika lätt som över en storstark vid stora baren på Plaza har jag upptäckt. Det hjälper nämligen inte att prata och le (eller att bara le) - man ska även formulera så klockrena svar som möjligt. Tro nu inte att jag sitter och förfinar sanningen inför slipade HR-konsulter eller rent av ljuger dem rakt i ansiktet. Jag skulle hellre ljuga för Bin Ladin än en rekryterare. Rekryteraren är nämligen ett fantastiskt släkte. De har, for a start, lasersyn och minst ett extra sinne. De ser världen i femdimensionellt och de vet allt om dig innan de ens har läst halva ditt CV. De är bättre människoläsare än den mest rutinerade psykologen och är på det stora hela ganska beundrandsvärda.
Så nej nej nej - att sitta å ljuga för en rekryterare är dödsdömt. Inte ens en liten överdrift kommer man undan med. De ser vid första anblicken av ditt patetiska du att du brukade mima till Carola iförd din mormors bh och sedan hotade lillebrorsan med taolettmullning om han skvallrade. Hon (för det är alltid en hon) vet innan hon ens lagt ditt namn på minnet att du snattade en Hubba Bubba på Vivo i tredje klass. Hon ser igenom dig, läser dig, känner dig. Så det där med att "alla överdriver väl lite på CV:et" tror jag inte på. Det kanske funkar när man knallar ned på Lasses Ved och Porr och handar över ett handskrivet CV på en post-it lapp och frågar om man får hoppa in extra på lagret. Men inte ens den minsta lilla försköning av dina meriter passerar en rekryterare obemärkt. Nej inte ens den vitaste lögn fungerar när du träffar HR-damer med en (på grammet och millimetern) lagom stor cykelring på magen på den annars så sunda Friskis och Svettis-kroppen, iklädda en stilren (men inte för elegant) kavaj i diskret tyg och färg, en precis lagom dyr skarf och med exakt så mycket make-up att ingen kan klandra dem för att vara vare sig utspökade eller tråkiga. Dessa mäniskor representerar den perfekta svenska förvärvsarbetaren. Det är bara det att de är liiiite bättre än alla andra. Lite mer än lagom. En arbetsgivares dröm.
Så nej - man skarvar icke ostraffat för en rekryterare. Däremot gäller det att kunna leverera just det svaret du egentligen vill leverera utan att börja stamma, tappa ord och glömma bort dig eller snåra in dig i en märklig diskussion om parallellen mellan samernas situation i Nordjämtland och upproren i Libyen (vilket antagligen är betydligt mer intressant än hur du hanterar stress men inte just på antsällningsintervjun). Det är det som är sporten. Att komprimera det myller av tankar som rör sig i ditt huvud till något begripligt. Eller i andra fall, att klämma fram något vettigt ur det vakuum som din hjärnbalk plötsligt har förvandlats till.
Konsten att briljera på anställningsintervjun är lite som konsten att leva - det gäller att klämma ut så mycket bra som möjligt under en försvinnande liten tid. Det gäller alltså att inte slösa bort din dyrbara tid på att svacka med blicken och att snacka skit.
Jag har haft privilegiet att vid några tillfällen träffa några av dessa HR-konsulter/personalvetare/rekryterare. Och att försöka charma dem med mitt sockersöta leende (nämnde jag att jag är ödmjuk också?) är inte alls lika lätt som över en storstark vid stora baren på Plaza har jag upptäckt. Det hjälper nämligen inte att prata och le (eller att bara le) - man ska även formulera så klockrena svar som möjligt. Tro nu inte att jag sitter och förfinar sanningen inför slipade HR-konsulter eller rent av ljuger dem rakt i ansiktet. Jag skulle hellre ljuga för Bin Ladin än en rekryterare. Rekryteraren är nämligen ett fantastiskt släkte. De har, for a start, lasersyn och minst ett extra sinne. De ser världen i femdimensionellt och de vet allt om dig innan de ens har läst halva ditt CV. De är bättre människoläsare än den mest rutinerade psykologen och är på det stora hela ganska beundrandsvärda.
