En billös norrlänning som mig är ungefär lika udda som en marockan på ett SD-möte i Böle. Jag, ungdomarna, pensionärerna, de udda, utstötta och sinnessvaga är hänvisade till Länsbussarna när vi ska ta oss utanför stadens gränser. Men jag gillar det lite grann. Jag gillar att sitta på bussen och filosofera eller luta huvudet tillbaka och slumra till en stund. Speciellt gillar jag när man får åka gratis i minibussarna 07.15 på helgerna. Det dåliga morgonhumöret försvinner när en glad koffeinhög taxichaufför snackar på om väder, vind och livet i allmänhet. Extra roligt är det att glädjas åt att man inte är ett bakfullt as som av en olycklig slump vaknade upp i Östersund och med en andedräkt som en asätande gam mumlar något om att åka hem till byn.
Trots att jag i grund och botten är postivit inställd till kollektivtrafik så kan även mitt tålamod brista ibland. Det hände här om dagen. Jag har i ett antal veckor försökt att köpa ett nytt busskort (bussbolaget har bytt kortläsare) men varje gång får jag ett nej tryckt i ansiktet. Busschauförrerna har angivit diverse skäl till detta; allt från att de inte känner att de har tid, systemet strejkar eller att de inte vet hur man gör. Av det skälet gick jag till busstationen efter jobbet och ställde mig snällt i kön till den lilla kur där busskort fylls på och diverse bussreserelaterade frågor kan ställas. Att ställa sig att köa när man har lågt blodsocker och är trött och stressad är inget att rekommendera. Det stod dock bara 2 personer i kö så jag kunde inte tänka mig att detta skulle vålla mig några större problem.
Det jag inte visste var att båda kärringarna framför mig var utvecklingssstörda, eller så kom de från en väldigt avlägsen by i nordjämtland dit modern teknik och vanligt svenskt vokabulär inte nått. Innan tant nummer ett äntligen köpt sitt förbannade jävla busskort så hade jag, av expeditens beundransvärt tålmodiga och upprepande förklaringar, fått lära mig ALLT om Länsbussarnas busskortsystem, bonussystem, priser, regler och jag hann nästan lära mig samtliga busstidtabeller utantill.
Tanten såg, trots den vänliga mannen i kurens pedagogiska förklaringar, dumt oförstående ut. Jag ville ruska om kärringen å skrika HUR SVÅRT KAN DET VA??!!! Jag ville skrika åt henne att första resan med "best price" kostar egentligen 21 kronor å ju mer du åker ju billigare blir resorna, du får dock en bonus vilket innebär att första resan kostar 13 kronor och därefter kommer marginalkostnaden öka den första tiden för att sedan avta, hur mycket rabatt du får beror på hur ofta du reser, har du inte rest på mer än 30 dagar nollställs kortet och du börjar på nytt på 21 kronor per resa, du kan som lägst komma ned på 17 kronor per resa men då måste du resa hyfsat frekvent. Du har 24 kronor på ditt gamla kort som vi överför till det nya vilket innebär att du vid start har en resa plus 14 kronor. Jag ville rista in kurvan på marginalkostnaden av hennes bussresande i pannan på henne.
Jag gjorde det inte. Jag knöt nävarna i fickorna istället och gnisslade tänder så hårt att jag fick huvudvärk.
Mannen i kuren måste ha förbannat sig själv när han gav sig in på att förklara för tanten att för just henne så skulle detta kort inte löna sig då hon inte reser tillräckligt ofta till den stora staden. Fan. Med facit i handen skulle han bara ha sålt kortet å sagt att hon gjort en bra affär. Nu frågade tanten istället en miljon till korkade frågor och hon såg missnöjd och konfunderad ut när hon vaggade iväg mot bussen. Änltigen snart min tur tänkte jag.
Tro på fan att tant nummer 2 var en lika slow learner som tant nummer 1. Jag var nära att bryta ihop. Jag ville slå in hennes löständer och jag kunde inte nog beundra den helt sanslöst tålmodiga expediten. Han var dessutom söt. Men det spelade ingen roll för jag var ändå nära att begå ett vansinnesdåd när det väl var min tur att köpa ett busskort. Jag kände mig tvungen att framföra att jag nu lärt mig allt om deras prissättningar och att jag stått i kö i hundra år. Han log ett tålmodigt leende som svar.
Jag skämdes när jag gick därifrån. Det var ju de tröga kärringarna med deras fula fotriktiga skor som jag ville fälla benen på, inte den snälla mannen bakom rutan. Jag bestämde mig för att tänka på det nästa gång en kund fnäser åt mig i telefon. Jag ska då tänka att kunden egentligen är förbannad på långsamma tanter med fotriktiga skor och att det inte har någonting alls med mig att göra.
onsdag 30 november 2011
söndag 20 november 2011
Ålderstecken av grad 3 och oförtjänt huvuddunk. Eller varför inte lika gärna gå på krogen?
När man uppskattar ett (eller några stycken) glas vin och en cupcake ackompanjerat av Morden i Midsumer, ett par ljus och en pläd mer än en kväll på stan så borde man börja oroa sig för begynnande vuxenhet.
Det var dock inte utan ett visst motstånd som jag insåg min lott och begav mig till tv-fåtöljen. När man sms:ar runt till den lilla men kära skara av vänner man har och får till svars att de föredrar soffhäng framför krogen så inser man att det inte bara är en själv som har blivit äldre - så även vännerna. Trots att benen kändes som bly, huvuddunk och att kroppen skrek efter riktig mat så var jag ändå bra sugen på att byta raggisarna mot "come-and-fuck-me-boots" som en kär vän så vänligt kallar mina bästa partystövlar.
