Vattenpölar och för stora kostymer.

10 år har passerat sedan nine-eleven. 10 år har passerat sedan jag lämnade Västerenstas gröna ängder och testade mina vingar i den akademiska världen. Under en studieresa till Älvkarleby när den dåvarande excentriska studierektorn på ekonomiinstitutionen på SLU sprang runt i sin ständiga uniform av kakishorts, kängor och svart mössa och vi andra huttrade och svor i långkalsonger, raggstrumpor, gummistövlar och tjocktröjor medan vi försökte värma våra stelfrusna fingrar över tomatsoppan (som för övrigt var det godaste jag någonsin hade ätit; hunger, hemlängtan och köld är den bästa kryddan) och kastade blickar av blandad beundran och hat mot studierektorn som hurtigt stövlade runt och stolt visade upp sina välsvarvade ben och muttrade över vår klenhet som mobiltelefonerna började ringa och vi nåddes av meddelandet att ett flygplan hade störtat in i Twin towers. Jag fattade ingenting.

Är det krig? Vad fan är twin towers? Och framför allt: får jag åka hem nu?

Jag var 19 år och hade hemlängtan. Jag befann mig vid gränslandet mellan Norrland och Uppland och det var inte mer än några mil hem till prästgården och här stod jag vilsen med en grupp stockholmare som fuskade och tog in på vandrarhem medan jag och några andra fattiglappar fick sova i ödsligt tomma militärtält där regnvattnet fritt kunde rinna in och på just min sovplats fanns en vattenpöl. Jag grät i smyg och försökte få mig en gnutta sömn på en toalett på campingen en bit därifrån. Just då var det obegripligt varför dessa lastgamla världsvana studiekamrater i 23-års åldern orkade bry sig om en flygolycka i USA. Det enda jag ville ha var ett varmt bad, kärlek och mammas mat. Jag ringde aldrig hem till mamma och bad henne hämta mig. Det hade klassats som desertering och hade inte setts med blida ögon av studierektorn. Dessutom hade jag framstått ännu mer som den barnunge jag egentligen var. Jag bodde ju förresten inte hemma längre. Så jag led och teg och låtsades vara vuxen.

10 år har passerat med terror. De räddas terror mot det annorlunda. Majoriteters terror mot minoriteter. Staters terror mot befolkningen. Militärers terror mot folket. Folkets terror mot varandra. Rädslans terror. Min terror mot mitt jag.

Världen överlevde. Jag överlevde. Jag blev vuxen men USA är ännu bara en obskyr tonåring.

Världen väntar på att tonåring ska växa i sin kostym.