Så nej nej nej - att sitta å ljuga för en rekryterare är dödsdömt. Inte ens en liten överdrift kommer man undan med. De ser vid första anblicken av ditt patetiska du att du brukade mima till Carola iförd din mormors bh och sedan hotade lillebrorsan med taolettmullning om han skvallrade. Hon (för det är alltid en hon) vet innan hon ens lagt ditt namn på minnet att du snattade en Hubba Bubba på Vivo i tredje klass. Hon ser igenom dig, läser dig, känner dig. Så det där med att "alla överdriver väl lite på CV:et" tror jag inte på. Det kanske funkar när man knallar ned på Lasses Ved och Porr och handar över ett handskrivet CV på en post-it lapp och frågar om man får hoppa in extra på lagret. Men inte ens den minsta lilla försköning av dina meriter passerar en rekryterare obemärkt. Nej inte ens den vitaste lögn fungerar när du träffar HR-damer med en (på grammet och millimetern) lagom stor cykelring på magen på den annars så sunda Friskis och Svettis-kroppen, iklädda en stilren (men inte för elegant) kavaj i diskret tyg och färg, en precis lagom dyr skarf och med exakt så mycket make-up att ingen kan klandra dem för att vara vare sig utspökade eller tråkiga. Dessa mäniskor representerar den perfekta svenska förvärvsarbetaren. Det är bara det att de är liiiite bättre än alla andra. Lite mer än lagom. En arbetsgivares dröm.
Så nej - man skarvar icke ostraffat för en rekryterare. Däremot gäller det att kunna leverera just det svaret du egentligen vill leverera utan att börja stamma, tappa ord och glömma bort dig eller snåra in dig i en märklig diskussion om parallellen mellan samernas situation i Nordjämtland och upproren i Libyen (vilket antagligen är betydligt mer intressant än hur du hanterar stress men inte just på antsällningsintervjun). Det är det som är sporten. Att komprimera det myller av tankar som rör sig i ditt huvud till något begripligt. Eller i andra fall, att klämma fram något vettigt ur det vakuum som din hjärnbalk plötsligt har förvandlats till.
Konsten att briljera på anställningsintervjun är lite som konsten att leva - det gäller att klämma ut så mycket bra som möjligt under en försvinnande liten tid. Det gäller alltså att inte slösa bort din dyrbara tid på att svacka med blicken och att snacka skit.
fredag 1 april 2011
Who can standing over life? Eller gangstaraplyrik från en vilsen 14-åring.
När jag var 14 och låg på heltäckningsmattan i biblioteket och dunkade Coolio kände jag mig som teensen i Parkmoth High School i Dangerous Minds. Rytmen i låten synkade perfekt med slagen från mitt oförstörda hjärta och gangstarapen passade så väl in i min livsstil som ponnytjej på den svenska landsbygden. Jag låg på en heltäckningsmatta i min fem storlekar för stora adidasdress och drömde om äventyr på en kontinent på andra sidan havet.
Kanske var det orden "They say I got ta learn, but nobody's here to teach me, If they can't understand it, how can they reach me?" som gjorde mig till en låtsasgettosmurf på en heltäckningsmatta i en gammal prästgård på den uppländska slätten? För vem känner sig inte missförstådd? I synnerhet om du är en underutvecklad överaktiv 14-åring som inte har någon som helst aning om hur man målar ögonbrynen.
Men mest tror jag att det var refrängen som fick mitt tonårshjärta på fall:
"Who can standing over life in a Gangsta's paradise?".
Förutom att han inte sjunger så.
Jag har insett att texten lyder "Been spending most our lives living in the Gangsta's Paradise".
Vilken oerhört trist upptäckt. Min barndom är en lögn. Jag känner mig tom och lurad. Men mest av allt är jag besviken på Coolio som inte alls är så cool och djup som jag trodde. Men jag tänker fortsätta låtsas att min version är den rätta och att alla andra hör fel. Jag tänker även fortsätta låtsas att Julio Iglesias faktiskt sjunger att "Monica kommer seeeen".
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Kanske var det orden "They say I got ta learn, but nobody's here to teach me, If they can't understand it, how can they reach me?" som gjorde mig till en låtsasgettosmurf på en heltäckningsmatta i en gammal prästgård på den uppländska slätten? För vem känner sig inte missförstådd? I synnerhet om du är en underutvecklad överaktiv 14-åring som inte har någon som helst aning om hur man målar ögonbrynen.
Men mest tror jag att det var refrängen som fick mitt tonårshjärta på fall:
"Who can standing over life in a Gangsta's paradise?".
Förutom att han inte sjunger så.
Jag har insett att texten lyder "Been spending most our lives living in the Gangsta's Paradise".
Vilken oerhört trist upptäckt. Min barndom är en lögn. Jag känner mig tom och lurad. Men mest av allt är jag besviken på Coolio som inte alls är så cool och djup som jag trodde. Men jag tänker fortsätta låtsas att min version är den rätta och att alla andra hör fel. Jag tänker även fortsätta låtsas att Julio Iglesias faktiskt sjunger att "Monica kommer seeeen".
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Tell me why are we, so blind to see
That the ones we hurt, are you and me
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)