Det var inte utan bitterhet jag tvingades inse att jag var tvungen att hålla förfest med mig själv om det skulle bli nåt galej i huvudtaget men bitterheten försvann lite för fort när jag väl hade stationerat mig i min röda IKEA-fåtölj. När jag kände efter (för er som inte har börjat känna efter - don't do it! Det är första steget på ruinens brant) så var jag förbannat trött efter en ovanligt intensiv jobbvecka, ovanligt mycket ridning följt av stelhet och träningsvärk på de mest obskyra ställen och 6 tidiga mornar i rad. (Jag röstar för 4 dagars arbetsvecka och 6-timmars arbetsdag för oss singlar men en aktiv fritid - vi spenderar ju dessutom pengar när vi är lediga och hjälper till att få hjulen i samhällsapparaten att snurra lite snabbare. Dessutom så behöver vi vår vila för att orka och hinna vara ute på krogen och spendera pengar och ragga så att vi kan dra vårt strå till stacken och hjälpa till att motverka den snedvridna demografin).
Hur som helst så var jag ganska nöjd med min hemmakväll. Jag kände mig däremot sviken av hela världen när jag efter en välförtjänt sovmorgon vaknade med huvuddunk. Ska man ändå få järnhjälm kan man ju lika väl vara ute å slarva.
Det var dock inte utan ett visst motstånd som jag insåg min lott och begav mig till tv-fåtöljen. När man sms:ar runt till den lilla men kära skara av vänner man har och får till svars att de föredrar soffhäng framför krogen så inser man att det inte bara är en själv som har blivit äldre - så även vännerna. Trots att benen kändes som bly, huvuddunk och att kroppen skrek efter riktig mat så var jag ändå bra sugen på att byta raggisarna mot "come-and-fuck-me-boots" som en kär vän så vänligt kallar mina bästa partystövlar.
Det var inte utan bitterhet jag tvingades inse att jag var tvungen att hålla förfest med mig själv om det skulle bli nåt galej i huvudtaget men bitterheten försvann lite för fort när jag väl hade stationerat mig i min röda IKEA-fåtölj. När jag kände efter (för er som inte har börjat känna efter - don't do it! Det är första steget på ruinens brant) så var jag förbannat trött efter en ovanligt intensiv jobbvecka, ovanligt mycket ridning följt av stelhet och träningsvärk på de mest obskyra ställen och 6 tidiga mornar i rad. (Jag röstar för 4 dagars arbetsvecka och 6-timmars arbetsdag för oss singlar men en aktiv fritid - vi spenderar ju dessutom pengar när vi är lediga och hjälper till att få hjulen i samhällsapparaten att snurra lite snabbare. Dessutom så behöver vi vår vila för att orka och hinna vara ute på krogen och spendera pengar och ragga så att vi kan dra vårt strå till stacken och hjälpa till att motverka den snedvridna demografin).
Hur som helst så var jag ganska nöjd med min hemmakväll. Jag kände mig däremot sviken av hela världen när jag efter en välförtjänt sovmorgon vaknade med huvuddunk. Ska man ändå få järnhjälm kan man ju lika väl vara ute å slarva.
söndag 13 november 2011
Det går ändå åt helvete så varför försöka?
Dryga 20 år gammal börjar min kära vän Eve att ora sig för senilitet. Handlingskraftig som hon är går Eve därför till apoteket för att försöka göra något åt hennes skenande demens så att hon inte ska ha alzheimers vid 23. Botemedlet är tydligen B-vitaminer. Till Eves bestörtning skulle vitaminerna kosta henne 97 kronor i månaden varför Eve drar slutsatsen att då är hon hellre dement. Och måste man verkligen minnas så mycket undrar Eve.
Jag fann det lätt att skratta gott åt Eves noja för förtida senilitet. Det var då. Då för flera dagar sedan. Men skrattar bäst som skrattar sist. En halv vecka senare står jag inför ett problem som inte kan vara något annat än ett direkt resultat av åldersdemens och jag överväger nu att säga upp bredbandet och köpa B-vitaminer istället.
Hur som helst så kunde jag idag inte logga in på bloggen. Jag försökte med alla tänkbara och otänkbara användarnamn men kom inte in. Förbannade skitblogg tänkte jag och letade förbrilt efter ett telefonnummer till Kuntjänst så att jag kunde skälla ut någon oskyldig kundtjänstmedarbetare med en halv dags utbildning i bagaget. Självklart fanns inget telfonnummer för sådant tycker dagens moderna företagare inte att de kan kosta på sig. Det var väl kanske tur det för vis av erfarenhet efter några år inom serviceyrken så vet jag mycket väl att kunden nästan alltid har fel.
Det tog en stund innan jag insåg att det inte var lösenordet som var den felande länken utan självaste e-mejladressen. Blogger hävdade nämligen envist att e-postkontot inte var registrerat i deras databas. Jag provade då, trots att jag hade ett vagt minne av att jag använder mig av en annan adress på Blogger, med min vanliga hotmail och jag kunde då med hjälp av verifikations-sms återställa lösenordet. Värre var att jag då loggade in på FEL blogg.
Jag hade alltså glömt vilken mejladress jag angivit som konto OCH när jag väl, efter en antal försök, lyckats skriva in en adress som Blogger ville kännas vid insåg jag att jag inte visste vilket lösenord jag använder för att komma in på mejlen, vilket jag självklart behövde för att kunna återställa lösenordet på Blogger. Det var svettigt där ett tag men tillslut lyckades jag alltså komma in.
Så går det när man ska vara duktig å inte alltid använda samma e-postadress och lösenord till alla miljarders inloggningar man har överallt.
Slutsats är, som vi alla egentligen redan vet, att det inte är någon idé att försöka vara duktig, det går ändå åt helvete. Använd samma pinkod till allt och våga leva med risken att blir den knäckt är ditt liv kört. På något vis var det skönt att få det bekräftat.
Jag fann det lätt att skratta gott åt Eves noja för förtida senilitet. Det var då. Då för flera dagar sedan. Men skrattar bäst som skrattar sist. En halv vecka senare står jag inför ett problem som inte kan vara något annat än ett direkt resultat av åldersdemens och jag överväger nu att säga upp bredbandet och köpa B-vitaminer istället.
Hur som helst så kunde jag idag inte logga in på bloggen. Jag försökte med alla tänkbara och otänkbara användarnamn men kom inte in. Förbannade skitblogg tänkte jag och letade förbrilt efter ett telefonnummer till Kuntjänst så att jag kunde skälla ut någon oskyldig kundtjänstmedarbetare med en halv dags utbildning i bagaget. Självklart fanns inget telfonnummer för sådant tycker dagens moderna företagare inte att de kan kosta på sig. Det var väl kanske tur det för vis av erfarenhet efter några år inom serviceyrken så vet jag mycket väl att kunden nästan alltid har fel.
Det tog en stund innan jag insåg att det inte var lösenordet som var den felande länken utan självaste e-mejladressen. Blogger hävdade nämligen envist att e-postkontot inte var registrerat i deras databas. Jag provade då, trots att jag hade ett vagt minne av att jag använder mig av en annan adress på Blogger, med min vanliga hotmail och jag kunde då med hjälp av verifikations-sms återställa lösenordet. Värre var att jag då loggade in på FEL blogg.
Jag hade alltså glömt vilken mejladress jag angivit som konto OCH när jag väl, efter en antal försök, lyckats skriva in en adress som Blogger ville kännas vid insåg jag att jag inte visste vilket lösenord jag använder för att komma in på mejlen, vilket jag självklart behövde för att kunna återställa lösenordet på Blogger. Det var svettigt där ett tag men tillslut lyckades jag alltså komma in.
Så går det när man ska vara duktig å inte alltid använda samma e-postadress och lösenord till alla miljarders inloggningar man har överallt.
Slutsats är, som vi alla egentligen redan vet, att det inte är någon idé att försöka vara duktig, det går ändå åt helvete. Använd samma pinkod till allt och våga leva med risken att blir den knäckt är ditt liv kört. På något vis var det skönt att få det bekräftat.
söndag 30 oktober 2011
Att tänka innan man skriver är inte som att torka sig i baken innan man skiter.
Så länge det inte är bandat kan du alltid blåneka när någon ställer dig till svars för något du har eller inte har sagt. Men ett sms ivägskickat från din mobil 03.05 är svårare att svära sig fri från.
Det skrivna ordet är ångest och oåterkalleligt. Men jag gillar att skriva. Det är lättare att skicka ett sms än att prata i telefon, lättare att mejla än att försöka förklara sig utan manus och redigeringsverktyg. Det är helt enkelt ganska svårt att prata. Och ändå så djävla lätt. Alldes för lätt. Ops så har en groda eller två hoppat ur och sprungit iväg och skapat sig en egen historia. Varför i h*vete sa jag sådär tänker jag och skickar ett förlåt-sms. Men ännu oftare tänker jag varför skrev jag sådär?!.
Somliga pratar först å tänker sedan. Jag skriver först å tänker sedan. Dumt. Bara väldigt jättedumt. Ändå skriver jag inte alls tillräckligt mycket dumheter.
Så många idéer, så många tankar. Så många upptåg, observationer och anekdoter. Kort sagt så mycket galenskap som jag vill dela med mig av men inte ger mig tid att sätta på pränt. Men det ska jag bli bättre på. Jag ska bli en bättre bloggerska...
Eller jag ska försöka i alla fall.
Det skrivna ordet är ångest och oåterkalleligt. Men jag gillar att skriva. Det är lättare att skicka ett sms än att prata i telefon, lättare att mejla än att försöka förklara sig utan manus och redigeringsverktyg. Det är helt enkelt ganska svårt att prata. Och ändå så djävla lätt. Alldes för lätt. Ops så har en groda eller två hoppat ur och sprungit iväg och skapat sig en egen historia. Varför i h*vete sa jag sådär tänker jag och skickar ett förlåt-sms. Men ännu oftare tänker jag varför skrev jag sådär?!.
Somliga pratar först å tänker sedan. Jag skriver först å tänker sedan. Dumt. Bara väldigt jättedumt. Ändå skriver jag inte alls tillräckligt mycket dumheter.
Så många idéer, så många tankar. Så många upptåg, observationer och anekdoter. Kort sagt så mycket galenskap som jag vill dela med mig av men inte ger mig tid att sätta på pränt. Men det ska jag bli bättre på. Jag ska bli en bättre bloggerska...
Eller jag ska försöka i alla fall.
söndag 23 oktober 2011
Poliser med dragna batonger, seg korumpa och annat helvete.
För att späda på er söndagsångest så tänkte jag dela med mig av min helvetiska vecka.
Måndag: Snoozade i en evighet innan mitt medvetande vaknade till liv och berättade för mig att det faktiskt var morgon och det dessutom var måndag. Jag klev upp på darrande ben, fortfarande bakis och allmänt förvirrad och undrade va fan som hände. Gårdagens brist på föda gjorde sig påmind och jag nära på ramlade ihop av ren svält innan jag lyckades med darrande händer få i mig några livsavgörande droppar svart guld.
Några minuter senare slogs jag av en förfärlig insikt. Möte 08.00! Med koffeinstinna och av ren utmattning darriga händer försökte jag fästa diverse uppsnyggningsprodukter på mitt fläckiga, blekröda och plötsligt så brutalt åldrande ansikte. Det var en fysisk omöjlighet. Ögonskuggan vägrade att fastna på de nariga ögonlocken och ögonfransarna gav fingret åt ögonfransböjaren. Inte nog med att jag såg för jävlig ut - det gick inte att ens att spackla över de värsta vederstyggligheterna. Jag fick, i svårmod, darrningar å djup ångest, trotsa stormvindarna och skynda iväg i ovanligt osköna högklackade och utan vare sig min omisskännliga och skyddande Cramerfrisyr (jag är numera snaggad) eller mössa.
Då jag ämnade behålla fingrar och öron begav jag mig efter jobbet ned på stan och efter extremt många om och men beslöt jag mig för ett par filtvantar och en mössa i äkta fejkpäls. Redan efter några minuter i mina nya stickiga och knappt värmande vantar så hade jag ångrat mig och förbannade billigt skit tillverkat av barnarbetande asiater. Väl hemma var jag, varken jag ville eller inte (och behöver jag tillägga att jag absolut inte ville?), tvungen att steka upp den där fransyskan som låg å blev dålig i kylen. Det luktade lite halvskumt men jag är inte känd för att vara kräsen. Dessutom slänger man inte mat i onödan, i synnerhet inte om en kossa har fått sätta livet till. Vore ju som synd om Rosa har fått ett nackskott helt i onödan. Med hjälp av hammare och fogsvans skar jag upp köttet och stekte på det. Till det serverades överkokt spaghetti. Efter denna pärs var det ridning på schemat som konstigt nog och helt otippat gick riktigt bra.
Tisdag: Jag vaknade i samma tillstånd som dagen innan, om möjligt med en ännu mer trött kropp efter det hårda ridpasset kvällen innan. Jag kände förvirring, irritation och frustration över att dygnets timmar inte räcker till för min skönhetssömn.
Arbetsdagen fortlöpte emellertid utan större missöden. Lunchen var dock en smula förödmjukande när en kollega utbrast "Har du skurit köttet i fel riktning? Det ser segt ut!".
Efter arbetsdagen var jag dock ovanligt produktiv och klarade av både städning och hoppträning. Som straff för att livet hade fortlöpt hyfsat friktionsfritt i ett par timmar så avslutades kvällen med att tre poliser med dragna batonger stormade stallet och skrämde slag på fyra hästbrudar som var i full färd med att avhandla skillnaden mellan ett 3-delat och 2-delat bett. Nej vi hade inte hört larmet. Och nej vi var inga inbrottstjuvar och nej vi brukar inte nattsudda i sadelkammaren.
Skamsen körde jag hem med adrenalinet fortfarande pumpandes i ådrorna. Det blev tidig onsdagsmorgon innan John Blund gjorde sitt jobb.
Onsdag: Var jag trött de 2 tidigare dagarna så var det inget mot vad jag var när klockan ringde denna morgon. Inte nog med detta. Jag var kallad till möte 08.00 och förbannade ännu en gång a-människans tyranni mot oss b-människor. Dessutom var jag tvungen att lämna tillbaka bilen och just den här morgonen var det vägarbete överallt och en cyklist var farligt nära att hamna under forden.
Jag var inte svårövertalad när en kollega föreslog lunch på snusk-Husman. Jag kände att till och med Husmans överstekta flått var mer aptitligt än segt felskuret kött med klibbig spaghetti och ketchup. Då jag, givietvis, inte hade hunnit äta frukost var hungern svår och jag lassade på som ett mindre bygglag innan jag letade reda på ett trevligt bord vid fönstret. När jag redan hade slagit mig till ro upptäckte jag att vid bordet framför mig satt tre misstänkt bekanta män i polisuniform. De välbyggda herrarna kunde inte låta bli att snegla på den männsika som de kvällen innan hade överrumplat när de stormade en ridskola med dragna batonger. Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym frisyr. Ibland önskar jag att jag var någon helt annan.
Efter en oändligt lång arbetsdag släpade jag mig hem. Jag var tvungen att sova middag en stund och vaknade 4 timmar senare.
Torsdag: Det finns such thing as för mycket av det goda. Jag hade helt klart passerat kulmen på grafen över marginalnyttan av ökad sömn. Denna morgon var dock en smula bättre än veckans hittills katastrofala mornar förutom att jag i det töcken jag befann mig i måndag morgon tydligen hade bokat in ännu ett möte 08.00. Hur tänkte jag då?
Eftermiddagen gick i slow motion och det var någonstans här jag insåg att jag kanske inte var helt kry. Är det en förkylning på gång frågade jag mig själv men insåg att sådant hade jag inte tid med.
Dagens höjdpunkt blev en ridtur i det slags väder som gör att folk i allmänhet inte håller denna årstid som sin favorit. Jag förfrös händerna men vi blev inte attackerade av vare sig björn eller bjärv så jag var nöjd. Jag hade veckans första flax och hann med den tidiga bussen och kunde sätta mig vid tv:n redan kl 20. Det skulle jag dock aldrig ha gjort för jag insåg väldigt snart att min kropp hade lämnat in och jag var praktiskt taget oförmögen att röra mig ur fläcken. Min kropp var så tung att det krävdes en enorm viljestyrka för att förflytta mig från soffan till sängen ett några timmar senare. Jag somnade på studs och vaknade, inte det minsta utsövd, 7 timmar senare till ljudet av det förbannade larmet.
Fredag: Kanske var det det faktum att det var så nära slutet av denna plågsamma arbetsvecka som min tillvaro var invadderad i fetvadd och trögflytande fruktkräm. Luften var tung och nästintill ogenomträngbar. De varma strålarna från duschen höll mig i gisslan en betydande evighet och försenade mig ytterligare. Kroppen kändes som ett stort torreksem och inget - absolut inget jag hade i garderoben gick att ha på sig. Jag såg för jävlig ut. Till slut fastnade jag för en virkad håltröja som jag senast använde på ett disco i 9:an.
Jag klev slutligen ut i stormen och stretade iväg mot arbetsplatsen. Huvudsaken att jag hinner till halv tio då jag sitter på telefon upprepade jag som ett mantra. Jag kan jobba in minusflexen någon annan gång ljög jag för mig själv.
På plats möttes jag av den fantastiska nyheten att jag kollat fel på schemat och sedermera kommit tre kvart sent och lämnat en kollega i skiten. Skjut mig bad jag den gud som jag inte tror på. Gud visade ännu en gång sin obarmhärtighet och lät mig genomleva förödmjukelser och samvetskval. Jag straffade mig själv med att hoppa över fikat och tog 10 minuters lunch. Resten av dagen fortlöpte i stress, dåligt samvete, förebrående kommentarer, onda blickar, möten, utbildning och total förvirring.
Mer än en gång tänkte jag tanken på att bespara mina medmänniskor min närvaro och helt enkelt gå hem och sova. Men då jag flera veckor tidigare dragit igång en after work som skulle gå av stapeln just denna fredag så kändes det något dumt att utebli.
När arbetsdagen äntligen var slut skulle vi bara traska ned till Plaza och sedan skulle jag få mig en kall öl och allt skulle bli så mycket bättre. 100 meter från Försäkringskassans imponerande lokaler ramlade jag ned i en grop. Trodde jag i alla fall. Det kände så märkligt på något vis innan jag några steg senare insåg att jag inte hade någon klack på höger stövel. Om någon har provat att gå med endast en högklackad sko så vet ni hur konstigt det känns. Jag hann få kramp i foten och vaden innan jag en evighet senare nådde fram till min boning. Vid det här laget hade min lätta lunch gjort sig påmind, blodsockret var lågt, jag var akut kissnödig, jag var svettig, hade ont i foten och var allmänt ursinnig. Lusten att kasta av mig alla kläder, slå av mobilen och skita i hela grejen var nästan oemotståndlig. Jag var dock stark och bytte stövlar så fort det går för en så fåfäng person som mig. De mutch ju match så att säga. Till slut var jag hyfsat nöjd och det återstod "bara" att fixa till sminket. Det visade sig att det var ett enormt misstag att se mig i spegeln. Spegeln hånskrattade åt mig och hade den kunnat kasta ruttna tomater på mig så hade den gjort det. Jag såg med andra ord precis ut som jag kände mig: trött, gammal, arg och sliten. 10 minuter senare gjorde jag entre på Plaza med ett leende brett som ett barn på julafton. Min vana trogen stannade jag till sist.
Lördag: Jag vaknade med oförtjänt ont i huvudet och kände att det här kommer bli en skitdag. Det blev en skitdag. Jag sparkade ilsket på drivorna av skor, stövlar, ridkläder och krimskrams på hallgolvet, oförmögen att göra något konstruktivt åt situationen. För att inte helt och hållet känna mig som en misslyckad människa så tvättade jag. Efter en månad så var det väldigt välbehövligt. Efter en tv-kväll, ovanligt nöjd med mig själv som enda sällskap, gick jag och lag mig i nytvättade lakan och påbörjade en god bok. Det kändes plötsligt ganska bra och jag vågade nästan hoppas att vinden hade vänt.
Söndag: Idag vaknade jag av mig själv redan vid 8-snåret. Kaffet var ovanligt gott och solen sken. Det blir en bra dag tänkte jag och hittills har söndagen inte gjort mig besviken. Jag har till och med diskat och tvättat en matta och kanske kommer jag att dammsuga. Den som lever får se. Eftermiddagen bjuder på sconesmys hos Susanna och romantisk larvkomedi på bio. Jag vågar nästan hoppas på att nästa vecka kan bli en smula bättre än denna.
Måndag: Snoozade i en evighet innan mitt medvetande vaknade till liv och berättade för mig att det faktiskt var morgon och det dessutom var måndag. Jag klev upp på darrande ben, fortfarande bakis och allmänt förvirrad och undrade va fan som hände. Gårdagens brist på föda gjorde sig påmind och jag nära på ramlade ihop av ren svält innan jag lyckades med darrande händer få i mig några livsavgörande droppar svart guld.
Några minuter senare slogs jag av en förfärlig insikt. Möte 08.00! Med koffeinstinna och av ren utmattning darriga händer försökte jag fästa diverse uppsnyggningsprodukter på mitt fläckiga, blekröda och plötsligt så brutalt åldrande ansikte. Det var en fysisk omöjlighet. Ögonskuggan vägrade att fastna på de nariga ögonlocken och ögonfransarna gav fingret åt ögonfransböjaren. Inte nog med att jag såg för jävlig ut - det gick inte att ens att spackla över de värsta vederstyggligheterna. Jag fick, i svårmod, darrningar å djup ångest, trotsa stormvindarna och skynda iväg i ovanligt osköna högklackade och utan vare sig min omisskännliga och skyddande Cramerfrisyr (jag är numera snaggad) eller mössa.
Då jag ämnade behålla fingrar och öron begav jag mig efter jobbet ned på stan och efter extremt många om och men beslöt jag mig för ett par filtvantar och en mössa i äkta fejkpäls. Redan efter några minuter i mina nya stickiga och knappt värmande vantar så hade jag ångrat mig och förbannade billigt skit tillverkat av barnarbetande asiater. Väl hemma var jag, varken jag ville eller inte (och behöver jag tillägga att jag absolut inte ville?), tvungen att steka upp den där fransyskan som låg å blev dålig i kylen. Det luktade lite halvskumt men jag är inte känd för att vara kräsen. Dessutom slänger man inte mat i onödan, i synnerhet inte om en kossa har fått sätta livet till. Vore ju som synd om Rosa har fått ett nackskott helt i onödan. Med hjälp av hammare och fogsvans skar jag upp köttet och stekte på det. Till det serverades överkokt spaghetti. Efter denna pärs var det ridning på schemat som konstigt nog och helt otippat gick riktigt bra.
Tisdag: Jag vaknade i samma tillstånd som dagen innan, om möjligt med en ännu mer trött kropp efter det hårda ridpasset kvällen innan. Jag kände förvirring, irritation och frustration över att dygnets timmar inte räcker till för min skönhetssömn.
Arbetsdagen fortlöpte emellertid utan större missöden. Lunchen var dock en smula förödmjukande när en kollega utbrast "Har du skurit köttet i fel riktning? Det ser segt ut!".
Efter arbetsdagen var jag dock ovanligt produktiv och klarade av både städning och hoppträning. Som straff för att livet hade fortlöpt hyfsat friktionsfritt i ett par timmar så avslutades kvällen med att tre poliser med dragna batonger stormade stallet och skrämde slag på fyra hästbrudar som var i full färd med att avhandla skillnaden mellan ett 3-delat och 2-delat bett. Nej vi hade inte hört larmet. Och nej vi var inga inbrottstjuvar och nej vi brukar inte nattsudda i sadelkammaren.
Skamsen körde jag hem med adrenalinet fortfarande pumpandes i ådrorna. Det blev tidig onsdagsmorgon innan John Blund gjorde sitt jobb.
Onsdag: Var jag trött de 2 tidigare dagarna så var det inget mot vad jag var när klockan ringde denna morgon. Inte nog med detta. Jag var kallad till möte 08.00 och förbannade ännu en gång a-människans tyranni mot oss b-människor. Dessutom var jag tvungen att lämna tillbaka bilen och just den här morgonen var det vägarbete överallt och en cyklist var farligt nära att hamna under forden.
Jag var inte svårövertalad när en kollega föreslog lunch på snusk-Husman. Jag kände att till och med Husmans överstekta flått var mer aptitligt än segt felskuret kött med klibbig spaghetti och ketchup. Då jag, givietvis, inte hade hunnit äta frukost var hungern svår och jag lassade på som ett mindre bygglag innan jag letade reda på ett trevligt bord vid fönstret. När jag redan hade slagit mig till ro upptäckte jag att vid bordet framför mig satt tre misstänkt bekanta män i polisuniform. De välbyggda herrarna kunde inte låta bli att snegla på den männsika som de kvällen innan hade överrumplat när de stormade en ridskola med dragna batonger. Ibland önskar jag att jag hade en mer anonym frisyr. Ibland önskar jag att jag var någon helt annan.
Efter en oändligt lång arbetsdag släpade jag mig hem. Jag var tvungen att sova middag en stund och vaknade 4 timmar senare.
Torsdag: Det finns such thing as för mycket av det goda. Jag hade helt klart passerat kulmen på grafen över marginalnyttan av ökad sömn. Denna morgon var dock en smula bättre än veckans hittills katastrofala mornar förutom att jag i det töcken jag befann mig i måndag morgon tydligen hade bokat in ännu ett möte 08.00. Hur tänkte jag då?
Eftermiddagen gick i slow motion och det var någonstans här jag insåg att jag kanske inte var helt kry. Är det en förkylning på gång frågade jag mig själv men insåg att sådant hade jag inte tid med.
Dagens höjdpunkt blev en ridtur i det slags väder som gör att folk i allmänhet inte håller denna årstid som sin favorit. Jag förfrös händerna men vi blev inte attackerade av vare sig björn eller bjärv så jag var nöjd. Jag hade veckans första flax och hann med den tidiga bussen och kunde sätta mig vid tv:n redan kl 20. Det skulle jag dock aldrig ha gjort för jag insåg väldigt snart att min kropp hade lämnat in och jag var praktiskt taget oförmögen att röra mig ur fläcken. Min kropp var så tung att det krävdes en enorm viljestyrka för att förflytta mig från soffan till sängen ett några timmar senare. Jag somnade på studs och vaknade, inte det minsta utsövd, 7 timmar senare till ljudet av det förbannade larmet.
Fredag: Kanske var det det faktum att det var så nära slutet av denna plågsamma arbetsvecka som min tillvaro var invadderad i fetvadd och trögflytande fruktkräm. Luften var tung och nästintill ogenomträngbar. De varma strålarna från duschen höll mig i gisslan en betydande evighet och försenade mig ytterligare. Kroppen kändes som ett stort torreksem och inget - absolut inget jag hade i garderoben gick att ha på sig. Jag såg för jävlig ut. Till slut fastnade jag för en virkad håltröja som jag senast använde på ett disco i 9:an.
Jag klev slutligen ut i stormen och stretade iväg mot arbetsplatsen. Huvudsaken att jag hinner till halv tio då jag sitter på telefon upprepade jag som ett mantra. Jag kan jobba in minusflexen någon annan gång ljög jag för mig själv.
På plats möttes jag av den fantastiska nyheten att jag kollat fel på schemat och sedermera kommit tre kvart sent och lämnat en kollega i skiten. Skjut mig bad jag den gud som jag inte tror på. Gud visade ännu en gång sin obarmhärtighet och lät mig genomleva förödmjukelser och samvetskval. Jag straffade mig själv med att hoppa över fikat och tog 10 minuters lunch. Resten av dagen fortlöpte i stress, dåligt samvete, förebrående kommentarer, onda blickar, möten, utbildning och total förvirring.
Mer än en gång tänkte jag tanken på att bespara mina medmänniskor min närvaro och helt enkelt gå hem och sova. Men då jag flera veckor tidigare dragit igång en after work som skulle gå av stapeln just denna fredag så kändes det något dumt att utebli.
När arbetsdagen äntligen var slut skulle vi bara traska ned till Plaza och sedan skulle jag få mig en kall öl och allt skulle bli så mycket bättre. 100 meter från Försäkringskassans imponerande lokaler ramlade jag ned i en grop. Trodde jag i alla fall. Det kände så märkligt på något vis innan jag några steg senare insåg att jag inte hade någon klack på höger stövel. Om någon har provat att gå med endast en högklackad sko så vet ni hur konstigt det känns. Jag hann få kramp i foten och vaden innan jag en evighet senare nådde fram till min boning. Vid det här laget hade min lätta lunch gjort sig påmind, blodsockret var lågt, jag var akut kissnödig, jag var svettig, hade ont i foten och var allmänt ursinnig. Lusten att kasta av mig alla kläder, slå av mobilen och skita i hela grejen var nästan oemotståndlig. Jag var dock stark och bytte stövlar så fort det går för en så fåfäng person som mig. De mutch ju match så att säga. Till slut var jag hyfsat nöjd och det återstod "bara" att fixa till sminket. Det visade sig att det var ett enormt misstag att se mig i spegeln. Spegeln hånskrattade åt mig och hade den kunnat kasta ruttna tomater på mig så hade den gjort det. Jag såg med andra ord precis ut som jag kände mig: trött, gammal, arg och sliten. 10 minuter senare gjorde jag entre på Plaza med ett leende brett som ett barn på julafton. Min vana trogen stannade jag till sist.
Lördag: Jag vaknade med oförtjänt ont i huvudet och kände att det här kommer bli en skitdag. Det blev en skitdag. Jag sparkade ilsket på drivorna av skor, stövlar, ridkläder och krimskrams på hallgolvet, oförmögen att göra något konstruktivt åt situationen. För att inte helt och hållet känna mig som en misslyckad människa så tvättade jag. Efter en månad så var det väldigt välbehövligt. Efter en tv-kväll, ovanligt nöjd med mig själv som enda sällskap, gick jag och lag mig i nytvättade lakan och påbörjade en god bok. Det kändes plötsligt ganska bra och jag vågade nästan hoppas att vinden hade vänt.
Söndag: Idag vaknade jag av mig själv redan vid 8-snåret. Kaffet var ovanligt gott och solen sken. Det blir en bra dag tänkte jag och hittills har söndagen inte gjort mig besviken. Jag har till och med diskat och tvättat en matta och kanske kommer jag att dammsuga. Den som lever får se. Eftermiddagen bjuder på sconesmys hos Susanna och romantisk larvkomedi på bio. Jag vågar nästan hoppas på att nästa vecka kan bli en smula bättre än denna.
torsdag 13 oktober 2011
En knippe Håkan Hellström och en näve Kristina Lugn.
Jag har ibland fått höra att jag är fördomsfull när jag drar slutsatser grundnade helt och hållet på hur folk ser ut och klär sig. Men ibland kan man döma hunden efter håren.
Häromdagen när jag sömndrucken väntade på att länsbussen skulle avgå med destination stallet lyckades en rödmosig tjej i övre tonåren med släpande halsduk få busschauffören att öppna dörren och släppa in hennes kamrater, trots att slussen redan stängts och bussen hade börjat rulla ut. Ungdomarna var gladlynta, för andfådda för sin ålder och hade okammat hår och stickade kläder som inte var inhandlade de senaste decennierna. Illasittande, omaka trasor i 100 nyanser av brunt och grått. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var fattiga (med undantag för de bländande vita Converseskorna och flickan med halsduks gröna kängor inhandlade för 1500 spänn på Burmans). Den rödhåriga och rödmosiga tjejens halsdud var så noppig att t.o.m. jag hade slängt den. Den var bortom all räddning. Dessutom var den ca 4 meter lång och hängde fult efter hennes magra kropp. Hennes tjejkompis bar en otymplig sliten portföljliknande väska i handen och hennes lockiga hår hade krullat till sig runt hennes hjässa på exakt det sätt som fått mig själv att raka av mig mitt krull.
Esteter tänkte jag innan de ens hade hunnit komma in i bussen. De går estetsik linje på gymnasiet, lyssnar på sina föräldrars gamla LP-skivor och känner sig väldigt alternativa. De vågar vägra vara som alla andra, anstränger sig hårt för att se ut som de inte anstränger sig med resultatet att de ser ut som en blandning av Håkan Hellström och Kristina Lugn. De pratar om frihet och hatar matrialism men i smyg drömmer de om att bli rockstjärnor. De låtsas vara medellösa och bor i nybyggda villor i Ås.
De hann knappt sätta sig innan de började diskutera, inte utan beundran, huruvida sångaren i bandet de varit å sett på häromdagen var knarkare eller inte. Han var tydligen gammal, sliten och hela 24 år gammal. Nyfiket följde jag ungdomarnas diskussion och fick snart veta innehållet i den slitna gamla väskan. Det var en skrivmaskin som tjejen med krullet hittat på loppis för 40 kronor. De alla instämde i att det var ett mycket bra köp. Jag undrade vad hon skulle med den till. De konstaterade att bläcket var slut och i min rationella hjärna började jag genast räkna på hur dyr den där maskinen skulle bli inräknat nytt bläck och papper. Ungdomarna bekymrade sig inte om detta. De bekymrade sig om huruvida de skulle ha rytmik på schemat påföljande dag eller om de skulle få "hål" för att deras lärarinna gick en kurs i sångpedagogik. De pratade om vad de skulle göra på kvällen. Dataspel, sällskapsspel och musik stod på schemat. De skämtade om att de kanske skulle spela innebandy istället. Asgarv. Det var uppenabart att några sportfånar var dessa ungdomar icke.
Men de hade inte behövt säga ett ord. Allt stod redan skrivit i deras fluffiga frisyrer och slitna halsdukar.
Häromdagen när jag sömndrucken väntade på att länsbussen skulle avgå med destination stallet lyckades en rödmosig tjej i övre tonåren med släpande halsduk få busschauffören att öppna dörren och släppa in hennes kamrater, trots att slussen redan stängts och bussen hade börjat rulla ut. Ungdomarna var gladlynta, för andfådda för sin ålder och hade okammat hår och stickade kläder som inte var inhandlade de senaste decennierna. Illasittande, omaka trasor i 100 nyanser av brunt och grått. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att de var fattiga (med undantag för de bländande vita Converseskorna och flickan med halsduks gröna kängor inhandlade för 1500 spänn på Burmans). Den rödhåriga och rödmosiga tjejens halsdud var så noppig att t.o.m. jag hade slängt den. Den var bortom all räddning. Dessutom var den ca 4 meter lång och hängde fult efter hennes magra kropp. Hennes tjejkompis bar en otymplig sliten portföljliknande väska i handen och hennes lockiga hår hade krullat till sig runt hennes hjässa på exakt det sätt som fått mig själv att raka av mig mitt krull.
Esteter tänkte jag innan de ens hade hunnit komma in i bussen. De går estetsik linje på gymnasiet, lyssnar på sina föräldrars gamla LP-skivor och känner sig väldigt alternativa. De vågar vägra vara som alla andra, anstränger sig hårt för att se ut som de inte anstränger sig med resultatet att de ser ut som en blandning av Håkan Hellström och Kristina Lugn. De pratar om frihet och hatar matrialism men i smyg drömmer de om att bli rockstjärnor. De låtsas vara medellösa och bor i nybyggda villor i Ås.
De hann knappt sätta sig innan de började diskutera, inte utan beundran, huruvida sångaren i bandet de varit å sett på häromdagen var knarkare eller inte. Han var tydligen gammal, sliten och hela 24 år gammal. Nyfiket följde jag ungdomarnas diskussion och fick snart veta innehållet i den slitna gamla väskan. Det var en skrivmaskin som tjejen med krullet hittat på loppis för 40 kronor. De alla instämde i att det var ett mycket bra köp. Jag undrade vad hon skulle med den till. De konstaterade att bläcket var slut och i min rationella hjärna började jag genast räkna på hur dyr den där maskinen skulle bli inräknat nytt bläck och papper. Ungdomarna bekymrade sig inte om detta. De bekymrade sig om huruvida de skulle ha rytmik på schemat påföljande dag eller om de skulle få "hål" för att deras lärarinna gick en kurs i sångpedagogik. De pratade om vad de skulle göra på kvällen. Dataspel, sällskapsspel och musik stod på schemat. De skämtade om att de kanske skulle spela innebandy istället. Asgarv. Det var uppenabart att några sportfånar var dessa ungdomar icke.
Men de hade inte behövt säga ett ord. Allt stod redan skrivit i deras fluffiga frisyrer och slitna halsdukar.
lördag 1 oktober 2011
Vattenpölar och för stora kostymer.
10 år har passerat sedan nine-eleven. 10 år har passerat sedan jag lämnade Västerenstas gröna ängder och testade mina vingar i den akademiska världen. Under en studieresa till Älvkarleby när den dåvarande excentriska studierektorn på ekonomiinstitutionen på SLU sprang runt i sin ständiga uniform av kakishorts, kängor och svart mössa och vi andra huttrade och svor i långkalsonger, raggstrumpor, gummistövlar och tjocktröjor medan vi försökte värma våra stelfrusna fingrar över tomatsoppan (som för övrigt var det godaste jag någonsin hade ätit; hunger, hemlängtan och köld är den bästa kryddan) och kastade blickar av blandad beundran och hat mot studierektorn som hurtigt stövlade runt och stolt visade upp sina välsvarvade ben och muttrade över vår klenhet som mobiltelefonerna började ringa och vi nåddes av meddelandet att ett flygplan hade störtat in i Twin towers. Jag fattade ingenting.
Är det krig? Vad fan är twin towers? Och framför allt: får jag åka hem nu?
Jag var 19 år och hade hemlängtan. Jag befann mig vid gränslandet mellan Norrland och Uppland och det var inte mer än några mil hem till prästgården och här stod jag vilsen med en grupp stockholmare som fuskade och tog in på vandrarhem medan jag och några andra fattiglappar fick sova i ödsligt tomma militärtält där regnvattnet fritt kunde rinna in och på just min sovplats fanns en vattenpöl. Jag grät i smyg och försökte få mig en gnutta sömn på en toalett på campingen en bit därifrån. Just då var det obegripligt varför dessa lastgamla världsvana studiekamrater i 23-års åldern orkade bry sig om en flygolycka i USA. Det enda jag ville ha var ett varmt bad, kärlek och mammas mat. Jag ringde aldrig hem till mamma och bad henne hämta mig. Det hade klassats som desertering och hade inte setts med blida ögon av studierektorn. Dessutom hade jag framstått ännu mer som den barnunge jag egentligen var. Jag bodde ju förresten inte hemma längre. Så jag led och teg och låtsades vara vuxen.
10 år har passerat med terror. De räddas terror mot det annorlunda. Majoriteters terror mot minoriteter. Staters terror mot befolkningen. Militärers terror mot folket. Folkets terror mot varandra. Rädslans terror. Min terror mot mitt jag.
Världen överlevde. Jag överlevde. Jag blev vuxen men USA är ännu bara en obskyr tonåring.
Världen väntar på att tonåring ska växa i sin kostym.
Är det krig? Vad fan är twin towers? Och framför allt: får jag åka hem nu?
Jag var 19 år och hade hemlängtan. Jag befann mig vid gränslandet mellan Norrland och Uppland och det var inte mer än några mil hem till prästgården och här stod jag vilsen med en grupp stockholmare som fuskade och tog in på vandrarhem medan jag och några andra fattiglappar fick sova i ödsligt tomma militärtält där regnvattnet fritt kunde rinna in och på just min sovplats fanns en vattenpöl. Jag grät i smyg och försökte få mig en gnutta sömn på en toalett på campingen en bit därifrån. Just då var det obegripligt varför dessa lastgamla världsvana studiekamrater i 23-års åldern orkade bry sig om en flygolycka i USA. Det enda jag ville ha var ett varmt bad, kärlek och mammas mat. Jag ringde aldrig hem till mamma och bad henne hämta mig. Det hade klassats som desertering och hade inte setts med blida ögon av studierektorn. Dessutom hade jag framstått ännu mer som den barnunge jag egentligen var. Jag bodde ju förresten inte hemma längre. Så jag led och teg och låtsades vara vuxen.
10 år har passerat med terror. De räddas terror mot det annorlunda. Majoriteters terror mot minoriteter. Staters terror mot befolkningen. Militärers terror mot folket. Folkets terror mot varandra. Rädslans terror. Min terror mot mitt jag.
Världen överlevde. Jag överlevde. Jag blev vuxen men USA är ännu bara en obskyr tonåring.
Världen väntar på att tonåring ska växa i sin kostym.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)